Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag börjar få ont i huvudet av att allting alltid går åt skogen, eller inte som de borde!

Varför kan inte sakerna gå som de borde för mig, varför blir det alltid något som blir fel och som visar sig rätt så svårt att rätta till, fastän saken ligger till bevisligen så som man säger?!?

Nu är det i alla fall fixat med bostadsbidraget, men folkbokföringen håller fortfarande på att rätta till felet. Allt extra arbete som jag får, allt papperskrångel coh alla telefeonsamtal som det blir av det hela. Och personen som struntade i att ändra sin adress får inget för det, bara fortsätter att glida omkring var han nu är...

Och snart är det jul, köpt det mesta så det bara är att laga till, förtuom skinkan då eftersom jag in har en tillräckligt stor frys för att kunna lämma in den i. Och dotter skall komma hem, har lovat att baka pepparkakorna och göra senap som alla tidigare åren...får väl se hur det sedan blir i verkligheten, viljan finns ju i alla fall i år, men den fanns ju förra året också, de få timmar hon faktiskt var hemma och vaken på normal tid istället för att vaka nätterna igenom och chatta med kompisarna. Nu kan hon göra det hemme hos sig själv, vilket är både bra och trevligare. Vi slipper de tråkiga sakerna med avrandra, och har båda två lika dålig ekonomi...

Jaha, återigen en sak som bara kan hända mig och ingen annan.

Jag flyttade för inte så länge sedan in i en ny lägenhet, ifrån den gamla som min dotter också var skriven i tills hon flyttade in i egen, och jag in i en ny mindre, och billigare lägenhet. Som låginkomstagare, eller rättare som en person med låg sjukersättning, så har man ju också rätt till bostadsbidrag. Vilket jag hade tills jag bytte lägenhet.

Nu fick jag ett beslut på att jag inte får något bostadsbidrag eftersom jag är sammanboende. ?!?
Förlåt, men vad? Vem bor i min lägenhet utan att jag ser denna personen? En osynlig sambo?!?

Jodå, det påstår i alla fall Försäkringskassan, att jag har en sambo. Men hur, vad??

Det visade sig efter nogranna undersökningar och otaliga telefonsamtal till diverse instanser, att förre hyresgästen aldrig brydde sig om att göra någon som helst adressändring. Inte till posten, eftersom jag i lång tid fick hit hans post tills jag en dag stötte på brevbäraren och påpekade detta för honom. Inte heller till folkbokföringen eftersom han "bor kvar" här, hos mig, enligt deras register. På min adress, i min lägenhet. Och att få ändring i ett register har tidigare visat sig att vara näst intill omöjligt fastän man haft bevis.

Man är ju oskyldig tills motsatsen har bevisats, men nu är jag skyldig utan att ha gjort något.

Och hur skall jag nu kunna bevisa att jag faktiskt bor ensam?!?

Nu hände det igen, jag hade en så bra vinkel på en sak jag ville blogga om...och så kommer jag hit och POFF! så är den borta, gone with the wind.

Konstigt att vissa människor kan vrida klockan totalt tillbaka till en tid som ej längre finns, bara genom ett ynka litet sms.
Min käre ex-make tilhör den kategorin, och nu när dottern fpörst gick hemifrån och bodde hon sin kompis ett tag så har han varit nästan lika aktiv med små eget författade noter till mig, men nu nästan två decennier senare är de inte lika kärleksfulla längre som på den tiden det begav sig.

Hur kan man fortfarande efter så här lång tid bli så illa påverkad av en person som man egentligen inte ens känner längre, som man knappast har sett mer än som hastigast när unge överlämnats fram eller tillbaka efter slumpmässigt umgänge?
Hur kan hans ord påverka mig så till den grad som de frotfarande gör?
Varför tillåter jag honom förstöra en hel dag för mig genom att läsa hans dravel? Det är ju bara att ta bort sms:et och låtsas som ingenting...eller jo det vet jag, jag lan inte häjlpa det, jag är sä snäll eller blåögd och dum att jag snällt bara läser och tar åt mig fast än jag borde veta bättre än så. Men nog är det konstigt att jag efter nästan tjugo år fortfarande väcker så starka känslos hos honom, att jag fortfarande utan ens att göra något kan göra honom så vansinnig.
Han är gud ske lov numera mig totalt likgiltig, rör mig personligen inte i ryggen vad han har för sig men å dotterns vägnar blir jag ledsen och arg, när han låter bli att uppfylla vad han lovat.

Men nu retar det mig till vansinne att hela släkten kommit överens om att inte ge några pengar till rymlingen så att hon har pengar att hålla sig undan. Är det äkta faderskärlek det, att hjälpa sin avkomma att hålla sig undan polisen?!?

Två saker som alla kvinnor förr eller senare måste ta sig en funderare på är bh givetvis på beroende på storlek och bindor vid mens. Det här är två saker som jag ständigt har problem med och båda saker sammafaller ofta då givetvis vid mens, då livet i sig redan är så där lagom uschligt utan några som helst ytterligare komplikationer.

Mina bröst, som jag inte är så vidare förtjust i vanliga fall heller, de svullnar veckan före mens och blir än värre att ha att göra med. Inte bara brösten blir större utan hela jag smalar på mig vätska, vilket är helt naturligt eftersom det är vätska som man förlorar med menstruationen. Men att de bh:ar som i vanliga fall är lagom blir för små för en veckas tid, och brösten ramlar ur, eller att jeansen klämmer åt om magen och man får en valk som på ett äckligt sätt bullar sig och väller ut över byxkanten, det är så tråkigt, och jobbigt. Och sedan till råga på allt, jag kan inte få mina bindor på rätt plats i trosorna. Vilket jag tycker är udda, om man nu som jag haft sin mens i snart 3 decennier, tja då borde man väl ha fått kläm på det hela?!?

I grund och botten är jag mycket nöjd med att ha fötts som kvinna, jag tyckte om att vara gravid, jag mådde nog som bäst då och lite synd är det att det inte blev flera graviditeter, men jag hade kanske inte orkat med fler än ett barn med adhd och asperger, så där blev det nog lagom i alla fall. Jag tycker också om att få uppskattande blickar ifrån män, och jag vet att de tycker om bröst, men jag kan inte komma över det, jag tycker fortfarande inte om dem. Även om jag trivdes med att amma, men nu är de bara lealösa, onödiga bihang som man måste stoppa in i stöd för att de inte skall vara för mycket i vägen hela tiden.

Och sedan klagar killar på att det är så jobbigt att raka sig varje dag...

Med tonårig dotter är man orolig då kvällar på helgerna hon går ut, man kan ju inte veta vad som kan hända och mycket har ändrat sig sedan tiden då vi var unga. I helgen fick jag av misstag, som vanligt, veta att en kompis som drack för första gången, druckit sig redlös och däckat. Som tur i oturen hade man ringt efter en ambulans och fick efteråt veta att killen hade 0,4 promille alkohol halt i blodet! Jag kan bara inte fatta, vad håller de på med?!?

Nog drack vi också när jag var ung, men jag kommer inte ihåg att någon varken blev allvarligt sjuk eller fick alkohol förgiftning! Eller kanske jag bara var i så töntigt sällskap att jag aldrig fattade vad som pågick runt omkring mig?
Jag dricker för att jag tycker om smaken av vin, specieltt rött vin. Visst dricker jag ibland för att bli full, jag också, men jag tycker inte om att ungdomen måste smyga utomhus när de dricker där de kan däcka i en buske och dö eftersom de är utan tillsyn. Och jag hade en pojkvän, min första faktiskt, då jag inte hade speciellt mycket vana med att dricka, som hade hällt i hembrännt i min vinflaska för att få mig tillräckligt full för att få mig i säng, så jag vet vad vem som helst som man tror sig lita på kan plötsligt hitta på.

Dottern berättade att ibland kan man bli tvingad att dricka, tja, visst, hälla ner i halsen på en, och med grupp trycket som härjar vilt, ja. Och hon fattade inte när jag sa att så gör inte riktiga kompisar! Kompisar är sådana som man kan lita på, och som ärligen tycker om och uppskattar som en som man är och inte vill en illa. Inte vill ha roligt på ens bekostnad.
Hur får man en tonåring att fatta något?!?

Man måste välja sina vänner, och dugar man inte som man är, tja då får man försöka att hitta nya, och hittar man inga nya, bättre mer passande vänner, tja då är det bättre att vara ensam. Kanske därför jag har så få vänner...
Men jag måste känna att jag kan lita på dem lika mycket som de kan förvänta sig att lita på mig, i både bättre stunder och sämre. De vänner man kan lita på i sin nöd, de är få trots allt, och de bör man vara mån om.

Vi har nu bestämt oss för att vi skall ta lägenheten vi var och tittade på. Och jag hoppas innerligt att det går att på något sätt få kortat ner uppsägningstiden, att vi kan bli av med den här lägenheten lite tidigare. Jag har inte råd med att betala två hyror, och min ex-sambo, han har ju hittils inte betalat hyran såsom han lovat, så knappast har han råd med att ensam bo kvar till nyåret. Men att bo kvar här i sex veckor till, det ser jag inte som ett alternativ, det är inget liv. Att hela tiden trippa på tå och försöka vara som om man inte var här, att inte kunna göra något man vill...
Jag skall iväg nu i helgen som kommer, och då sa min sambo att han kan passa på att träffa sin son då, eftersom jag ändå inte är hemma. Vad f*n?

Är han hemma för att han vill vara tillsamman med mig? Varför, vi skall ju skiljas, flytta isär? Krävs det att jag är elak och ljuger att jag träffat någon annan för att han skall fatta? Han pussar mig godmorgon varje morgon än idag, fastän jag pratat med honom om det, att vi inte kan fortsätta som om ingenting hänt, att vi flyttar isär och inte är ihop längre. Nu har han åtmistone inte velat ha sex sedan jag sa nej häromdagen. Om det här sammanboendet fortsätter lite till, en si så där sex veckor till, tja då kan jag garantera att vi inte är kompisar längre. Men kanske är det meningen?
Kanske kan man inte skiljas som vänner utan måste bråka?

Dotterns pappa åtalades för ett tag sedan för mordförsök och han fick nu igår sin villkorliga dom. Inget i det för sig, men att han berättade för sin dotter att han lagt ut si och så många hundra tusen på advokatarvode och knappast någonsin betalat något underhåll för henne, tja det stack mig i ögat ganska så illa!

Asperger som dottern också är, fattar hon inte riktigt vad pengar är, och speciellt stora summor, och hon hade inte en tanke på att kanske några pengar då och då borde ha kommit för hennes eget välbefinnande och framför allt glädje. När jag frågade henne om det så ryckte hon bara på axlarna och sa att jag ju får pengar i underhåll någonstans ifrån.

Helt rätt, men om hennes pappa har sådana summor undanstoppade någonstans att lägga ut på arvoden till jurister, borde det också finnas lite till henne. Och uppenbarligen borde det vara lite mer än "minimi underhållet", dvs bidragsförskottet ifrån Försäkringskassan.

Det krävdes nästan två decennier för att mina misstankar skulle bekräftas, jag har hela tiden mistänkt att han har pengar undanstoppade någonstans. Men det är svårare att bevisa om det som vanligt nominellt är i någon annas namn.

Tråkigt att vissa gör sitt, det som de skall och betalar sitt underhåll såsom är bestämt men sedan andra som dotterns pappa inte gör det.

Min sambo har ett välbetalt jobb om inte mycket välbetald jobb, men han har två söner ifrån ett tidigare förhållande som han betalar underhåll får fastän han aldrig ens får se dem. Först var det för att mamman inte ville att de skulle träffas och jag är den onda häxan som tog hennes barns pappa ifrån dem och det har hon fått i deras skalle med besked under åren. Snacka om hjärntvätt. Fortfarande efter åtta år orkar hon hålla på med samma gamla visa, och jag är fortfarande roten till allt det onda som hänt dem.

Hon skyllde det på mig att deras förhållande sprack glömmandes att det var hon som var ute och svirade i tid och otid med flera män, men, men det var nu inte det jag skulle blogga om den här gången, utan om pengar. Min sambo betalar alltså månatligt underhåll eller bidragsförskott eller vad det nu igen kallas. I alla fall får jag det samma ifrån Försäkringskassan eftersom min ex-make inte betalar något underhåll för sin dotter, aldrig har gjort heller. I alla fall, så har min sambo dessutom varit arbetslös vid ett tidigare tillfälle, då han fortfarande bodde ihop med sin ex, och han har skulder på sitt underhåll ifrån den tiden som han betalar av till Kronofogden. Ibland undrar jag egentligen varför vi är ihop, allt är bra mellan oss, vi prata om allting, bråkar aldrig, (jo förresten en gång då bråkade vi, men det är en annan historia som jag berättar vid ett bättre tillfälle) har gemensamma intressen och trivs ihop både kroppsligt och mentalt. Han har en underbar humor och vi skrattar mycket tillsammans, men han har verkligen ställt till det för sig ekonomiskt och det har vi nu allihop lidit av sedan vi flyttade ihop för 8 år sedan.

Tänk att jag varit ihop med en och samma man i 8 år, det är världsrekord! Det verkar som om jag aldrig kommer till skott idag utan det bara dyker upp en massa sidospår hela tiden. Kanske borde jag lägga av för dagen och göra ett nytt försök en annan dag?!?

Publicerat den 23 mars 2008 ifrån början.
----------------------------------

Jag har fortfarande problem med att få in mina inlägg i bloggen på nätet, har funderat på att skaffa mig någon annan leverantör för bloggen än den samma som jag har hemsidan hos. Jag är tvungen att försöka gång på gång tills det funkar och bloggen blir postad. Är det någon som har bra förslag på blogg som funkar bra?

Hur kan det vara så att väderleken kan påverka ens humör så pass mycket som den gör?

De dagar då regnet står i backen och det är mörk och kallt är det som om man inte får något gjort och de dagar som solen kommer fram och skiner så mår man bara bra. En solig sommar mår jag mycket bättre än en lika varm men regnig sommar. Dimma och fukt drar livsmusten ur en, man vill bara krypa ner någonstans där det är mjukt och varmt.

Då jag först började fatta att jag led av en depression, en sak som jag för övrigt inte blev medveten om förrän jag fick den diagnosen började jag surfa runt och söka på saker. Jag fick en ganska så omfattande lista på saker som gjorde att humöret blev bättre och där ibland var solsken. Solljus ökar faktiskt halten av epinephrin, dvs. samma sak som på svenska är dopamin och det gör att humöret blir bättre. Samma sak gör bla grönt te. Nu har det varit underbart vackert väder, men lite för kallt för mig att vilja gå ut.

Hur som helst, det var inte förrän sent på långfredagen som jag kom ihåg att jag inte hade tagit upp påskdekorationerna ifrån källarförrådet som jag alltid annars brukar göra på Palmsöndagen dvs söndagen innan påsk så att påsken blir lite längre, lite mer som julen än bara över helgen som den egentligen bara är. Inget påskris hade jag kommit ihåg att ta in för två veckor sedan, inget påskgräs var sått då heller, inga påskägg att dekorera det påskriset jag aldrig tog in, inga chokladägg eller påskkärringar strödda som färgglada klickar runt om i lägenheten. Ingenting!

Och eftersom det är ganska så skralt i kassan har jag inte ens kunnat planera påskmat såsom i vanliga fall så förmodligen är det därför som jag på något sätt inte alls registrerade att det är påsk nu. Det blev likadant med julen, fastän av en helt annan anledning, dottern bestämde sig plötsligt för att åka till sin pappa över julen, fastän enligt avtal överens kommet var att hon skulle dit mellan jul och nyår, som var hennes eget förslag ifrån början. Så vi firade ingen jul, eftersom det var bara min sambo och jag hemma. Vi handlade ingen julmat, bara allt gott till halva priset eftersom det var kort datum och oxfilé mm som inte riktigt är vad folk köper till jul. Och nu när det blev som det blivit med påsken dessutom så funderar vi på om vi skulle avskaffa alla helger det här året.

Såsom det ser ut just nu så blir det ingen midsommar i år heller.

Detta var egentligen publicerat den 17 mars 2008
............................

jaha, som vanligt det ett elementärt och litet fel som jag inte fattade. man måste klicka på ett minus tecken för att det skall bli publicerat. varför ett minustecken av allt man kan välja, varför inte ett plustecken?!? Borta! jag vet att jag skrev imorse, men jag fattar inte varför det inte syns?!? något måste jag göra fel, och vanligen är det så basala funktioner som jag inte fattar att det rä alldeles otroligt, men komplicerade långa avancerade saker tar det bara eb bråkdels sekund för mig att greppa. jag har ifrån första början haft problem med att få den här hemsidan att funka, och nu när jag till slut verkar ha fått grepp på det hela så skulle jag få för mig att börja ha en blogg, och då gick det som det alltid gör för mig...jag fattar ingenting! vart tog det jag skrev i morse vägen? jag hittar den då jag loggar in på mitt konto, men jag kan inte se den när jag kommer in på hemsidan... Blomjord överallt! Morgonen började med att vår kattunge hoppade upp på bokhyllan där jag hade ställt undan alla blommor så att de inte skulle bli tuggade i småbitar, och välte ner en av krukorna på tvn. Det var blomjord överallt, på tvn, bokhyllan, bordet, decodern, vhs-dvd-spelaren och mattan. Inte för att jag hade planerat något speciellt för dagen men inte var det att städa vardagsrummet innan jag ens hade fått i mig mitt morgon thé. Att städa är inte heller min favorit sysselsättning...jag blir bara så deppig! Fram med borste och sopskyffel, dammsugare, dammtrasor och sätta igång. Som tur är fick inte katten krukan på sig eller skadade sig, blev bara rädd och kröp in under sängen, stackars liten. fast just då hade jag mest lust att strypa henne. ........... Jag har än så länge ingen som helst aning om vad jag kommer att skriva om i min blogg, kanske blir det bara ett ställe för mig att beklaga mig över mitt öde, vilket jag skall försöka undvika, men om jag inte skriver om hur jag känner mig är det ingen idé att ens skriva bloggen. Detta är min vardag jag skriver om och bara jag vet hur den känns. Tyvärr kan jag lova att jag kommer att skriva kontinuerligt varje dag, utan bara då det känns som om jag vill dela med mig av någonting. Därför hoppas jag på att få respons på vad jag skriver om i form av kommentarer på det jag skriver, så kommentera gärna!