Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag känner mig lycklig och tillfreds med mig själv och med det jag dagligen åstadkommer. Det är en lång väg ifrån den olyckliga mig för några år sedan. Det känns skönt och jag önskar att alla människor skulle kunna uppnå det här.
Nej, jag har inte tagit något, jag är bara mig själv och har accepterat att jag är sådan jag är.

Det enda är att jag skulle vilja ha lite mer pengar att rära mig med, men så har det ju alltid varit. Man har aldrig tillräckligt med pengar hur mycket man än har, och det vet jag av egen erfarenhet. Pengar gör inte inte lyckligare än man är utan pengar, men man har bara mer frihet att göra vad man vill.

Min syster äe ett bra exempel, hon on hennes man bara jobbar och tjänar pengar men deras två barn får ingen som helst uppmärksamhet, de bara är och växer upp utan varken mamma eller pappa närvarande. Jag tycker synd om dem men jag kan tyvärr inget göra, tur att jag var hemma för min dotter. Visst kändes det dumt, och jobbigt att inte ha de pengar man skulle ha behövt, men hon behövde sin mamma hemma, och jag var därför hemma med henne tills hon flyttade hemifrån.

Jag har allt jag behöver, katterna, bostad, mat och mitt bloggande. Allt är bara bra.

Ja eftersom det ju är jag själv som inte skriver något, är det ju inte ens konstigt att ingen läser den här bloggen...
men lite besviken bleva jag iaf.

Jag tänkte meddela er att mår bra, livet fungerar bra, inga större problem och att jag numera är fullt upptagen med att skapa mig ett jobb på mina egna villkor, hemifrån och med min dator. Just nu är det bara som ett tidsfördriv för att jag ska ha något att göra, men som sagt, en dag hoppas jag på att ev tjäna pengar på min "lilla" hobby...
det bsta är att jag kan göra dett när jag vill, och orkar, fastän jag tyvärr har mycket höga krav på fullkomlighet, så jag jobbar kanske lite för mycket "övertid" för att det bara skuelle vara en hobby...men så är det, jag blir lite som om besatt av saker och ting, de saker som jag intresserar mig för...

Jag undrar varför det alltid är de dagar man mår som sämst som man skriver av sig?? Varför skriver ingen då de är glada, mår bra och livet leker?

Det har varit väldigt tyst hät i min blogg nu länge, jätte länge och under tiden har en hel del hänt. Fastän dagen är gråmulen och det blåser mår jag bra, jag är glad och nöjd fastän jag har ont i ryggen såsom varje dag...igår läste dag igenom en massa fina kommentarer i gästboken som jag fått under den tid bloggen legat nere, eller jag ens kommit ihåg att jag har mina hemsidor om adhd och aspergers. Jag belv återigen påmind om att det finns ett behov av att mina sidor finns till och på kvällen kom jag plötsligt på  några saker som kunde vara bra och lägga till där.

Adhd beror på att man har för lite mängder av signalsubstansen dopamin, det är detta som adhdmedicinerna hjälper med, att hålla dopamin nivån uppe. Men det finns också andra saker som ökar på dopaminet, och nu menar jag inte att man skall använda sig av dessa istf mediciner, men man kan ha dem som hjälpmedel de dagar som man är nere.

Här några saker som medicinskt bevisats ha ökande effekt på dopaminet; solljus, grönt te, sex, motion, musik man tycker om coh att sjunga själv.

Jag uppdaterade mina hemsidor med lite mer hjälpmedel, och kom sedan på en massa andra som jag borde haft med också...men nu när jag idag satte mig vid datorn så kom jag inte ihåg en endaste av dem...idéer bara flödar just nu och jag hinner inte med alla.

Sommar är underbart, varmt och sol, bara det inte blir för varmt, då mår jag illa. Nu är det bara kämpigt att försöka komma på vad man skall äta...och sallad varje dag börjar bli tråkigt i längden, även fast jag är mycket förtjust i sallad. På sommaren saknar jag mest potatismos. Varför sakanar jag då potatismos?!? Jag som i vanliga fall när det är säsong för potatis som man kan göra potatismos av, sällan äter det? Är det bara så att när man, eller rättare i detta fall sagt, jag, inte kan få något så måste jag bara få det? Potatismos som är som tapetklister är inget vidare, och det är varmt också.

I år fick jag skaffat mig pelargoner att ha på balkongen, blev billigare att köpa fyra istället för det tre jag ville ha till balkonglådan, så nu sitter jag här med en för mycket och vet inte vad jag skall göra av den. Dottern skulle ta den med sig till sin egen lägenhet men hon har nu redan glömt den för tredje gången som hon varit här, kanske kommer jag ihåg att ta med den när jag i min tur besöker henne en dag...

Jag börjar få ont i huvudet av att allting alltid går åt skogen, eller inte som de borde!

Varför kan inte sakerna gå som de borde för mig, varför blir det alltid något som blir fel och som visar sig rätt så svårt att rätta till, fastän saken ligger till bevisligen så som man säger?!?

Nu är det i alla fall fixat med bostadsbidraget, men folkbokföringen håller fortfarande på att rätta till felet. Allt extra arbete som jag får, allt papperskrångel coh alla telefeonsamtal som det blir av det hela. Och personen som struntade i att ändra sin adress får inget för det, bara fortsätter att glida omkring var han nu är...

Och snart är det jul, köpt det mesta så det bara är att laga till, förtuom skinkan då eftersom jag in har en tillräckligt stor frys för att kunna lämma in den i. Och dotter skall komma hem, har lovat att baka pepparkakorna och göra senap som alla tidigare åren...får väl se hur det sedan blir i verkligheten, viljan finns ju i alla fall i år, men den fanns ju förra året också, de få timmar hon faktiskt var hemma och vaken på normal tid istället för att vaka nätterna igenom och chatta med kompisarna. Nu kan hon göra det hemme hos sig själv, vilket är både bra och trevligare. Vi slipper de tråkiga sakerna med avrandra, och har båda två lika dålig ekonomi...

Jaha, återigen en sak som bara kan hända mig och ingen annan.

Jag flyttade för inte så länge sedan in i en ny lägenhet, ifrån den gamla som min dotter också var skriven i tills hon flyttade in i egen, och jag in i en ny mindre, och billigare lägenhet. Som låginkomstagare, eller rättare som en person med låg sjukersättning, så har man ju också rätt till bostadsbidrag. Vilket jag hade tills jag bytte lägenhet.

Nu fick jag ett beslut på att jag inte får något bostadsbidrag eftersom jag är sammanboende. ?!?
Förlåt, men vad? Vem bor i min lägenhet utan att jag ser denna personen? En osynlig sambo?!?

Jodå, det påstår i alla fall Försäkringskassan, att jag har en sambo. Men hur, vad??

Det visade sig efter nogranna undersökningar och otaliga telefonsamtal till diverse instanser, att förre hyresgästen aldrig brydde sig om att göra någon som helst adressändring. Inte till posten, eftersom jag i lång tid fick hit hans post tills jag en dag stötte på brevbäraren och påpekade detta för honom. Inte heller till folkbokföringen eftersom han "bor kvar" här, hos mig, enligt deras register. På min adress, i min lägenhet. Och att få ändring i ett register har tidigare visat sig att vara näst intill omöjligt fastän man haft bevis.

Man är ju oskyldig tills motsatsen har bevisats, men nu är jag skyldig utan att ha gjort något.

Och hur skall jag nu kunna bevisa att jag faktiskt bor ensam?!?

Nu hände det igen, jag hade en så bra vinkel på en sak jag ville blogga om...och så kommer jag hit och POFF! så är den borta, gone with the wind.

Egentligen så skulle jag ju blogga men så kom jag av mig pga kommentarerna jag fått och loggade sedan ut. För att komma på att jag ju skulle ha bloggat! Och var tvungen att logga in igen. Men nu kommer jag inte längre ihåg vad jag skulle blogga om längre...

Så är det, nya tankar bara forsar in hela tiden och jag kommer inte ihåg vad jag var i färd med att för tillfället att egentligen göra. En hel dag kan gå åt till att försöka göra en sak, jag går iväg för att göra vad det nu än är jag skall göra och glömmer bort vad det var under vägen. Det är ju inte så fasligt långt till köket, så vari i ligger då problemet kanske Ni undrar...

Det är inte ens retligt, utan ganska så förnedrande att inte ens klara av så enkla saker som att borsta sina egna tänder, alla gånger man kommer på att man glömde bort saken, flera gånger under samma dag, samma misslyckande, det gnager på ens självförtroende och självkänsla, ja det har man vid min ålder knappast ens längre. Som ung trodde jag att jag hade problem med minnet, men nu har det efter månag om och men visat sig att det inte är fel på mitt minne, utan jag kan inte koncentrera mig tillräckligt länge för att hinna göra en enkel sak.

Allra värst är det när man går iväg för att ta en huvudvärkstablett, och glömmer bort den. Ont i huvudet har man ju fortfarande...jag menar hur dum får man ens vara? Eller kan vara?

Jag har hittils varit så till mig av de positiva egenskaperna av Facebook, att återigen få kontakt med alla de vänner man tappat kontakten men under åren, speciellt jag som har flyttat runt landet och studerat utomlands och inte förrän nu har det tråkiga sidorna hunnit upp mig.

Min allra värsta mardröm ifrån skolan, den person som allra mest retade mig, han som var taskigast, elakast och mobbade mig mest har nu hittat mig. Eller rättare sagt inte mig, och inte genom Facebook, utan han hittade min syster genom StayFriends och frågade efter mig. Konstigt egentligen, om man ändå letar på nätet och kollar StayFriends varför inte då också Facebook? Jag som lyckligen inte hade haft en enda tanke på honom i många, många år...och nu frågade han min syster ifall jag villa ha kontakt med honom?!?

I alla fall så har detta nu uppfriskat mitt minne på hur ledsamma mina högstadieår var...alltid ensam, alltid utanför vald sist på gymnastiken...tillbringade rasterna ensam läsandes en bok i något hörn och kände mig så annorlunda, som en utomjording, en marsmänniska. Fast det som gällde så, gäller än idag, också min egen familj som jag växte upp i, jag känner mig utanför än idag. Som om jag betraktar livet ifrån utanför, genom ett fönster eller kanske tittar på en film. Som en smygtittare kanske?

Egentligen inte så mycket som ändrat sig sedan högstadiet och tonåren, jag är fortfarande ensam och känner mig fortfarande fortfarande annorlunda, men nu vet jag åtminstone varför och behöver inte längre desperat försöka "vara som alla andra" som jag gjorde då...

Att kunna stirra in i någons hem är ganska läskigt, jag menar allt det jag kan se hemma hos dem kan de också se hemma hos oss, och nu när jag flyttat så har jag funderat ännu mer på saken eftersom jag bara har bott dryga året så här.

En manlig granne (med familj) tvärs över gården tillbringar mycket stor del av sin tid ute på balkongen och röker. Inget konstigt med det, men när och om det händer något som tilldrar hans intresse så röker han mer och blir så kvar på balkongen länge, ibland tror jag att han skall trilla av balkongen när han riktigt stirrar. Det verkar som om han antingen är arbetslös eller så är han sjukpensionär, vilket i sig inte har med saken att göra, men han är alltid hemma i alla fall alla de gånger jag tittar ut åt det hållet, och eftersom jag ser det ifråm mitt köksfönster så är det ofta, flera gånger om dagen. Barnen har en lekplats på gården och det händer givetvis saker titt som tätt vilket väcker hans intresse. Och eftersom jag vet att han gillar att titta så har jag alltid dragit för gardinerna i köket när jag lagar mat eller bakar, för att slippa insyn i mitt privatliv.

I somras så märkte jag att hans festade ganska så ofta, och mycket, det var inte en vacker syn alla gånger på deras balkong, svullen buk som dolde de ytte-pytte små kalsongerna. Han verkar sitta i timmar och prata för sig själv, först var det bara när har uppenbarlien var ensam hemma utan fru och barnen, och sedan blev det allt oftare för att, åtmistone såg det ut som, varje dag.

Vad är det jag skriver om egentligen?!?

Till saken hör att dessa grannar lägger sig ovanlig tidigt, mörklägger sin lägenhet redan vid nio tiden på kvällen och alla gardinerna är fördragna, och de är fråndragna redan vid sex tiden på morgonen. Jag vet, för jag sover oregelbundet, okay, inte vet jag ved de gör alla dagar, men jag ser i alla fall ett mönster.

Sen en dag, ingen mörkläggning, det verkade som om det målades väggar och byttes till nya gardiner, mer kvinnliga garnider med volanger och ljusa färger...och så en dag kom jag på det, gubben på balkongen var borta!!! Jag kom på att han inte hade varit där säkert på flera dagar, veckor kanske, ingen mörkläggning längre, ljuset var tänt till långt in på natten. Gubben var borta i minst en månad tills han kom tillbaka, och allt blev som vanligt igen.

Så nu kan man spekulera om var han var, och varför.

Här sitter jag i  min trygga lilla värld och har ingen aning om något. Ja, så verkar det i alla fall efter att ha sett på "Efter tio" igår på tv om Web-mobbning... Kanske är inte tillräckligt många intresserade av att läsa mina spånerier så att jag personligen varken har råkat ut eller ens hört talas att någon annan råkat ut för det.

Men visst är det något som är svenskt, att "prata skit bakom ryggen" på någon men aldrig rakt ut till personen ifråga, mycket tryggare att hela tiden få vara anonym. Och då jag själv, varför skriver jag inte ut mitt namn på nätet för alla att läsa?!? Jo just av den orsaken, jag vill behålla mitt privatliv, och jag har ingen som helst vilja att skada mina nära och kära, familjen, släkten och vänner med det förtal som förmodligen skulle uppstå av att bli offentlig...så jag väljer att tills vidare vara anonym och det endast av min egen egoistiska självbevarelsedrift.

Vissa dagar går allt rent ut sagt åt helvete, som idag.

Flyttat in i ny lägenhet, och nästan skållade mig själv i duschen eftersom spärren för varmvattner inte funkar som den ska. Det är ställt i fel läge och för varmt vatten kommer ur slangen och vet man inte om det, vilket jag som ny i lägenheten inte gjorde, om bränner man sig...

Sedan satte jag på tvättmaskinen, och vips så var det vatten som svämmade över handfatskanten ner i kattlådan eftersom det var stopp i avloppet, vilket jag inte kunde veta om. Man förutsätter ju att man flyttar in i en lägenhet och allting skall funka som ska och det är tänkt. Resultat, grå sörja svämmade över hela badrumsgolvet, klafs, klafs kattsand blandat med avloppsvattnet ifrån tvättmaskinen...katten tyckte i alla fall att det var kul.

Elementet i vardagsrummet blir inte varmt, så nu sitter jag här och väntar på fastighetskötaren som kommer när han kommer. Vicevärden tyckte att jag själv borde sörja för att ventilera elementet (?!?) har aldrig hört talas om att man själv borde göra något sådant...

Och det är glappkontakt i lampan i köksfläkten, den slocknar och tänds såsom den själv behagar och just då jag lagar mat...och jag brände givetvis mig på stekflottet som stänkte...lite till så blir jag tokig!!!

Så nu är det bara att packa alla grejor igen, jag flyttar nu igen, det var mindre än ett år sedan sist. Och jag som "älskar" att flytta!!!

Egentligen borde jag bara vara glad, att flytta är ju alltid att börja om på nytt, man gör sig av med sådant som blivit öveflödigt, förhoppningvis kan man återanvända det mesta, men var hittar man någon som vill ha sakerna?!?
Det är så onödigt att bara slänga allt i soporna, att bara ösa på mer på sopberget som bara växer och växer...
Att annonsera tar tid, att sälja på loppmarknad tar också både tid och krafter, men jag vill återvinna saker som jag anser är för mig överflödiga, hur ska man göra?!?

Att packa lådor är nog det tradigaste jag vet, det verkar aldrig bli någon ände på det hela...och sedan packa upp allting igen efter att det har blivit transporterat till den nya lägenheten, packa upp, diska och städa både nya lägenhten och den gamla...jag blir helt andfådd av ångest redan nu i förväg över allt jag måste göra.

OCh vem skall jag få hjälp av med att bära allt?!?

HJÄLP!

Jag har fått höra att min ämnesomsättning inte är som alla andras, jag får helt enkelt alldeles konstiga biverkningar som ingen annan någonsin har ens hört talas om av helt vanliga mediciner.

Har testat ett antal antedepressiva och ingen hade önskat effekt, depressionen blev inte bättre, man jag fick kliande eksem och utslag eller något konstigt psykiskt anfall. Kanske det roligaste har varit de lugnnande som jag provad, givetvis med och enligt recept, som bara har fått mig att bli än mer piggare och gå på högvarv. Skönt var när en missbruksspecialist sa till mig att många psykmediciner har omvänd verkan på mig på grund av min Adhd, tex Atarax som är ett gammalt antihistamin som numera mest använts för klåda, den blir jag lugn och lullig av.

Jag äter ju Concerta för att kunna koncentrera mig bättre, har nu ett antal "fack" eller korgar i huvudet som jag kan lägga saker och ting i och komma ihåg senare. Concerta som är en kusin till amfetamin blir jag lugnare av. Nå, sedan har jag av misbrukare hört att det är farligt att använda amfetamin samtidigt med alkohol, för att effekten, för dem i alla fall, har varit att de inte känt att de blivit berusade fastän de upenbarligen varit det enligt promille halten i blodet. Jag har blivit varnad för alkohol förgiftning eftersom man inte själv upptäcker hur berusad man är innan det är försent, läkare verkar inte ha någon som helst aning om den här effekten så jag får väl tro på de som använt substansen längre, och i större mängd.

Nu är det i alla fall testat av mig, och det av misstag. I alla fall jag blir mer berusad av ett glas vin då jag tagit Concerta, och det var inget roligt! Visserligen har min menscykel viss effekt, ett glas vin tar olika mycket och på olika sätt vid viss tid i månaden, men det här, att bli asfull av ett glas vin, det var droppen, inget jag kommer att göra om.

När man berättar om en vän så tror alla att man menar sig själv, men nu är det så att jag faktiskt har en väninna som också har Aspergers-syndrom och hon sysslar med så konstiga saker att jag känner mig helt normal.
Tja, hur kan nu jag känna mig som helt normal, jag som alltid känt mig som annorlunda och utanför?!? Men hon har den förmågan.

Jag lärde känna henne för ungefär en 5-6 år sedan på ett möte för Asperger kvinnor där jag var med ett par tre gånger på mötena, men eftersom mötena tog musten ur mig så har jag inte kommit mig för att besöke den oftare, även om jag känt mig glad och lättad efteråt, eftersom jag inte är ensam om att vara konstig.

I alla fall, denna väninna, hon hittar på de konstigaste saker och just nu så genomgår hon en psykologisk värdering och gör de mest udda saker för att hon skall må så dåligt som bara möjligt för att hon skall bli sjukpensionerad. Hon har en del matallergier och nu så äter hon det hon är allergisk mot för att må sämre. jag fattar henne inte, om hon verkligen är allergisk så kan hon ju dö!!! Men det kanske bara är inbillning? För det vore inte första gången, för ett par år sedan när hon hörde att jag har Adhd så bestämde hon sig för att hon också skulle ha den diagnosen och beställde tid hos en privatklinik för konsultation. De kunde inte ställa en säker diagnos och ville att hon skulle prova på medicin för att se hur det gick, men eftersom hon var allergisk mot något i medicinerna de föreslog att hon skulle prova så fick hon ingen diagnos, symptomen var väl lite för vaga. Lite hypokondriker kanske hon är.

Och nu äter hon sådant hon inte får...var är logiken?!?

Jag förstår inte varför man gör sig till något man inte är, jag kan acceptera att man överdriver sina symptom en dag då man mår bättre, för att det verkar som om, i alla fall jag, alltid mår bättre just då jag går till doktorn för en krämpa, och dagen efter så är det tillbaka till det vanlig, dvs jag mår förjävligt igen. Har jag någon undermedveten psykologisk rädsla för doktorn?