Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Vissa dagar går allt rent ut sagt åt helvete, som idag.

Flyttat in i ny lägenhet, och nästan skållade mig själv i duschen eftersom spärren för varmvattner inte funkar som den ska. Det är ställt i fel läge och för varmt vatten kommer ur slangen och vet man inte om det, vilket jag som ny i lägenheten inte gjorde, om bränner man sig...

Sedan satte jag på tvättmaskinen, och vips så var det vatten som svämmade över handfatskanten ner i kattlådan eftersom det var stopp i avloppet, vilket jag inte kunde veta om. Man förutsätter ju att man flyttar in i en lägenhet och allting skall funka som ska och det är tänkt. Resultat, grå sörja svämmade över hela badrumsgolvet, klafs, klafs kattsand blandat med avloppsvattnet ifrån tvättmaskinen...katten tyckte i alla fall att det var kul.

Elementet i vardagsrummet blir inte varmt, så nu sitter jag här och väntar på fastighetskötaren som kommer när han kommer. Vicevärden tyckte att jag själv borde sörja för att ventilera elementet (?!?) har aldrig hört talas om att man själv borde göra något sådant...

Och det är glappkontakt i lampan i köksfläkten, den slocknar och tänds såsom den själv behagar och just då jag lagar mat...och jag brände givetvis mig på stekflottet som stänkte...lite till så blir jag tokig!!!

Så nu är det bara att packa alla grejor igen, jag flyttar nu igen, det var mindre än ett år sedan sist. Och jag som "älskar" att flytta!!!

Egentligen borde jag bara vara glad, att flytta är ju alltid att börja om på nytt, man gör sig av med sådant som blivit öveflödigt, förhoppningvis kan man återanvända det mesta, men var hittar man någon som vill ha sakerna?!?
Det är så onödigt att bara slänga allt i soporna, att bara ösa på mer på sopberget som bara växer och växer...
Att annonsera tar tid, att sälja på loppmarknad tar också både tid och krafter, men jag vill återvinna saker som jag anser är för mig överflödiga, hur ska man göra?!?

Att packa lådor är nog det tradigaste jag vet, det verkar aldrig bli någon ände på det hela...och sedan packa upp allting igen efter att det har blivit transporterat till den nya lägenheten, packa upp, diska och städa både nya lägenhten och den gamla...jag blir helt andfådd av ångest redan nu i förväg över allt jag måste göra.

OCh vem skall jag få hjälp av med att bära allt?!?

HJÄLP!

Vissa dagar har jag idéer om vad jag vill skriva om...men sen blir det inget av det, en massa andra bra, eller kanske rent av bättre idéer, hinner före och så glömmer jag bara bort skrivandet.

Jag börjar på en saker men får inget färdigt, det blir bara en himla massa början av allt, rent ut sagt jävligt irriterande. Jag har nu försökt att sluta röka i ett år, av och till, varje dag betämmer jag mig för att idag så röker jag inte mer och sen så blir det i alla fall inte så. Bara jag inte röker på tre dagar så är det sen över, sen kan jag vara utan, men just nu är det bara så jobbigt allting så att jag inte kan, eller kanske det egentligen är, inte vill, sluta.

Så jag börjar varje dag att återigen röka, och det blir som vanligt inget slut...

Ångest, ångest, finns det inget annat i hela mitt liv just nu?!?
Jag verkar inte ha några andra känslor mer än ångest just nu. Jag har mer eller midre ångest men är nästan aldrig utan att känna av min ångest på ett eller annat sätt.

Varför skall det vara så svårt att kunna se det bra med att lämna något gammalt och kanske inte så bra bakom sig och ta emot något vackert och mycket bättre med vidöppna armar? Är vi alltid så rädda för allt nytt som vi inte vet något om?!

Jag har ingen aning om vad som händer efter att vi flyttat isär, jag vet inte om det alls blir något bättre, eller om det bara blir än värre, allting. Jag vet inte heller om jag kommer att ångra mig, och det sedan ä'r för sent att gå tillbaka och börja om på nytt...
men jag är så jävla trött på att ha ångest!

Vi har inte hittat nån ny lägenhet än, den gamla är uppsagd och vi skall vara ute sista oktober, har inte packat något ännu och det känns bara så jobbigt med den förlamande ångesten som hela tiden sveper sig omkring mig som svarta dimslöjor. Så därför får jag inget gjort heller fastän jag kanske kunde åtminstone packa lite, eller göra mig av med onödiga grejor. Slänga sånt som inte kan användas eller komma till någon nytta och sälja sånt som kan säljas, ge bort annat och skänka till loppis...men inget blir gjort just nu.

Jag har bara än mer ångest än förut!

Återigen idag måste jag iväg. Jag måste åka buss, och det hatar jag.
Jag vill inte, jag får ångest bara jag tänker på att åka buss!

Jag trivs inte när det är trångt med folk som antingen luktar illa, av svett och gammal gubbe. Inte heller trivs jag med folk som hällt på sig hela den dagliga flaskan av sin parfym. Särskilt otrevligt och illa mår jag då jag måste åka iväg då det är rusningstrafik och hittar inge sittplats utan måste stå upp hela vägen in till stan.

Allt skrän, buller och bång frestar på mitt sinne och hade jag inte min mp3-spelare, och tidigare cd-spelare och Walkman, så hade jag blivit tokig för länge sedan. Numera vet jag som tur är vad det är som är så jobbigt med folk och livet i allmänhet. Nu vet jag att jag blir bombarderad med störande moment ifrån alla håll, sådant som en normenlig person bara stänger ute, man jag inte kan filtrera ut. Alla störande ljud som ingen annan ens lägger märke till, dessa blinkande ljus, folk som pratar högt. Kanske hör jag inte ens vad de pratar om men att höra dem prata stör mig.

Jag måste med viljestyrka hålla ihop mig, jag kan inte bara flippa och börja skrika fastän det känns som om jag skulle vilja, och behöva bara skrika rakt ut! Ibland tänker jag på hur skönt det skulle vara om jag var tokig och bara kunde göra allt som faller mig in, att kunna skita i alla konventioner och sociala regler och beteendemönster. Att skippa allt som man ?bara måste? ta hänsyn till och följa gängse regler?

Så nu har jag då äntligen fått tag på denna omtalade portmonnä, och sitter här med den och har precis plockad isär den i dess beståndsdelar.

Guldfärgad metallbygel, portmonnä och fodertyg isär sprättade och losstagna. Så nu har jag ingen ursäkt, bara att sätta igång med att göra en ny men se, det var inte så lätt det i alla fall. Jag har bara nu ingen lust med det!
Nytt tyg finns, tråd att brodera med, nytt fodertyg att sy i den och bygeln går att använda till den nya. Men jag kan inte, jag vill inte, fast jag vill.

Jag har ett akut behov att göra något idag, dvs säga att skapa något men det jag har lovat att jag skall göra eller sådant som jag måste göra har jag ingen lust med så här sitter jag med ångest för att jag vill göra någonting och inte vet vad, och mer ångest för att jag inte vill göra det jag borde eller har lovat.

Och hela dagen går åter igen åt till att försöka att undvika att göra något?