Ensam då och nu
Min allra värsta mardröm ifrån skolan, den person som allra mest retade mig, han som var taskigast, elakast och mobbade mig mest har nu hittat mig. Eller rättare sagt inte mig, och inte genom Facebook, utan han hittade min syster genom StayFriends och frågade efter mig. Konstigt egentligen, om man ändå letar på nätet och kollar StayFriends varför inte då också Facebook? Jag som lyckligen inte hade haft en enda tanke på honom i många, många år...och nu frågade han min syster ifall jag villa ha kontakt med honom?!?
I alla fall så har detta nu uppfriskat mitt minne på hur ledsamma mina högstadieår var...alltid ensam, alltid utanför vald sist på gymnastiken...tillbringade rasterna ensam läsandes en bok i något hörn och kände mig så annorlunda, som en utomjording, en marsmänniska. Fast det som gällde så, gäller än idag, också min egen familj som jag växte upp i, jag känner mig utanför än idag. Som om jag betraktar livet ifrån utanför, genom ett fönster eller kanske tittar på en film. Som en smygtittare kanske?
Egentligen inte så mycket som ändrat sig sedan högstadiet och tonåren, jag är fortfarande ensam och känner mig fortfarande fortfarande annorlunda, men nu vet jag åtminstone varför och behöver inte längre desperat försöka "vara som alla andra" som jag gjorde då...
Var det ingen i skolan som upptäckte att du inte var med i gänget utan blev utanför? Det måste ha varit jättejobbigt och ledsamt för dig.När fick du din/dina diagnoser och vem upptäckte att du behövde utredas? Hoppas jag inte är för närgången men jag känner som har Aspergers så jag är lite nyfiken.Ha det bra! //Tina
nej, det var ingen som upptäckte något, ingen som brydde sig...i alla fall talades det aldrig om det och jag lärde mig att tiga om saken, det blev bara värre om jag sa något. kanske vågade lärarna inte ta tag i det, det var väl för jobbigt och vi är ju så snälla och lider i tysthet. allt stoppade jag längst ner i den svarta säcken och knöt hårt om och försökte glömma bort.
men glöm nu inte att det är en tjugo-trettio år sedan vi nu pratar om när jag gick i skolan, vad visste man då om det hela? mina dgser fick jag inte förrän i vuxen ålder, efter att min dotter fått dem och jag upptäckte att jag är precis likadan och ville själv ha en förklaring till att jag var så udda.
citerar!!!!
"I alla fall så har detta nu uppfriskat mitt minne på hur ledsamma mina högstadieår var...alltid ensam, alltid utanför vald sist på gymnastiken...tillbringade rasterna ensam läsandes en bok i något hörn och kände mig så annorlunda, som en utomjording, en marsmänniska. Fast det som gällde så, gäller än idag, också min egen familj som jag växte upp i, jag känner mig utanför än idag. Som om jag betraktar livet ifrån utanför, genom ett fönster eller kanske tittar på en film. Som en smygtittare kanske?"
Herregud! Precis så kände jag oxå,, "osynlig i ett hörn" snäll och omedvetet utfryst. sånt skär i hjärtat än. Genomgår nu en utredning om Autismspekrat o aspb. Får se om jag får nån diagnos alls, för jag känner mig verkligen annorlunda än alla andra, o ensam, tyvärr. :(
KRAM
