Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Varför tar man åt sig så mycket av alla motgångar, varför kan inte jag bara glömma allt gammalt och gå vidare?
Vad är det som gör att man bara ältar allt gammalt, blir pessimistisk och deppig för att en kille inte visste bättre än att dumpa mig?!?

Nu har jag en ny på G, och jag vågar varken riktigt hoppas eller lita på honom. jar menar, visst hoppas jag, och det kändes bra när vi träffades, och han har ringt...jag är nu så rädd för att jag sabbar det här med honom för att jag inte vågar vara mitt vanliga spontana jag utan drar mig undan in i mitt skal, så då missar jag den chansen också.
och kom nu inte någon och säg att det finns fler fiskar i haven, jo det finns det visst, jag vet det, man jag skulle så behöva någon trevlig och uppiggande detalj i mitt liv för att balansera allt det tråkiga som nu händer mig och min dotter.

Jodå, hon har nu hittats. Hon stack efter festeni fredags, för hon hade druckit och överenskommelsen var att hon inte fick dricka. Men om hon hade druckit så skulle det inte vara lika allvarligt som att utebli ifrån hemmet. Och hon sket i vilket, drack sig förmodligen helt redlös och sa till mig att hon sov först över hos en kompis i fredags, och sedan hos en annan i lördags, och de hittade henne hos hennes kille igår eftermiddag.

Och nu har hon vägrat kissa burk sedan dess. Tänk, hon har inte varit och kissat sedan igår efter middag, jag hade blivit tokig. Jag menar, man måste ju bara kissa varje morgon direkt man vakna. Så nu har de sagt att om hon fortfarande vägrar att kissaburk så kommer hennes test att nedskrivas som positivt, vare sig den är det eller inte, eftersom hon vägrar samarbeta, vägrar kissa burk.

Hon är ju dum, hon gör bara allt för att livet skall bli än eländigare än det redan är...sabla unge! Och hon jobbar verkligen på att ingen skall ens kunna drömma om att våga lita på hennes ord, allt är ju bara ljug hela tiden!

Men vad skönt det är att nu återigen veta var hon är, och det var underbat att se henne idag, fastän hon var skitsur efteråt och vägrade krama mej. Hon sa i alla fall hejdå, och bara det är underbart i det här läget.

Allt som går åt helvete, det går också åt helvete. Värre än så här kan det inte bli, tror man och sedan händer det något som gör att man ändrar sin uppfattning om det hela, det blev värre än det från början var. Så känns det i alla fall för mig just nu.

Jag har blivit så bortgjord jag bara kan bli, så utnyttjad man bara kan bli. Romantiskt uppvaktad och förförd, sådant man bara drömmer om med blott en svampinfektion som minne och ett sms, "jag är ledsen med det blir inget av det här".

Så så var det med den lyckan, den kommer och den går säger de och det är verkligen mitt fall. Så fånigt att vid mina år kunna tro att man bara skulle kunna bli kär och att allt bara skulle kunna stämma. Det har bara varit den nya killen som har gjort att jag har orkat på sistone, att jag har hållit mig vid mina sinnens fulla bruk men nu känns det som om jag inte skulle orka mer…om nåt mer händer då flippar jag nog ur, helt.

Ja i år var det sannerligen en alldeles otroligt tråkig jul, en rent ut sagt helvetes tråkig jul när allt kom omkring.

Innan jul försökte jag få reda på vad jul betyder för min kära dotter, vad det är som gör julen för henne och fick till slut reda på vad det var, julskinka och julgran, inte ens Kalle Anka var något att ta i beräkning för julstämningen. Eftersom det nu bara skulle bli vi tre till jul, eftersom vår familj numera bara består av min kära dotter, våran lilla katt och jag själv tyckte jag att efter flytten ville jag inte ha någon gran. Ville inte sitta uppe och vakta granen ett helt dygn, bättre nästa år när hon är lite äldre och förhoppningsvis inte lika envis längre, katten alltså. Och det skulle också vara ekonomiskt bättre, spara de pengar som man slänger ner ifrån balkongen efter Trettondagen till bättre ändamål.

Dottern lovade att vi hjälpa till med förberedelserna och införskaffandet av allt nödvändigt för julen. När hon skulle dekorera tyckte hon att vi bara hade så tråkiga juldekorationer och att vi borde köpa nya. När jag föreslog en tur in till stan för att köpa nya hade hon trots allt inte tid, skulle ut med någon kompis. Och så kom då dagen före doppare-dagen, då fröken meddelade att hon tänkte åka till en kompis i en närliggande stad men att hon skulle komma hem tidigt. Sent på kvällen dök hon upp, sur som bara den och jag orkade inte bråka. Vi hade inte handlat det vi skulle, inga julklappar till kusinerna, inget. På julafton sov fröken till lång in på eftermiddagen efter att ha tillbringat hela natten surfandes och sedan när hon vaknade efter Kalle Anka bråkades det om allt. Kvällen och natten fördjupade hon sig återigen i surfandet med hjälp av grannens trådlösa abonnemang, sov till eftermiddagen och klagade på att julen var så tråkig. Jag frågade att om den nu var så tråkig, varför hade hon inte gjort något åt saken när hon hade kunnat det. Så vi bråkade tills jag sa åt henne att försvinna. Och det gjorde hon, jag orkar inte försöka mer just nu.

Här har jag suttit ensam med bara katten som sällskap, min kära dotter som ville ha jul och fira den hemma istället för att fira den hos kusinerna, som jag föreslog, sov bort hela julen. Jag vet att dottern inte fattar hur mycket tid och arbete som krävs för att få julen till stånd, och nu ser hon att gör hon inget blir det inget. Sakerna som fattades var de som hon brukar göra varje jul, men som hon inte brytt sig om att göra. Dekorera apelsiner med nejlikor, baka pepparkakor, göra senap osv…det hon alltid gör och lite till skulle ha gjort för första gången i jul.

För mig hade det varit roligare med en ”ingen jul” nu i år igen, då hade jag sluppit bli så besviken som jag nu blev och jaga bara hoppas att det här lärde både mig och min dotter något.

Just nu vet jag bara inte vad, jag är bara så ledsen och besviken.

Och till slut fick jag då som vanligt via omvägar reda på varförr min såkallade styvmor, dvs min fars nyaste fru inte låtsas om att se mig. Uppenbarligen måste hon ha sett mig sist, eftersom pappa kom hit enkom för att träffa mig, även om det var som hastigast utanför huset på parkeringen eftersom han skulle iväg, men hon satt kvar inne i bilen och låtsades som om hennes kamera var det allra viktigaste som fanns i hela världen.

Jag blev ganska så perplex av det hela och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men beslöt mig sedan för att inte heller låtsas om någonting, eftersom pappa också var som om hon inte ens var med i bilen. Det är nämligen så att ända sedan första gången jag träffade henne för flera år sedan, så har jag undrat varför hon aldrig ringer eller mejlar mig, fastän jag gett henne både mitt telefonnummer och mejl-adress, och sagt att jag tycker att det vore kul att lära känna henne. Men inget.

Och nu vet jag varför, jag har tydligen, på något sätt som för mig är helt oförståeligt och som jag inte har någon som helst aning om, förnärmat henne. Jag vet inte vad, och det vet ingen annan heller. Inte hur jag förolämpat henne, men att jag förolämpat henne, det vet tydligen alla. Det har de gjort ända sedan vi träffades första gången då fär flera år sedan.
Men det som är värst är, att jag har frågat alla i familjen om varför hon inte hör av sig. Senast nu i somras frågade jag pappa om hur det är med hans fru och varför hon inte hört av sig till mig när jag speciellt bett henne att hålla kontakten för att lära känna varandra.

Så nu vet jag att alla i familjen, återigen en gång, min syster, min mamma, min pappa, alla har de ljugit för mig.

Och det i den här saken i flera år. Men fortfarande vet ingen tydligen vad det är som jag skal ha gjort. Och så har det varit hela mitt liv, jag är sist om att få reda på saker och ting. Alla känner till om apan, men inte apan själv, hon har ingen aning om något. Mamma, som det hela av misstag slapp ur, sa att hon helt självioskt inte velat att göra mig upprörd och därför låtit bli att tala om saken för mig...

Men fattar de inte att det sårar änny mera att alla vet, och ljuger en rakt upp i ansiktet, än att få reda på sanningen, hur ful och ledsam den än är??? Detta är orsaken till att jag har så få vänner, det är få som vågar säga sanningen istället för att förtiga den. Och varför det går så in i h*vete bra på den sociala fronten med släkt, familj och vänner.

Och återigen är alla planer upp coh nedvända, hur blir det nu med julen? Pappa och hans fru är hos släkten, dvs jag kan inte vara där, det går bara inte. Allt skulle bli än mer konstlat än det blivit i vanliga fall. Alltid blir det jag utanför av någon outgrundlig anledning. Någon här på jorden okänd planet som jag inte längre i detta livet kommer ihåg namnet på, det är därifrån jag är...

Fan också, ingen lägenhet i sikte, och han har inte heller fått tag på något!

Så vi blir kvar i den här, boendes ihop, i minst en månad till! Han kan ju flytta så fort han får en ny lägenhet, men vi blir kvar tills årskiftet med en månads uppsägningstid.

När han är på jobbet går all min tid åt till att ta igen mig, jag samlar krafter för att orka vara hemma tillsammans med honom på kvällen, att sova i samma säng. Jag får absolut inget gjort på dagarna. Och när han är hemma går all min energi åt till att slippa honom, att slippa prata eller att vara i samma rum, så jag gräver ner mig i en bok eller tittar bara på TV, allt, vad som än kommer på TV, bara jag slipper prata och umgås men honom.

Och han vill ju inte flytta, han hoppas ju hela tiden att jag skall ändra mig och vi skall fortsätta som om ingeting har hänt. Men vi kan ju inte bara fortsätta som om ingenting har hänt, det finns ju ingenting att fortsätta med. jag har inga såna känslor för honom längre, som man borde och skal ha om man bor ihop.
Jag kan ju inte bo ihop med min egen brorsa!

För han känns som en bror för mig, mycket kär, och han har varit min allra bästa vän i så många år, men jag tänder inte på honom längre. Jag älskar honom inte på rätt sätt bara. Och inte kan jag bara slänge ut honom heller, eller kan jag?!?
Nej, jag är aldeles för snäll för att göra något sånt, jag bara lider i tysthet...

Ibland blir jag helt tokig av att det inte händer något...allt bara trampar omkring i samma gamla cirkel.

Vi har en burk, egentligen en liten lerkruka som jag en gång själv gjort som vi samlar allt löst skrammel i, det vill säga alla de slantar som man vill bli av med så man slipper bära omkring på dem.

Man glömmer ju alltid i alla fall betala med dem, och det blir så pinsamt att sen betala med bara enkronor, så de sparas i skrammelburken för att en dag sättas in på mitt konto. Burken står på köksbänken och i vanliga fall så har jag ingen aning om hur mycket pengar som det är i den, men just nu vet jag att det finns för lite. Dvs mindre än vad jag har lagt i den. men på sistone har den försvunnit pengar ur den…

Men vem snor dem ?!? Sambons söner har inte varit och hälsat på mer än en gång i år, umgänget har inte alls fungerat för dem fastän de bor i samma stad. De vill bara inte, inte för att jag klagar, jag är bara nöjd och glad att jag slipper gömma mina ”dyrgripar” dvs sådant som skulle kunna krängas för att få kontanter, ifrån deras giriga tjuvande små fingrar, jag slipper fundera ut mat som jag lagar och som de sedan oftast inte äter i alla fall.

Men vem tömmer då nu burken på slantar?

Jag har inte tagit något, och min sambo tvivlar jag på om han nu inte har någon plan om att flytta isär och behöver en orsak, vilket jag inte tror så då återstår det bara att jag själv går i sömnen, de få timmar jag lyckas med att sova eller så är det min dotter som gör det.

Tja, varför snor man något? För spänningen kanske, vilket jag inte fattar, av nöd, vilket då borde utesluta min dotter eftersom hon får allt som behövs hemma, veckopeng inkluderad och hon tjänade egna pengar så sitt sommarjobb. Hon får och har mest pengar i hela hushållet. Så varför då?!?

Och den dagen jag på riktigt skulle behöva de pengarna, så finns de inte där.

För att nu komma till saken om jag redan påbörjade häromsistens; vi bråkade en gång min sambo och jag, vi var så rent ut sagt jävla sura och förbannade båda två.

Det här var ganska så i början av vårt samliv, under de två första åren, och vi hade gått som katter kring het gröt båda två en längre stund och båda två varit riktigt missnöjda med varandra. Vi kallade båda två den andra för välvalda namn och det sades också en hel del saker man kanske helst inte skulle vilja erkänna ens för sig själv att man sa högt, för man skäms så, det är alltid bättre att bara tänka dem tyst för sig själv inne i huvudet.
Det hela fortsatte med skrik och ännu mer fula verbala meningsyttringar, kallande med fula namn tills slut vi nästan i kör utbrister. ?Och aldrig får man nån jävla sex heller!?

Ganska så rörande egentligen, vi bråkar för första gången, och enda gången, och är oeniga om saker och ting tror vi, och så visar det sig att det är samma sak som vi är rörande eniga om, för lite sex! Nu är detta inget skryt, det är bara så här mellan oss, vi är oeniga om saker, och vi säger det så utan att bråka vi har faktiskt ingen som helst erfarenhet av så kallat försonings-sex som skall vara mycket bättre än annan sex, säger de som vet. Vi diskuterar och prata om saker min sambo och jag, även om sådant som inte är så trevligt att ta upp, men har är min bästa vän, och jag hoppas att jag också hans, för vi hade den turen att vi var bara vänner när vi träffades, mycket goda vänner och det har vi fortsatt med, men vi är också numera älskande sedan åtta år. Tänk att jag kan säga att jag älskar någon efter åtta års samliv!

Jag som aldrig varit ihop med någon mer än två år max, förutom då jag var tvungen på grund av gemensamt ägt hus att bli kvar. Mantalsskriven har jag varit på samma adress i fem år och kroppsligen fast i det förhållandet men själsligen hade jag lämnat det bakom mig efter mina standardiserade två år. Så därför undrar jag nu varför jag ens funderar på att göra slut?

Allt annat förutom ekonomin är hur bra som helst.

Jo i alla fall, vad jag egentligen försökte så sagt igår var att varför är det aldrig de som gör så som man skall som blir belönade, utan bara de som skiter i alltihopa lyckas med att komma undan?

Det sägs ju att man får det man förtjänar, hur kommer det sig då att vissa bara får och andra bara ger? Jag menar, vi skulle egentligen ha det bra ekonomiskt, men har det inte eftersom det betalas underhåll för två söner, och sedan så betalas det inget underhåll för min dotter. Inget har hjälpt, Försäkringskassan bryr sig inte, Kronofogden kan inget göra, inte heller polisen utan några som helt bevis. Det ät inte tillräckligt intressant att ta fast en liten smitare jämfört med de stora pengaförsnillande företagsekonomerna, det här är bara en struntsumma, en droppe i havet av obetalda underhåll.

Jag har gjort allt jag bara kan, försökt prata med honom men inget avtal har en kommit till stånd, sagt åt dottern att be sin pappa skicka pengar till henne så att hon kan köpa de saker hon behöver men han vill inte ens lyssna om någon ens råkar nämna pengar. Vi bråkar bara han och jag så kanske bättre så, att vi inte prats vid alls och nu har det snart gått 17 år utan underhåll och jag skulle ha en saftig räkning att kräva men det går inte, han har inga inkomster på pappret. Han jobbar svart, byter jobb och yrke såsom andra dagligen byter sina sockor och flyttar runt i landet tillräckligt ofta så Kronofogden inte hinner med. Han skaffar sig en ny sambo och ny adress, och givetvis ser han till att få skrivet sina inkomster på sin nya sambo så att hon gör sken av att tjäna alla pengarna som han egentligen är hans inkomster. Har någon något förslag på vad man skulle kunna göra åt saken?

I alla fall, så har jag på senare tid funderat på ifall det är meningen att vi skall vara tillsammans, alltså min sambo och jag. Allting är bara så jobbigt, alltid samma visa, vi har inte råd med det ena eller det andra. Är det inte underligt att man skall behöva gå till socialen för att få det att gå ihop fastän man har ett heltidsjobb? Vi skulle ha det bättre ekonomiskt, och mer pengar i månaden ensamma min dotter och jag fastän jag bara har min sjukersättning som inte är något vidare att skryta med. Jag får inte de pengar som vi hade varit berättigade till, och min sambo betalar av på gamla underhållsskulder och jag är trött på att aldrig ha råd att unna oss något.
Slit och släp och aldrig blir det någon ro. Gud vad pessimistiskt jag är nu igen!

Tja, skall jag nu försöka hitta något positivt med det hela så; jag har i alla fal lärt mig att snåla och leva på knapp ingenting. Förra veckan räknade jag ut att vi hade i medeltal haft matkostnader på 150 kr om dagen. Jag kan inte fatta att det kan göra sådan skillnad att koka soppa på spik! Helt fantastiskt vad man kan spara in om man måste men trist att inte kunna unna sig nya kläder eller en semesterresa utomlands eller bara en liten stugresa till Västkusten eller Gotland, eller en skidsemester då och då såsom förr i tiden, då jag fortfarande hade riktiga inkomster och gott om pengar. Det blir mycket tråkigt i längden att aldrig ha några pengar, det måste jag erkänna, och åtta år börjar vara en rent ut sagt jävligt lång tid. Och med min goda tur så kan jag inte ens hoppas på att vinna på Tipset eller Lotto eller nåt.
Varför? Jo för att jag aldrig tippar eller köper skraplotter eller nåt, jag vinner ju ändå aldrig någonting.
Var det någon som sa någonting om något positivt med det hela?!?