Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag har hittils varit så till mig av de positiva egenskaperna av Facebook, att återigen få kontakt med alla de vänner man tappat kontakten men under åren, speciellt jag som har flyttat runt landet och studerat utomlands och inte förrän nu har det tråkiga sidorna hunnit upp mig.

Min allra värsta mardröm ifrån skolan, den person som allra mest retade mig, han som var taskigast, elakast och mobbade mig mest har nu hittat mig. Eller rättare sagt inte mig, och inte genom Facebook, utan han hittade min syster genom StayFriends och frågade efter mig. Konstigt egentligen, om man ändå letar på nätet och kollar StayFriends varför inte då också Facebook? Jag som lyckligen inte hade haft en enda tanke på honom i många, många år...och nu frågade han min syster ifall jag villa ha kontakt med honom?!?

I alla fall så har detta nu uppfriskat mitt minne på hur ledsamma mina högstadieår var...alltid ensam, alltid utanför vald sist på gymnastiken...tillbringade rasterna ensam läsandes en bok i något hörn och kände mig så annorlunda, som en utomjording, en marsmänniska. Fast det som gällde så, gäller än idag, också min egen familj som jag växte upp i, jag känner mig utanför än idag. Som om jag betraktar livet ifrån utanför, genom ett fönster eller kanske tittar på en film. Som en smygtittare kanske?

Egentligen inte så mycket som ändrat sig sedan högstadiet och tonåren, jag är fortfarande ensam och känner mig fortfarande fortfarande annorlunda, men nu vet jag åtminstone varför och behöver inte längre desperat försöka "vara som alla andra" som jag gjorde då...

Att kunna stirra in i någons hem är ganska läskigt, jag menar allt det jag kan se hemma hos dem kan de också se hemma hos oss, och nu när jag flyttat så har jag funderat ännu mer på saken eftersom jag bara har bott dryga året så här.

En manlig granne (med familj) tvärs över gården tillbringar mycket stor del av sin tid ute på balkongen och röker. Inget konstigt med det, men när och om det händer något som tilldrar hans intresse så röker han mer och blir så kvar på balkongen länge, ibland tror jag att han skall trilla av balkongen när han riktigt stirrar. Det verkar som om han antingen är arbetslös eller så är han sjukpensionär, vilket i sig inte har med saken att göra, men han är alltid hemma i alla fall alla de gånger jag tittar ut åt det hållet, och eftersom jag ser det ifråm mitt köksfönster så är det ofta, flera gånger om dagen. Barnen har en lekplats på gården och det händer givetvis saker titt som tätt vilket väcker hans intresse. Och eftersom jag vet att han gillar att titta så har jag alltid dragit för gardinerna i köket när jag lagar mat eller bakar, för att slippa insyn i mitt privatliv.

I somras så märkte jag att hans festade ganska så ofta, och mycket, det var inte en vacker syn alla gånger på deras balkong, svullen buk som dolde de ytte-pytte små kalsongerna. Han verkar sitta i timmar och prata för sig själv, först var det bara när har uppenbarlien var ensam hemma utan fru och barnen, och sedan blev det allt oftare för att, åtmistone såg det ut som, varje dag.

Vad är det jag skriver om egentligen?!?

Till saken hör att dessa grannar lägger sig ovanlig tidigt, mörklägger sin lägenhet redan vid nio tiden på kvällen och alla gardinerna är fördragna, och de är fråndragna redan vid sex tiden på morgonen. Jag vet, för jag sover oregelbundet, okay, inte vet jag ved de gör alla dagar, men jag ser i alla fall ett mönster.

Sen en dag, ingen mörkläggning, det verkade som om det målades väggar och byttes till nya gardiner, mer kvinnliga garnider med volanger och ljusa färger...och så en dag kom jag på det, gubben på balkongen var borta!!! Jag kom på att han inte hade varit där säkert på flera dagar, veckor kanske, ingen mörkläggning längre, ljuset var tänt till långt in på natten. Gubben var borta i minst en månad tills han kom tillbaka, och allt blev som vanligt igen.

Så nu kan man spekulera om var han var, och varför.

Här sitter jag i  min trygga lilla värld och har ingen aning om något. Ja, så verkar det i alla fall efter att ha sett på "Efter tio" igår på tv om Web-mobbning... Kanske är inte tillräckligt många intresserade av att läsa mina spånerier så att jag personligen varken har råkat ut eller ens hört talas att någon annan råkat ut för det.

Men visst är det något som är svenskt, att "prata skit bakom ryggen" på någon men aldrig rakt ut till personen ifråga, mycket tryggare att hela tiden få vara anonym. Och då jag själv, varför skriver jag inte ut mitt namn på nätet för alla att läsa?!? Jo just av den orsaken, jag vill behålla mitt privatliv, och jag har ingen som helst vilja att skada mina nära och kära, familjen, släkten och vänner med det förtal som förmodligen skulle uppstå av att bli offentlig...så jag väljer att tills vidare vara anonym och det endast av min egen egoistiska självbevarelsedrift.

Vissa dagar går allt rent ut sagt åt helvete, som idag.

Flyttat in i ny lägenhet, och nästan skållade mig själv i duschen eftersom spärren för varmvattner inte funkar som den ska. Det är ställt i fel läge och för varmt vatten kommer ur slangen och vet man inte om det, vilket jag som ny i lägenheten inte gjorde, om bränner man sig...

Sedan satte jag på tvättmaskinen, och vips så var det vatten som svämmade över handfatskanten ner i kattlådan eftersom det var stopp i avloppet, vilket jag inte kunde veta om. Man förutsätter ju att man flyttar in i en lägenhet och allting skall funka som ska och det är tänkt. Resultat, grå sörja svämmade över hela badrumsgolvet, klafs, klafs kattsand blandat med avloppsvattnet ifrån tvättmaskinen...katten tyckte i alla fall att det var kul.

Elementet i vardagsrummet blir inte varmt, så nu sitter jag här och väntar på fastighetskötaren som kommer när han kommer. Vicevärden tyckte att jag själv borde sörja för att ventilera elementet (?!?) har aldrig hört talas om att man själv borde göra något sådant...

Och det är glappkontakt i lampan i köksfläkten, den slocknar och tänds såsom den själv behagar och just då jag lagar mat...och jag brände givetvis mig på stekflottet som stänkte...lite till så blir jag tokig!!!

Så nu är det bara att packa alla grejor igen, jag flyttar nu igen, det var mindre än ett år sedan sist. Och jag som "älskar" att flytta!!!

Egentligen borde jag bara vara glad, att flytta är ju alltid att börja om på nytt, man gör sig av med sådant som blivit öveflödigt, förhoppningvis kan man återanvända det mesta, men var hittar man någon som vill ha sakerna?!?
Det är så onödigt att bara slänga allt i soporna, att bara ösa på mer på sopberget som bara växer och växer...
Att annonsera tar tid, att sälja på loppmarknad tar också både tid och krafter, men jag vill återvinna saker som jag anser är för mig överflödiga, hur ska man göra?!?

Att packa lådor är nog det tradigaste jag vet, det verkar aldrig bli någon ände på det hela...och sedan packa upp allting igen efter att det har blivit transporterat till den nya lägenheten, packa upp, diska och städa både nya lägenhten och den gamla...jag blir helt andfådd av ångest redan nu i förväg över allt jag måste göra.

OCh vem skall jag få hjälp av med att bära allt?!?

HJÄLP!

Jag har fått höra att min ämnesomsättning inte är som alla andras, jag får helt enkelt alldeles konstiga biverkningar som ingen annan någonsin har ens hört talas om av helt vanliga mediciner.

Har testat ett antal antedepressiva och ingen hade önskat effekt, depressionen blev inte bättre, man jag fick kliande eksem och utslag eller något konstigt psykiskt anfall. Kanske det roligaste har varit de lugnnande som jag provad, givetvis med och enligt recept, som bara har fått mig att bli än mer piggare och gå på högvarv. Skönt var när en missbruksspecialist sa till mig att många psykmediciner har omvänd verkan på mig på grund av min Adhd, tex Atarax som är ett gammalt antihistamin som numera mest använts för klåda, den blir jag lugn och lullig av.

Jag äter ju Concerta för att kunna koncentrera mig bättre, har nu ett antal "fack" eller korgar i huvudet som jag kan lägga saker och ting i och komma ihåg senare. Concerta som är en kusin till amfetamin blir jag lugnare av. Nå, sedan har jag av misbrukare hört att det är farligt att använda amfetamin samtidigt med alkohol, för att effekten, för dem i alla fall, har varit att de inte känt att de blivit berusade fastän de upenbarligen varit det enligt promille halten i blodet. Jag har blivit varnad för alkohol förgiftning eftersom man inte själv upptäcker hur berusad man är innan det är försent, läkare verkar inte ha någon som helst aning om den här effekten så jag får väl tro på de som använt substansen längre, och i större mängd.

Nu är det i alla fall testat av mig, och det av misstag. I alla fall jag blir mer berusad av ett glas vin då jag tagit Concerta, och det var inget roligt! Visserligen har min menscykel viss effekt, ett glas vin tar olika mycket och på olika sätt vid viss tid i månaden, men det här, att bli asfull av ett glas vin, det var droppen, inget jag kommer att göra om.

När man berättar om en vän så tror alla att man menar sig själv, men nu är det så att jag faktiskt har en väninna som också har Aspergers-syndrom och hon sysslar med så konstiga saker att jag känner mig helt normal.
Tja, hur kan nu jag känna mig som helt normal, jag som alltid känt mig som annorlunda och utanför?!? Men hon har den förmågan.

Jag lärde känna henne för ungefär en 5-6 år sedan på ett möte för Asperger kvinnor där jag var med ett par tre gånger på mötena, men eftersom mötena tog musten ur mig så har jag inte kommit mig för att besöke den oftare, även om jag känt mig glad och lättad efteråt, eftersom jag inte är ensam om att vara konstig.

I alla fall, denna väninna, hon hittar på de konstigaste saker och just nu så genomgår hon en psykologisk värdering och gör de mest udda saker för att hon skall må så dåligt som bara möjligt för att hon skall bli sjukpensionerad. Hon har en del matallergier och nu så äter hon det hon är allergisk mot för att må sämre. jag fattar henne inte, om hon verkligen är allergisk så kan hon ju dö!!! Men det kanske bara är inbillning? För det vore inte första gången, för ett par år sedan när hon hörde att jag har Adhd så bestämde hon sig för att hon också skulle ha den diagnosen och beställde tid hos en privatklinik för konsultation. De kunde inte ställa en säker diagnos och ville att hon skulle prova på medicin för att se hur det gick, men eftersom hon var allergisk mot något i medicinerna de föreslog att hon skulle prova så fick hon ingen diagnos, symptomen var väl lite för vaga. Lite hypokondriker kanske hon är.

Och nu äter hon sådant hon inte får...var är logiken?!?

Jag förstår inte varför man gör sig till något man inte är, jag kan acceptera att man överdriver sina symptom en dag då man mår bättre, för att det verkar som om, i alla fall jag, alltid mår bättre just då jag går till doktorn för en krämpa, och dagen efter så är det tillbaka till det vanlig, dvs jag mår förjävligt igen. Har jag någon undermedveten psykologisk rädsla för doktorn?

Höst, vad är tråkigare än regn, kallt och ruskigt?!?
Nu går det bara mot mörkare tider, mindre sol och mera mörker, tur att det bara är tills jul, då vänder det igen och blir ljusare igen, tills det blir midsommar, eller sommarsolstånd för att vara exakt. Vart skulle jag nu då med detta?

Jo livet knallar bara på, årstiderna ändras och vi blir äldre, i alla fall blir jag det. Men vad är egentligen meningen med livet? Man gifter sig och får barn, barnen växer upp och flyttar hemifrån och man blir ensam...inte lever man lycklig i alla sina dagar såsom det görs i alla sagor. Livet är inte en dröm, inte ens en mardröm, bara trist och tradig. Händer ingenting, och man blev inte ens det man skulle eller ville.

Kanske är jag deppig nu igen?!?

Fruktansvärd migrän, nu igen.
Efter graviditeten har det varit mycket lugnare på migrän fronten men nu har det blivit värre och de säger att när man kommer i klimakteriet så förvärras migränen ofat för att sedan helt klinga av. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bli av med den här migränen, och jag är inte i den åldern ännu att det är normalt med menopausen.

Min mens hoppade över 71 dagar i våras, i samband med att min pappa dog och eftersom jag då möjligen kunda vara gravid gjordes det ett graviditetstest, och dessutom alla möjliga könssjukdomar kollades också. Har man använt kondom och mensen hoppar över, ja då kan man ju ha dragit på sig något än mer obehagligt.
Inget roligt besök till labbet, sköterskan drog i sitt sinne på tjocka gummi-handskar som räckte upp till armhålorna, hon pratade till mig som om jag hade varit pestsmittad.

Och sedan så var det inget, ingen smitta och inte heller var jag gravid, men min doktor konstaterade att jag troligen fysiskt reagerade på pappas död och att mensen hoppade över...men tidigt klimakterium uteslöts inte. Så mensen har blivit lite annorlunda än förr, PMS:en blivit mildare jag är inte lika grinig längre (vilket för övrigt också Concerta hjälp mot) men mer oregelbundna mellanrun och blödningstid.

Facebook har gett mig "tillbaka" många sedan årtionden borttappade vänner, studiekamrater mm.
Ganska fiffig uppfinning egentligen, detta nätverksbyggande, men på något sätt är det ändå ett dumt sätt för om man blir hackrad så vet man "allt" om personen ifråga.

Många företag, uppger de i alla fall att de gör, spärrar sajten för sin anställda på grund av de säkerhetsrisker som den kan medföra. Hur säkert är det då facebook egentligen?

Efter att ha bloggat om min gamla ungdomskärlek igår ,så drömde jag givetvis en konstig dröm om honom i natt. För övrigt kan jag inte komma ihåg att jag någonsin skulle ha haft något annat än konstiga drömmar, så egentligen var det ju bara väntat, att jag hade en konstigt dröm menar jag.

Men själva drömmen hade på något sätt känslan av ett adjö, eller kanske snarare ett avslut, i vårt förhållande. Kanske var det inte förrän nu som jag på riktigt kom över vårt förhållande, till slut. Ett förhållande som vi aldrig ens räknade som ett förhållande, fastän det pågick i åratal men trots det aldrig "var", officiellt. Trots allt är han en person som jag känt i över 25 år, och han är en person som kände mig väl när jag var ung.

Visst har jag tänkt på honom genom åren, kanske har jag innesrt inne hoppats på att det ksnake skulle bli vi, eller borde ha blivit vi två trots allt, men nu vet jag att han inte var den rätta för mig. Ärlighet är något jag skattar mycket högt, och eftersom jag har mina priciper så har väl mitt liv blivit som det blivit. Jag blev aldrig något stort som alla trodde i min ungdom, men jag har åtminstone levt enligt mina egna principer.

Det låter på något sätt så snusförnuftigt och präktigt, det här jag skrev...är jag så präktig?

Tja, det var nog inte så uttrycket var firån början men det betyder det i alla fall för mig...

Att läsa tidningar och att titta på nyheterna är vekligen deprimerande, och det upptäckte jag redan för åratal sedan och just av den orsaken så slutade jag att läsa tidningar för många, många år sedan, och nyheterna tittar jag bara på av misstag eller i väntan på något annat som börjar efteråt. Därför är jag kanske lite "efterbliven", får reda på saker och ting i efterskott så att säga, inget ont i det, jag är nu redan så van att få reda på allt sist....

Jag hade en ungdomsförälskelse, eller har det fortfarande, han är ju ännu inte död, men i alla fall, och jag var dödligt kär i honom i de sena tonåren, vi umgicks ganska så mycket men sällskapade enligt termen aldrig. Åren gick och alltid när vi var utan sällskap, eller rättare sagt båda var emellan förhållanden, träffades vi. Vi hade väldigt roligt ihop, samma intressen och sexet funkade bra men det clickade aldrig för oss "samtidigt". Antingen var jag kär i honom och han inte eller tvärtom. Han till och med friade till mig en gång, mycket romantiskt med champagne på hotellrum på ett lyxhotell där han bodde i stan, men jag fick kalla fötter och åkte hem så det blev aldrig något.

Vi blev båda ännu äldre, gifte oss och fick barn men träffades då och då, då vi hade tillfälle att luncha och befann oss i samma stad. Jag vet att han hade affärer vid sidan om, han försökte även förföra mig vid ett flertal tillfällen men jag tog det med en klackspark, skrattade åt det bara...

Och nu läste jag om honom i tidningen, han hade gjort insides affärer innan fondemissioner och hade fått sparken som verkställande. Hans bild var i tidningen och hans efternamn var ökänt, ja jag läste ju aldrig det men Internet googlade jag av misstag för att kolla mig a jour eftersom inget hörtst ifrån honom på ett bra tag.
I alla fall, så funderade jag på hur det måste kännas för hans fru och barn, jag menar jag hade kunnat vara hans fru och fått mitt eget efternamn svärtat...även om han nu får flera årslöner i avgångsvederlag engligt sitt paraply-avtal.

Men hur stor tröst är pengar om alla ens vänner och bekanta slutar att prata med en, att alla känner ens ansikte ifrån tidningen eftersom man har pressen efter sig dygnet runt?!?

Det är i alla fall ännu ett beslut som jag är glad och stolt över, att jag aldrig gifte mig med honom!

Vissa dagar har jag idéer om vad jag vill skriva om...men sen blir det inget av det, en massa andra bra, eller kanske rent av bättre idéer, hinner före och så glömmer jag bara bort skrivandet.

Jag börjar på en saker men får inget färdigt, det blir bara en himla massa början av allt, rent ut sagt jävligt irriterande. Jag har nu försökt att sluta röka i ett år, av och till, varje dag betämmer jag mig för att idag så röker jag inte mer och sen så blir det i alla fall inte så. Bara jag inte röker på tre dagar så är det sen över, sen kan jag vara utan, men just nu är det bara så jobbigt allting så att jag inte kan, eller kanske det egentligen är, inte vill, sluta.

Så jag börjar varje dag att återigen röka, och det blir som vanligt inget slut...

Våren är här, den årstid som jag i vanliga fall mår bäst under hela året, förutom att mina allergier börjar blomma...och jag har ingen lust med något. Inget känns kul jag känner mig bara helt tom...

Dottern stack nu igen, är sedan i lördags eftermiddag på okänd ort...

Och min pappa dog utomlands tidigt i söndagsnatt...Så det blir inte ens någon begravning utan bara en minnesstund om två veckor hemma hos syrran med släkt och vänner närvarande...