Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag har hittils varit så till mig av de positiva egenskaperna av Facebook, att återigen få kontakt med alla de vänner man tappat kontakten men under åren, speciellt jag som har flyttat runt landet och studerat utomlands och inte förrän nu har det tråkiga sidorna hunnit upp mig.

Min allra värsta mardröm ifrån skolan, den person som allra mest retade mig, han som var taskigast, elakast och mobbade mig mest har nu hittat mig. Eller rättare sagt inte mig, och inte genom Facebook, utan han hittade min syster genom StayFriends och frågade efter mig. Konstigt egentligen, om man ändå letar på nätet och kollar StayFriends varför inte då också Facebook? Jag som lyckligen inte hade haft en enda tanke på honom i många, många år...och nu frågade han min syster ifall jag villa ha kontakt med honom?!?

I alla fall så har detta nu uppfriskat mitt minne på hur ledsamma mina högstadieår var...alltid ensam, alltid utanför vald sist på gymnastiken...tillbringade rasterna ensam läsandes en bok i något hörn och kände mig så annorlunda, som en utomjording, en marsmänniska. Fast det som gällde så, gäller än idag, också min egen familj som jag växte upp i, jag känner mig utanför än idag. Som om jag betraktar livet ifrån utanför, genom ett fönster eller kanske tittar på en film. Som en smygtittare kanske?

Egentligen inte så mycket som ändrat sig sedan högstadiet och tonåren, jag är fortfarande ensam och känner mig fortfarande fortfarande annorlunda, men nu vet jag åtminstone varför och behöver inte längre desperat försöka "vara som alla andra" som jag gjorde då...

Att kunna stirra in i någons hem är ganska läskigt, jag menar allt det jag kan se hemma hos dem kan de också se hemma hos oss, och nu när jag flyttat så har jag funderat ännu mer på saken eftersom jag bara har bott dryga året så här.

En manlig granne (med familj) tvärs över gården tillbringar mycket stor del av sin tid ute på balkongen och röker. Inget konstigt med det, men när och om det händer något som tilldrar hans intresse så röker han mer och blir så kvar på balkongen länge, ibland tror jag att han skall trilla av balkongen när han riktigt stirrar. Det verkar som om han antingen är arbetslös eller så är han sjukpensionär, vilket i sig inte har med saken att göra, men han är alltid hemma i alla fall alla de gånger jag tittar ut åt det hållet, och eftersom jag ser det ifråm mitt köksfönster så är det ofta, flera gånger om dagen. Barnen har en lekplats på gården och det händer givetvis saker titt som tätt vilket väcker hans intresse. Och eftersom jag vet att han gillar att titta så har jag alltid dragit för gardinerna i köket när jag lagar mat eller bakar, för att slippa insyn i mitt privatliv.

I somras så märkte jag att hans festade ganska så ofta, och mycket, det var inte en vacker syn alla gånger på deras balkong, svullen buk som dolde de ytte-pytte små kalsongerna. Han verkar sitta i timmar och prata för sig själv, först var det bara när har uppenbarlien var ensam hemma utan fru och barnen, och sedan blev det allt oftare för att, åtmistone såg det ut som, varje dag.

Vad är det jag skriver om egentligen?!?

Till saken hör att dessa grannar lägger sig ovanlig tidigt, mörklägger sin lägenhet redan vid nio tiden på kvällen och alla gardinerna är fördragna, och de är fråndragna redan vid sex tiden på morgonen. Jag vet, för jag sover oregelbundet, okay, inte vet jag ved de gör alla dagar, men jag ser i alla fall ett mönster.

Sen en dag, ingen mörkläggning, det verkade som om det målades väggar och byttes till nya gardiner, mer kvinnliga garnider med volanger och ljusa färger...och så en dag kom jag på det, gubben på balkongen var borta!!! Jag kom på att han inte hade varit där säkert på flera dagar, veckor kanske, ingen mörkläggning längre, ljuset var tänt till långt in på natten. Gubben var borta i minst en månad tills han kom tillbaka, och allt blev som vanligt igen.

Så nu kan man spekulera om var han var, och varför.

Efter att ha bloggat om min gamla ungdomskärlek igår ,så drömde jag givetvis en konstig dröm om honom i natt. För övrigt kan jag inte komma ihåg att jag någonsin skulle ha haft något annat än konstiga drömmar, så egentligen var det ju bara väntat, att jag hade en konstigt dröm menar jag.

Men själva drömmen hade på något sätt känslan av ett adjö, eller kanske snarare ett avslut, i vårt förhållande. Kanske var det inte förrän nu som jag på riktigt kom över vårt förhållande, till slut. Ett förhållande som vi aldrig ens räknade som ett förhållande, fastän det pågick i åratal men trots det aldrig "var", officiellt. Trots allt är han en person som jag känt i över 25 år, och han är en person som kände mig väl när jag var ung.

Visst har jag tänkt på honom genom åren, kanske har jag innesrt inne hoppats på att det ksnake skulle bli vi, eller borde ha blivit vi två trots allt, men nu vet jag att han inte var den rätta för mig. Ärlighet är något jag skattar mycket högt, och eftersom jag har mina priciper så har väl mitt liv blivit som det blivit. Jag blev aldrig något stort som alla trodde i min ungdom, men jag har åtminstone levt enligt mina egna principer.

Det låter på något sätt så snusförnuftigt och präktigt, det här jag skrev...är jag så präktig?

Tja, det var nog inte så uttrycket var firån början men det betyder det i alla fall för mig...

Att läsa tidningar och att titta på nyheterna är vekligen deprimerande, och det upptäckte jag redan för åratal sedan och just av den orsaken så slutade jag att läsa tidningar för många, många år sedan, och nyheterna tittar jag bara på av misstag eller i väntan på något annat som börjar efteråt. Därför är jag kanske lite "efterbliven", får reda på saker och ting i efterskott så att säga, inget ont i det, jag är nu redan så van att få reda på allt sist....

Jag hade en ungdomsförälskelse, eller har det fortfarande, han är ju ännu inte död, men i alla fall, och jag var dödligt kär i honom i de sena tonåren, vi umgicks ganska så mycket men sällskapade enligt termen aldrig. Åren gick och alltid när vi var utan sällskap, eller rättare sagt båda var emellan förhållanden, träffades vi. Vi hade väldigt roligt ihop, samma intressen och sexet funkade bra men det clickade aldrig för oss "samtidigt". Antingen var jag kär i honom och han inte eller tvärtom. Han till och med friade till mig en gång, mycket romantiskt med champagne på hotellrum på ett lyxhotell där han bodde i stan, men jag fick kalla fötter och åkte hem så det blev aldrig något.

Vi blev båda ännu äldre, gifte oss och fick barn men träffades då och då, då vi hade tillfälle att luncha och befann oss i samma stad. Jag vet att han hade affärer vid sidan om, han försökte även förföra mig vid ett flertal tillfällen men jag tog det med en klackspark, skrattade åt det bara...

Och nu läste jag om honom i tidningen, han hade gjort insides affärer innan fondemissioner och hade fått sparken som verkställande. Hans bild var i tidningen och hans efternamn var ökänt, ja jag läste ju aldrig det men Internet googlade jag av misstag för att kolla mig a jour eftersom inget hörtst ifrån honom på ett bra tag.
I alla fall, så funderade jag på hur det måste kännas för hans fru och barn, jag menar jag hade kunnat vara hans fru och fått mitt eget efternamn svärtat...även om han nu får flera årslöner i avgångsvederlag engligt sitt paraply-avtal.

Men hur stor tröst är pengar om alla ens vänner och bekanta slutar att prata med en, att alla känner ens ansikte ifrån tidningen eftersom man har pressen efter sig dygnet runt?!?

Det är i alla fall ännu ett beslut som jag är glad och stolt över, att jag aldrig gifte mig med honom!

Idag var jag återigen hos en ny psykolog som ville ta reda på hur jag funkar, dvs vad det är för fel på mig.
Diverse tester gjordes och jag skall tillbaka för mer om ett par veckors tid. Frågeformulärer, klossar som skall bilda mönster, huvudräkning och repetering.

Varför skall alla som är nya alltid frörsöka hitta något nytt, göra om alla saker som redan vid flera tillfällen gjorts?!?
Eller kollar de bara om man fejkar det hela? Vem f*an vill fejka att vara funktionshindrad? För att få bidrag eller hur skulle det annars kunna löna sig att låtsas vara något man inte är?

Det ligger mig inte för, och jag tvivlar på att någon rehabilitering kan längre hjälpa mig, eftersom så lång tid har tillåtits gå utan att något gjorts åt saken. Jag är som jag är, och lite kan botas, vilket den nye psykologen formodligen hoppas på. Att göra ett genombrott.

Annat är det med min dotter, hon har redan ifrån början då hon fick diagnos fått både rehabilitering och terapi och går i vanlig skola, men med vissa specialåtgärder för att underlätta det för henne.
Just nu genomgår hon smärtsamma fasen att "vara som alla andra", lite senare än jag själv i min ungdom, och det är sorgligt att se hur hon försöker att smälta in i gänget, att klä sig som alla andra och bete sig så som de andra gör. Det kommer att lyckas lika lite för henne, som det lyckades för mig. Bra är i alla fall att hon har accepterats av sina klasskamrater och räknas som en av dem, även med sina små (och stora) egenheter och nycker.

Nu är det två veckor kvar tills hans skall flytta, han har blivit lovad en lägenhet ifrån och jag bara väntar på dagen!

Tills dess verkar allt fortgå som vanligt, han ger mig en godnatt puss när han går och lägger sig och likaså en en morgon puss då han går till jobbet. Vi har sex också som vanligt, vilket kanske kan verka lite konstigt eftersom vi skall flytta isär, men om man tänker efter kanske inte är så tokigt ändå. Sex har alltid funkat för oss, och varför skulle man bege sig ut och leta och kanske dra på sig någon svårt botad infektion, om man har allt man behöver hemma. Eller?!?

Finns det någon blogg där någon alltid är glad och lycklig? En blogg där man inte klagar på någonting eller misstycker med någon?  Varför är det så lätt för oss att vädra de mer negativa sidorna av oss? Eller är det att vi bara då får ett större behov att dela med oss av den känslomässiga misär vi befinner oss i?

När vi är nöjda och glada så är vi alldeldes nöjda med att bara vara ensamma hemma, rosenrött lyckliga. Tillsammans i vår lilla gulliga värld, och sedan behöver vi plötsligt ha tag på de människor som vi i åratal försummat och glömt bort eftersom vi nu plötsligt behöver någon att gråta ut hos. Någon som lyssnar på vårt eviga gnat om hur misslyckade vi är, vad han gjorde för fel, vad jag gjorde för fel, hur de blev som det blev, varför det inte blev som det skulle.

Varför hör vi aldrig av oss till våra vänner, eller de till oss, då allt är bra???
Har man sina vänner bara för att klaga om sitt deprimerande uruschliga liv?

Att tvätta är kul, och att hänga upp tvätten går också men varför är det så fasansfullt svårt att få in den torra tvätten vikt, och undan i skåp och lådor?

Just nu är maskinen ful av tvätt att hänga upp på tork, och det får jag alldeles snart gjort, sedan hänger tvätten där i dagar eller tills någon behöver dem och som tur är för mig tar dem direkt ifrån torkstället så jag slipper sorteringen.

Att diska är kul!

Att plaska med vatten, att fylla diskmaskinen går också men att tömma diskmaskinen eller att tömma torkstället med de torra, ren diskade tallrikarna, besticken och glasen är en omöjlighet. Och att ställa in dem på sina respektive platser i skåp och lådor orkar jag bara inte...

Jag har varit helt förlamad, alltså handlingsförlamad sedan slutet av maj...
Jag har inte fått något gjort, jag har i princip bara legat.

Det här började redan tidigare men blev nu under sommaren värre och jag var till och med hos doktorn och pratade om saken, att jag är så deppig. Jag berättade att jag inte får något gjort, att allt bara är så tråkigt och jobbigt och han bara gick på om att jag verkade så lugn och tillfreds. Till slut fattade han att jag var orolig och stressad av att det inte händer något i huvudet på mig!!! Jag som i vanliga fall har miljoner idéer och det alltid händer många saker på en gång, har haft total stiltje i huvudet, det har varit knäpp tyst.

Mörkt och svart och helt tyst.

Man blir ju deppad för mindre, tja kanske inte normale man, men jag blir. Jag får ångest för att jag inte får något gjort, mer ångest av att det inte händer något där uppe, och jag känner mig som en levande död, en zombie. Och sedan allt omöjligt som har hänt under sommaren, inget blev som från början hade planerats, alla planer blev omkullkastade och fick göras om.

Vad gör man när ens ”Käre” ex-make plötsligt efter att ha varit nykter i alla år trillar dit och börjar supa igen, och det tydligen rejält, om man ser på resultatet av att han plötsligt begår ett grovt våldsbrott, försöker att ha ihjäl en annan människa så där på morgonkvisten på midsommaraftonsnatten??

Resultatet är ju givetvis att han blir anhållen, vilket medför att han faktiskt sitter inne då vår gemensamma dotter skulle ha varit hos sin pappa!

Mitt liv är ju rakt ur en såpopera, det som händer kan bara inte vara sant!!! Min dotters far, han som jag en gång var gift med har faktiskt försökt ha ihjäl en annan människa, och det på ett ganska så våldsamt sätt…vad kunde han ha gjort med mig, och vad kan han göra med vårt barn? Och om hon hade varit där då det hände, vart hade hon då tagit vägen när poliserna fängslade hennes pappa?!?

Jag menar, räcker det inte med bara de saker han lovar henne, som han sedan aldrig ens kommer ihåg att han lovat, dvs aldrig håller sina löften, skall han då stöka till sitt förhållande med sin dotter dessutom på detta sätt? Jag undrar hur det känns att ha en pappa som är nästan mördare? Visst kan jag bli så arg att jag skulle kunna mörda, men att ta steget ut och göra något åt saken ligger mig fjärran. Förmodligen är jag liksom alla andra kapabel att döda en annan människa, men det skall nog ganska så rejält till mer än ett fylleslagsmål en midsommarafton!

Vem sa att morgonstund har guld i mun? Snarare mord i sinnet.

Hur kommer det sig att om man har ont någonstans och går till doktorn för att klaga på det, och är det inte direkt akut så när man väl får en tid så har det redan gått över?

Eller att det inte gör så ont just då när man är där, men sedan när man gått så börjar det igen ännu jävligare? Är det någon slags avstängnings knapp som man har som någon trycker på eller vad är det? Eller är det min koncentration som brister eftersom jag måste koncentrera mig på att vara klar i knoppen för att kunna prata med doktorn så att jag inte längre på samma sätt känner det onda lika bra?

Oftast kommer jag inte ihåg att ta upp ens hälften av de saker jag ville prata om väl på mottagningen, inte ens om jag har en lapp med mig. Min nya doktor är bra, nu för tiden skickar jag en lista per e-mail med de saker jag har i förväg så att vi sedan kan behandla dem, men trots det så i hastigheten behandlades inte alla skäl jag var där sist för.

Kanske var de inte så viktiga i alla fall i slutändan...

Personkemi är mycket viktigt för mig och att hitta personer som jag litar på är svårt eftersom de flesta visar sig vara så opålitliga.

I alla fall så hade jag bestämt mig för att gå på terapi så jag ringde runt och frågade. Och så gick jag ett tag privat på kognitiv terapi hos en mycket välrenommerad psykoterapeut, en herre i övre medelåldern som dessutom var docent och lär ut denna konst att ge terapi på universitet. Vi träffades en gång varannan vecka, eftersom det var det jag orkade med, efter varje gång jag varit hos honom och pratat en timme med bussresor till stan och sedan hem så låg jag alltid i två dygn med en blixtrande huvudvärk.

Det var skönt att ha någon att gå till och klaga, någon som var tvungen att lyssna för jag har en massa onödigt bagage som inget nyttjar till att bära med sig och som jag ville bli av med. Och jag fick en hel del tips on hur jag kunde hantera vissa av mina tvångsrutiner, min ångest osv. Under de två åren jag gick hos denne herre så hände det också en hel del, släktingar som var uttalade sig illa om mig eller mina åsikter, min relation till min mamma som just då var som värst, vi pratade inte ens med varandra och jag träffade henne inte alls för drygt ett års tid.

Men terapin tog slut och det på ett mycket tråkigt sätt, jag kände mig ytterst förödmjukad. Vi hade precis haft födelsedagsfest i familjen, hemma hos oss faktiskt, och min pappa var för en gångs skull närvarande och inte ute och reste någonstans. Min pappa har med åren blivit en riktigt gammal stofil som har sina egna bestämda åsikter (undrar vem jag ärvt det draget ifrån själv?) som inte går att rubba. Numera lyssnar han inte ens på vad andra säger så det går inte ens att diskutera saker med honom, han har alltid en förutbestämd uppfattning om saken. Denna här gången var det religion, och jag vill inte göra något längre utlägg för vem som tror vad och vem som inte tror eller hur det nu var, men har gjorde det värsta personliga påhopp i min livshistoria på något så pass personligt som min tro, hur och vad jag tror på. Givetvis blev jag ledsen och som tur var så hade jag tid hos min terapeut två dagar senare.

Väl på hans mottagning blir jag mött med en lång litania om varför han inte kan fortsätta med att ha mig som sin patient. Mycket bra att kunna erkänna att stå maktlös och inte kunna hjälpa, inget ont i det, bra att han var ärlig och erkände efter ca två år att han inte trodde sig kunna hjälpa mig eftersom han inte var expert på de problem som jag hade, men att han just då jag precis hade blivit verbalt våldtagen av min egen far, och behövde prata om det och blev bara mött av en vällande fors av tomma ord och ursäkter. Att sitta i tre kvartstimma och lyssna på hans förklaringar och utlägg om varför han inte kunde ha kvar mig som patient, d.v.s. påhopp nummer två direkt på det förra. Snacka om att vara helt nere i skorna.

Professionell eller inte, han hade ju kunnat göra slut på ett snyggare sätt, välrenommerad och världsberömd docent som han är.

Har någon tänkt på att det surrar på olika sätt i huvudet vid olika tillfällen? Surrar det ens i huvudet på andra än mig?!? I vanliga fall har jag ett helt annat surr i huvudet än då jag tar Concerta, som jag äter för mina koncentrationssvårigheter. Surrandet ändrar ljud ifrån det sk grundsurrandet som alltid finns i hjärnan.

Nu är det så att jag också har tinnitus, dvs det surrar och susar i mina öron mer eller mindre hela tiden, men det är inte det jag menar utan grundsurrandet inne i hjärnan.

Visst märker jag det också i hur hjärnverksamheten ändras med medicin eller utan den, men andra faktorer påverkar det hela också. Blodsockret verkar också ah betydelse, om jag är hungrig så är det ett helt annat ljud än om jag precis ätit då det verkar lugna ner sig. Så kanske har det grund, att vissa av oss äter och dricker för den delen, för att självmedicinera, för att få sig själv att gå ner i varv och bli lugnare.