Inget fel på minnet
Egentligen så skulle jag ju blogga men så kom jag av mig pga kommentarerna jag fått och loggade sedan ut. För att komma på att jag ju skulle ha bloggat! Och var tvungen att logga in igen. Men nu kommer jag inte längre ihåg vad jag skulle blogga om längre...
Så är det, nya tankar bara forsar in hela tiden och jag kommer inte ihåg vad jag var i färd med att för tillfället att egentligen göra. En hel dag kan gå åt till att försöka göra en sak, jag går iväg för att göra vad det nu än är jag skall göra och glömmer bort vad det var under vägen. Det är ju inte så fasligt långt till köket, så vari i ligger då problemet kanske Ni undrar...
Det är inte ens retligt, utan ganska så förnedrande att inte ens klara av så enkla saker som att borsta sina egna tänder, alla gånger man kommer på att man glömde bort saken, flera gånger under samma dag, samma misslyckande, det gnager på ens självförtroende och självkänsla, ja det har man vid min ålder knappast ens längre. Som ung trodde jag att jag hade problem med minnet, men nu har det efter månag om och men visat sig att det inte är fel på mitt minne, utan jag kan inte koncentrera mig tillräckligt länge för att hinna göra en enkel sak.
Allra värst är det när man går iväg för att ta en huvudvärkstablett, och glömmer bort den. Ont i huvudet har man ju fortfarande...jag menar hur dum får man ens vara? Eller kan vara?
Så är det, nya tankar bara forsar in hela tiden och jag kommer inte ihåg vad jag var i färd med att för tillfället att egentligen göra. En hel dag kan gå åt till att försöka göra en sak, jag går iväg för att göra vad det nu än är jag skall göra och glömmer bort vad det var under vägen. Det är ju inte så fasligt långt till köket, så vari i ligger då problemet kanske Ni undrar...
Det är inte ens retligt, utan ganska så förnedrande att inte ens klara av så enkla saker som att borsta sina egna tänder, alla gånger man kommer på att man glömde bort saken, flera gånger under samma dag, samma misslyckande, det gnager på ens självförtroende och självkänsla, ja det har man vid min ålder knappast ens längre. Som ung trodde jag att jag hade problem med minnet, men nu har det efter månag om och men visat sig att det inte är fel på mitt minne, utan jag kan inte koncentrera mig tillräckligt länge för att hinna göra en enkel sak.
Allra värst är det när man går iväg för att ta en huvudvärkstablett, och glömmer bort den. Ont i huvudet har man ju fortfarande...jag menar hur dum får man ens vara? Eller kan vara?
Helt tom
Våren är här, den årstid som jag i vanliga fall mår bäst under hela året, förutom att mina allergier börjar blomma...och jag har ingen lust med något. Inget känns kul jag känner mig bara helt tom...
Sorg
Dottern stack nu igen, är sedan i lördags eftermiddag på okänd ort...
Och min pappa dog utomlands tidigt i söndagsnatt...Så det blir inte ens någon begravning utan bara en minnesstund om två veckor hemma hos syrran med släkt och vänner närvarande...
Och min pappa dog utomlands tidigt i söndagsnatt...Så det blir inte ens någon begravning utan bara en minnesstund om två veckor hemma hos syrran med släkt och vänner närvarande...
Vänner efter skilsmässa?
Vilket är bättre, alltså känns bättre, att göra slut med någon eller att någon gör slut med en??
Inget av alternativen är i alla fall kul, men att göra slut kanske är bättre på så sätt att man har tagit ett beslut och vet vad man vill, i alla fall förhoppningsvis vet vad man vill, men för den andre kommer det alltid som en chock. Coh båda fallen känns lika illa.
Först kommer chocken, sen kommer förnekelsen, efter det depressionen och sedan kommer ilskan! Just nu är vi i fas 2, han hoppas fortfarande att vi skall kunna fortsätta att bi ihop, han hoppas så innerligt att det gör ont. jag tycker så syd om honom, och det om något är inte att bygga vidare ett förhållande på, ömkan. Han har varit min allra bästa och närmaste vän så länge, och nu på sätt och vis så slänger jag honom och vår vänskap på sophögen, bara så där.
Visst pratar man alltid om att man skall vara vänner efteråt, men så fort en ny respektive kommer med i bilden så blir det bara fel. Jag har bara två fd som jag har sporadisk kontakt med, och varken den ena eller den andra låter sin fru7flickvän veta om det. Varför kan man inte vara vänner efteråt så att den nya vet det?
Kan man kräva av sin nya att han skall acceptera min fd som vän?!?
Efter att mitt förra förhållande tog slut lovade jag mig själv att jag inte skulle tillåta någon att säga hur jag skulle vara eller inte vara, att han fick acceptera mig precis som jag är, och det gjorde han med alla fel och brister. Och det skall den nya som en dag kommer in i mitt liv också så göra, och dessutom att jag är vän med mitt ex.
Inget av alternativen är i alla fall kul, men att göra slut kanske är bättre på så sätt att man har tagit ett beslut och vet vad man vill, i alla fall förhoppningsvis vet vad man vill, men för den andre kommer det alltid som en chock. Coh båda fallen känns lika illa.
Först kommer chocken, sen kommer förnekelsen, efter det depressionen och sedan kommer ilskan! Just nu är vi i fas 2, han hoppas fortfarande att vi skall kunna fortsätta att bi ihop, han hoppas så innerligt att det gör ont. jag tycker så syd om honom, och det om något är inte att bygga vidare ett förhållande på, ömkan. Han har varit min allra bästa och närmaste vän så länge, och nu på sätt och vis så slänger jag honom och vår vänskap på sophögen, bara så där.
Visst pratar man alltid om att man skall vara vänner efteråt, men så fort en ny respektive kommer med i bilden så blir det bara fel. Jag har bara två fd som jag har sporadisk kontakt med, och varken den ena eller den andra låter sin fru7flickvän veta om det. Varför kan man inte vara vänner efteråt så att den nya vet det?
Kan man kräva av sin nya att han skall acceptera min fd som vän?!?
Efter att mitt förra förhållande tog slut lovade jag mig själv att jag inte skulle tillåta någon att säga hur jag skulle vara eller inte vara, att han fick acceptera mig precis som jag är, och det gjorde han med alla fel och brister. Och det skall den nya som en dag kommer in i mitt liv också så göra, och dessutom att jag är vän med mitt ex.
Tårarna är slut
Nu är det helt säkert, vi flyttar isär.
Så snart han får en ny lägenhet så flyttar han, och jag har sagt upp vår lägenhet så vi måste flytta senast den siste oktober.
Det känns underbart befriande samtidigt som det känns så jävla ledsamt. Han har varit min bästa vän i så många år och nu kommer han inte längre att finnas där varje dag. Valet är mitt, och jag känner mig så jävla elak, att jag har slagit sönder hela hans liv, men jag gör ju det med mitt eget liv på samma gång!
Men, om man skall vara ärlig, hur skulle det kännas att leva sitt liv ihop med någon som man vet inte älskar en, som bara låtsas det för att vara "snäll"? Det skulle ju också vara en form av att vara otrogen, att vara oärlig och ljuga hela tiden för den man bor ihop med.
Nej jag tycker at det är bättre för alla parter, att vara ärlig.
Kan man inte längre säga att man älskar den andra, och mena det helt ärligt och utan några som helst förbehåll, då är det dags för båda parter att skiljas åt, och bo på var sitt håll hur ont uppbrottet än gör...
Nu finns det inga tårar mer, inte just nu, kanske har det smalats upp tillräckligt så det finns tårar att gråta inatt igen.
Så snart han får en ny lägenhet så flyttar han, och jag har sagt upp vår lägenhet så vi måste flytta senast den siste oktober.
Det känns underbart befriande samtidigt som det känns så jävla ledsamt. Han har varit min bästa vän i så många år och nu kommer han inte längre att finnas där varje dag. Valet är mitt, och jag känner mig så jävla elak, att jag har slagit sönder hela hans liv, men jag gör ju det med mitt eget liv på samma gång!
Men, om man skall vara ärlig, hur skulle det kännas att leva sitt liv ihop med någon som man vet inte älskar en, som bara låtsas det för att vara "snäll"? Det skulle ju också vara en form av att vara otrogen, att vara oärlig och ljuga hela tiden för den man bor ihop med.
Nej jag tycker at det är bättre för alla parter, att vara ärlig.
Kan man inte längre säga att man älskar den andra, och mena det helt ärligt och utan några som helst förbehåll, då är det dags för båda parter att skiljas åt, och bo på var sitt håll hur ont uppbrottet än gör...
Nu finns det inga tårar mer, inte just nu, kanske har det smalats upp tillräckligt så det finns tårar att gråta inatt igen.
Jag har gett upp
Så just nu är det mer eller midre stiltje igen, inte helt svart, tomt och spegelblankt utan oroande nog endast lite pytte små krusningar på ytan. Detta har nu pågått ganska så länge, ett tag låg jag bara på sängen helt apatiskt, ungefär en veckas tid och egentligen är det inte ens att undra på, om man vet vad som hände.
Min kära sambo sket i att betala hyran.
Och sa ingenting till mig.
Vi har en deal, jag betalar i princip allt annat och han står för hyran fastän lägenheten står på mig.
Det som nu är det tråkiga är, att det inte är första gången har gör det!
Nu i år är det bara en hyra det handlar om, förra sommaren var det två hyror han låg efter med, och då var jag färdig att flytta isär men bekväm som jag är av mig, tänkte jag till slut att vi kan ju försäka på nytt, man kan ju göras bort dig en gång. Eller kan man det?
Men nu när det blivit en vana, och jag inte får någon förklaring till vad som var viktigare än hyran, så vill jag inte längre och nu ligger jag här på sängbotten och är helt apatisk. Orkar inget, vill inget, jag bara är så deppig!!! Mitt längsta och bästa förhållande, förutom att vi aldrig haft några pengar och tvingats leva på socialbidrag av och till, för att jag älskat honom så mycket och försakat en massa som jag annars kunde ha fått själv eller kunnat ge åt min dotter. Allt helt förgäves, allt rakt ner i brunnen av hans obetalda skulder av underhållsbidrag hos Kronofogden och de underhållsbidrag han betalar för närvarande.
Nej nu får det vara slut, jag orkar inte längre med honom. Men hur skall jag nu få tag på ny lägenhet snabbt till bara oss två flickor, skaffa flytthjälp och göra slut med honom och det helst på ett snyggt sätt.
Hur förklarar man för någon som älskar en, han säger sig åtminstone älska mig men jag tvivlar på det eftersom han inte sköter sina åtaganden, att man tröttnat? Att man inte vill, inte kan???
Min kära sambo sket i att betala hyran.
Och sa ingenting till mig.
Vi har en deal, jag betalar i princip allt annat och han står för hyran fastän lägenheten står på mig.
Det som nu är det tråkiga är, att det inte är första gången har gör det!
Nu i år är det bara en hyra det handlar om, förra sommaren var det två hyror han låg efter med, och då var jag färdig att flytta isär men bekväm som jag är av mig, tänkte jag till slut att vi kan ju försäka på nytt, man kan ju göras bort dig en gång. Eller kan man det?
Men nu när det blivit en vana, och jag inte får någon förklaring till vad som var viktigare än hyran, så vill jag inte längre och nu ligger jag här på sängbotten och är helt apatisk. Orkar inget, vill inget, jag bara är så deppig!!! Mitt längsta och bästa förhållande, förutom att vi aldrig haft några pengar och tvingats leva på socialbidrag av och till, för att jag älskat honom så mycket och försakat en massa som jag annars kunde ha fått själv eller kunnat ge åt min dotter. Allt helt förgäves, allt rakt ner i brunnen av hans obetalda skulder av underhållsbidrag hos Kronofogden och de underhållsbidrag han betalar för närvarande.
Nej nu får det vara slut, jag orkar inte längre med honom. Men hur skall jag nu få tag på ny lägenhet snabbt till bara oss två flickor, skaffa flytthjälp och göra slut med honom och det helst på ett snyggt sätt.
Hur förklarar man för någon som älskar en, han säger sig åtminstone älska mig men jag tvivlar på det eftersom han inte sköter sina åtaganden, att man tröttnat? Att man inte vill, inte kan???
