Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag känner mig lycklig och tillfreds med mig själv och med det jag dagligen åstadkommer. Det är en lång väg ifrån den olyckliga mig för några år sedan. Det känns skönt och jag önskar att alla människor skulle kunna uppnå det här.
Nej, jag har inte tagit något, jag är bara mig själv och har accepterat att jag är sådan jag är.

Det enda är att jag skulle vilja ha lite mer pengar att rära mig med, men så har det ju alltid varit. Man har aldrig tillräckligt med pengar hur mycket man än har, och det vet jag av egen erfarenhet. Pengar gör inte inte lyckligare än man är utan pengar, men man har bara mer frihet att göra vad man vill.

Min syster äe ett bra exempel, hon on hennes man bara jobbar och tjänar pengar men deras två barn får ingen som helst uppmärksamhet, de bara är och växer upp utan varken mamma eller pappa närvarande. Jag tycker synd om dem men jag kan tyvärr inget göra, tur att jag var hemma för min dotter. Visst kändes det dumt, och jobbigt att inte ha de pengar man skulle ha behövt, men hon behövde sin mamma hemma, och jag var därför hemma med henne tills hon flyttade hemifrån.

Jag har allt jag behöver, katterna, bostad, mat och mitt bloggande. Allt är bara bra.

En helt underbar vecka med den nya pojkvännen, förutom att ex ringde och sms:ade flera gånger och hotade med självmord. Vad hade han väntat sig, att vi bara skulle fortsätta som om ingenting hänt?!? Att jag bara skulle sitta hemma ensam och inte gå vidare???

I alla fall, nedförsåkning, turer med snöskoter, bowling och spa. Lite god mat och dryck, trevligt sällskap, uppvaktande kavaljer och lite romantik så var veckan fulländad. Jag förlorade till och med min karaoke mödom! Hittils har jag ens drömt om att sjunga karaoke och nu bara blev det så att jag faktiskt är ganska bra på det, bara det är en låt jag kan sedan förut.

Och igår var jag och hälsade på dottern i hennes nya gruppboende. Hon mådde bra och sa mig att hon absolut inte kan tänka sig att flytta hem igen, fastän jag vet att hon sagt till min ex-sambo, dvs hennes styvpappa sedan snart 9 år och mer pappa för henne än hennes biologiske far, att hon vill komma hem till mig igen. Mina gener, och dem är jag inte det minsta stolt över att hon fått ärva.

Varför är det så svårt att säga vad man egentligen vill till dem man älskar mest? Varför kan hon inte bara medge att det var ett misstag och att hon vill bo hemma igen?

Men jag mår jävligt bra, jag trivs med mig själv och livet just nu...

Samtidigt som man genomgår det värsta som kan hända en som mor förutom att barnet skulle dö och man är dödsledsen men å andra sidan är jublande lycklig?!?

Hur går det ihop? Att ens barn, den enda dotter man fött ballar ur helt och rymmer så det är polislysning på henne och man ängslas i veckor för var hon är och hur hon mår och man samtidigt är bara så jävla lyckligt kär?

På något sätt tror jag att jag numera kan ana mig till hur det skulle kunna kännas om man var bipolär, att pendla mellan denna underbara av att befinna sig bland rosa moln, att livet bara svävar fram och inga problem finns i världen när man är lyckligt nykär och den kärleken dessutom är besvarad och sedan å andra sidan den ångest det skapar när man är orolig för sitt barn och dess välbefinnande, att sedan tvingas låta socialen omhänderta henne?

Vad mer har man för möjligheter att få en tonåring som inom knappt ett år fyller myndig, att förhoppningsvis stanna upp och vakna upp innan det är försent? Speciellt nu när jag efteråt fick veta att hennes kissaburk test var positivt för cannabis? Vilket jävla soppa hon har lyckats med att koka ihop på kort tid. Fast för snatteri så polisen tar henne, det var ju egentligen bra eftersom det var så de fann henne på rymmen, tillbringa tiden i ett gäng som jag nu fått bekräftelse på ifrån skrämmande många håll att hon är med i och misshandlar andra, att hon dricker så mycket öl som 12 per kväll, att de tvingar henne till det, att hon skolkar ifrån skolan och kommer för sent och till råga på allt dessutom röker cannabis!
 
Gudskelov, nu är hon i gott förvar, och har sedan dess betett sig väl att hon fått gå tillbaka till skolan också. Men pessimistisk som jag är, och väl känner mina egna gener, så kan jag nog tro att hon när tiden är mogen kommer att försöka med något, antingen åker hon dit på kissaburken igen eller så rymmer hon igen och innan dess är det bra att bida sin tid och vänta på möjlighet och under tiden bete sig som förväntas av en. Man får ju fördelar av gott uppförande, får gå till skolan, kommer ut på stan med kompisarna… Hon har hittills vägrat att ens prata med mig i telefon, hon ville inte träffa mig sist jag var där men i slutet på veckan blir hon så illa tvungen. Då blir hon nämligen så illa tvungen att träffa mig och prata med mig.

För så länge hon vägrar att se mig så fortsätter situationens status quo, inget förändras och inga framsteg sker. Strunt samma vad sedan resultatet blir, att hon flyttar till sin pappa eller om det finns något annat sätt att lösa saken på, men jag känner det som om hon flyttat hemifrån nu, att hon gått vidare i sitt liv. Så sorgligt som det känns, men jag orkar inte längre bråka med henne om allting, såsom det varit hela hösten.

Och just nu kan jag inte ens berätta för henne om hur fantastiskt mitt andra liv är, hur underbart det känns att vara kvinna just nu, för att hon inte av misstag ens skall tro att jag inte älskar henne och att jag överger henne för en ny man!!!

Känslan av lugn och ro är kvar, fastän jag nu börjat känna stress för att få saker och ting i ordning för julen.
En del saker som retar mig att jag glömde i flytten, såsom att ta bort de små metallbitar som håller bokhyllans hyllor på plats, och som många ev försvann i flytten. Eller att jag inte har pengar att köpa krokar att hänga upp tavlorna med, men huvudsaken är ju att vi har att äta, det har vi, men med näppe.

Hur jag skall hinna få ihop julen, när jag inte får pengar förrän den 24 december, det vet jag inte. Inte bara maten som skall införskaffas utan alla presenter som jag skulle köpa, och jag har inga julklappspengar att ge till dottern heller. Så jag har väl inte varit tillräckligt snäll för att få några julklappar i år enligt tomten.

Ex var här första fredagskvällen efter vi flyttat isär och passade på att installera diskmaskinen, men eftersom han glömt skruvdragaren hemma hos sig, så blev inte diskamskinen fatgjord ordentligt så nu niger den skrällande med porslinet när man öppnar luckan. Jag hade varit fullt kapabel att installera maskinen själv, det var skruvdragaren jag väntade på att få tills låns, eller att han hade använt. Nu blev det som det blev. Sedan dess har han bara ringt en gång, och kom förbi som hastigast i lördags för att ta sig en tupplur i min säng.

Ja, han var här, hade egentligen ingen riktigt orsak att komma enligt vad jag kan så här efteråt se, förutom tuppluren och kanske för att träffa katten då. Och bråttom hade han sedan att komma iväg efteråt, skulle träffa några kompisar.
men jag trivs här hemma, ensam.

Får väl se hur länge det håller, innan jag börjar klättra på väggarna och desperat leta efter sällskap.

Nu är vi i ny lägenhet, allt är flyttat och ligger och dräller i den nya lägenheten, jag har inte orkat göra något sedan vi blev klara med flyttstädningen! Lite tallrikar, glas och muggar har vi fått in i köksskåpen, och de för kvinnor så nödvändiga skönhets- och hygienartiklarna är givetvis på plats i badrummet, men annars är det bara kaos!

Jag har ont på ställen i kroppen jag inte ens kom ihåg jag hade, till och med i vänster ben, som jag inte känner av i vanliga fall, vanligtvis är den helt bort domnad, känslolös men nu har jag ont i både vaden och knäet. Ryggen höll på att ta knäcken på mig i slutet, det som naprapaten hade fixat är nu tillbaks till det gamla vanliga, det känns som en rödglödgad kniv i nerven som är i kläm i bröstryggen...och jag bara klagar fast jag är lycklig!

Jag är ensam med dottern, ingen annan att ta hänsyn till...helt enkelt underbart.