Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

När man berättar om en vän så tror alla att man menar sig själv, men nu är det så att jag faktiskt har en väninna som också har Aspergers-syndrom och hon sysslar med så konstiga saker att jag känner mig helt normal.
Tja, hur kan nu jag känna mig som helt normal, jag som alltid känt mig som annorlunda och utanför?!? Men hon har den förmågan.

Jag lärde känna henne för ungefär en 5-6 år sedan på ett möte för Asperger kvinnor där jag var med ett par tre gånger på mötena, men eftersom mötena tog musten ur mig så har jag inte kommit mig för att besöke den oftare, även om jag känt mig glad och lättad efteråt, eftersom jag inte är ensam om att vara konstig.

I alla fall, denna väninna, hon hittar på de konstigaste saker och just nu så genomgår hon en psykologisk värdering och gör de mest udda saker för att hon skall må så dåligt som bara möjligt för att hon skall bli sjukpensionerad. Hon har en del matallergier och nu så äter hon det hon är allergisk mot för att må sämre. jag fattar henne inte, om hon verkligen är allergisk så kan hon ju dö!!! Men det kanske bara är inbillning? För det vore inte första gången, för ett par år sedan när hon hörde att jag har Adhd så bestämde hon sig för att hon också skulle ha den diagnosen och beställde tid hos en privatklinik för konsultation. De kunde inte ställa en säker diagnos och ville att hon skulle prova på medicin för att se hur det gick, men eftersom hon var allergisk mot något i medicinerna de föreslog att hon skulle prova så fick hon ingen diagnos, symptomen var väl lite för vaga. Lite hypokondriker kanske hon är.

Och nu äter hon sådant hon inte får...var är logiken?!?

Jag förstår inte varför man gör sig till något man inte är, jag kan acceptera att man överdriver sina symptom en dag då man mår bättre, för att det verkar som om, i alla fall jag, alltid mår bättre just då jag går till doktorn för en krämpa, och dagen efter så är det tillbaka till det vanlig, dvs jag mår förjävligt igen. Har jag någon undermedveten psykologisk rädsla för doktorn?

Fruktansvärd migrän, nu igen.
Efter graviditeten har det varit mycket lugnare på migrän fronten men nu har det blivit värre och de säger att när man kommer i klimakteriet så förvärras migränen ofat för att sedan helt klinga av. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bli av med den här migränen, och jag är inte i den åldern ännu att det är normalt med menopausen.

Min mens hoppade över 71 dagar i våras, i samband med att min pappa dog och eftersom jag då möjligen kunda vara gravid gjordes det ett graviditetstest, och dessutom alla möjliga könssjukdomar kollades också. Har man använt kondom och mensen hoppar över, ja då kan man ju ha dragit på sig något än mer obehagligt.
Inget roligt besök till labbet, sköterskan drog i sitt sinne på tjocka gummi-handskar som räckte upp till armhålorna, hon pratade till mig som om jag hade varit pestsmittad.

Och sedan så var det inget, ingen smitta och inte heller var jag gravid, men min doktor konstaterade att jag troligen fysiskt reagerade på pappas död och att mensen hoppade över...men tidigt klimakterium uteslöts inte. Så mensen har blivit lite annorlunda än förr, PMS:en blivit mildare jag är inte lika grinig längre (vilket för övrigt också Concerta hjälp mot) men mer oregelbundna mellanrun och blödningstid.

Jaha, så infann sig dagen efter migränen till slut. jag började faktiskt känna mig bättre igår vid midnatt då själva migränen släppte, och jag somnade då strax efter det helt utmattad in. Så jag sov faktiskt i natt, riktigt, som i koma, utan att varken drömma något eller vakna upp på natten.

I dag känner jag mig så lite bakom flötet, eller kanske lite mer än vanligt bakom flötet. En känsla av bomull har infunnit sig i huvudet och ne liten dagen efter värk, bara som en liten molande känsla. En pytte liten, svagt molande värk som jag inte bryr mig om att ta någon medicin för.

Och hur har det så gått med mitt försök? Inte alls bra, jag är fortfarande inte i form för några kroppsliga övningar, och än mindre i den nu rådande morgonfrosten, som skulle ge mig mer värk. Konstigt egentligen att ena dagen kan en lukt av tex parfym, eller minusgrader ute, göra att man mår sämre, och en annan dag har det ingen som helst betydelse.

Summa summarum, jag sov som en död.
Ingen promenad, men jag skrev något.

Mitt migrän anfall har ännu inte gått över, värken har släppt lite men jag är fortfarande bara halvt medveten om vad som händer.

Det har inte så mycket varit ljus som varit problem denna gången, utan mer alla ljud som stört mig.
Eftersom jag hela gårdagen, och idag bara har mest dåsat vet jag inte när, var hur jag sovit. Man jag låg i alla fall inte sömnlös hela natten, om det nu kan räknas som något positivt med det hela...Räknas det som god sömn om man svimmar av utmättning pga huvudvärk som gör att man bara vill dö?
Baksmällan av migränen har ännu inte infunnit isg, jag kan numera försiktigt röra mig, glida omkring bara jag inte böjer mig ner eller gör några häftiga rörelser, hostar eller nyser eller nåt. Försöket verkar inte lyckas, ännu i alla fall.

Summa summarum, sovit har jag kanske, hur länge vet jag inte men jag ifrågasätter kvaliteten av den sömn jag fick inatt.

Äntligen börjar ångesten släppa, visserligen dras jag fortfarande med handlingsförlamningen som den förde med sig, men den kan son tur är delvis skyllas på den förkylning som jag nu lider av. Feber, hosta och värsta snuvan, det bara rinner.

Snacka om förkylning, den värsta jag kan komma ihåg senast jag hade lunginflammation för en tre fyra år sedan, och inte gick till doktorn och höll på att stryka med. Om man försöker kurera sig själv med kamomill thé med massor av honung i, och råkar vara ganska så häftigt allergisk mot kamomill så går det bara snett. Men det visste jag inte då, förkylningen gick ned i lungorna och hostan belv abara värre och värre, och jag bara vägrade gå till doktorn.

Men nu har jag inte druckit kamomill den här gången, lite visare åtmistone av en erfarenhet, fastän det inte gäller alla gånger. Ibland verkar det som om jag är extra trög och gör om samma misstag om och om igen. Någon som känner igen sig?

Som tur är verkar det nu som om hostan till slut börjar lossna, och snoret rinner inte till som en ständigt översvämmande flod längre. Att det går åt mindre näsdukar brukar ju vara ett tecken på att man är bättre, och att man kan någorlunda finna en gnutta med logik i sitt tänkande.

Det var inte så farligt som min mamma ville påskina, hon hade alltså tumörer som opererades bort, hennes val av ord var helt fel.

Till och med medicinskt så räknas de till godartade, fastän det låter så dumt, en ”godartad tumör”. I alla fall så frågade jag henne om hon ville ha sällskap till sin operation, och nej det ville hon absolut inte ha. Två timmar senare ringde hon tillbaka och hade ändrat, hon ville ha sällskap i alla fall. Tidig väckning och hon kom och hämtade mig, givetvis skulle hon köra. Min mamma har aldrig varit någon speciellt bra bilförare men den här morgonen tog till och med hon priset! Jag har aldrig sett henne köra så jävla illa! VI var nära att krocka flera gånger, och värst var det på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Förutom det hade hon aldrig hittat tillbaka dit där hon parkerade om inte jag hade varit med.

Konstigt att det skall vara så svårt att parkera när man skall på sjukhus, alldeles för lite platser och de som finns befinner sig långt borta i fjärran ”långtbortistan”! Och vilka priser, det kostar ju en hel förmögenhet att bara ställa ifrån sig bilen ett par timmar, men någon veckas tid blir mycket billigare. Sedan skulle man hitta dit man var ämnad att vara vid ett bestämt klockslag. Skyltningen var helt åt skogen. Om man nu hittade till huvudentrén så var det inga problem, därifrån gick det streck som man kunde följa och skyltningen var lättfattad och till och med en idiot hade hittat. Men vi kom givetvis in genom en annan dörr är den man helst vill att alla skall komma in igenom.

Små skyltar med huvudentrén fanns det, men inget annat matnyttigt fanns i sikte. Väl framme vid huvudentrén visade det sig sedan att vi kommit in igenom precis rätt dörr och var alldeles bredvid dit vi skulle, det var bara varken utmärkt eller skyltat på något sätt. Jag menar, nu var ju åtminstone jag någorlunda vid mina sinnens fulla bruk även om min mamma var helt borta och snurrig, men en gammal tant eller gubbe är ju helt borta när de kommer dit. Och ingen har tid att visa dem vart de skall gå.
Urkasst!

Om man inte är frisk när man hamnar på sjukhus så kan man vara säker på att man dör av undernäring eftersom maten är så dålig mat om man nu mot all förmodan skulle hitta hem!

Min mamma har cancer.

Hon har någon slags hud cancer som jag ännu inte fått mer information om, och dessutom har jag också hört att den här formen av cancer är ärftlig. Kul, jag vet att jag har chansen att ha ärvt genen d.v.s. har ärvt benägenheten att troligen få denna slags cancer. Nu har mamma fått remiss och har tid hos onkologen imorgon.

Åtminstone i detta fall snabbt jobbat av sjukvården, bara två veckor efter att provbiten skickades till histologen och svar om cancern kom tillbaka fick hon tid. Skall detta vara ett gott tecken, att de tar saken allvarligt eller är det bara för att det är bråttom med det hela för att hinna göra något åt saken? Redan ordet CANCER gör så att man hoppar högt.

Och att ens mamma har gör att man börjar fundera, inte bara på hennes död men i detta fall också på sin egen dödlighet, och sin dotters som lika gärna som jag själv kan ha ärvt genen ifråga…

Årets influensa har varit mycket seg och långvarig, just precis som man känner sig lite bättre så kommer det igång igen. När man blivit lite bättre så verkar det som om det hela börjar ifrån början, eller kanske det nu redan är en ny influensa jag har fått? Hur jag skulle ha kunnat få den när jag redan varit sjuk hemma i två veckor vet jag inte, men det kan ju vara möjligt. Allt är möjligt.

Det har varit extra jobbigt att ha feber nu när det har varit så varmt, svetten bara lackar ur en och man mår extra tjockt. Att ligga i sängen och läsa har varit min favorit syssla nu men man orkar ju inte göra det så länge. Att glo på tv varit favorit sysselsättningen nummer två men det tröttnar man också på till slut och alla filmer som bara tar upp en massa onödig plats i hyllan har man ju redan sett ett antal miljoner gånger.

Min räddning har varit att brodera. Jag höll på med det ganska så mycket i min ungdom, började på syslöjden i skolan och fortsatte hemma. Som tur är, är jag en samlare och kastar sällan bort något, det kan ju vara bra att ha en dag, så jag hade en del material hemma att börja med och det blev en liten mössa med ett keltiskt knopmönster på. Och nästa projekt är att restaurera en portmonnä som jag broderade till min mamma på högstadiet och som slitits ut av årtiondes flitigt användande. Att det inte blir en lilafärgad ros som det från början var det är säkert. Min mamma kommer att få en helt ny unik design portmonnä.