Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Jag uppdaterade mina hemsidor med lite mer hjälpmedel, och kom sedan på en massa andra som jag borde haft med också...men nu när jag idag satte mig vid datorn så kom jag inte ihåg en endaste av dem...idéer bara flödar just nu och jag hinner inte med alla.

Sommar är underbart, varmt och sol, bara det inte blir för varmt, då mår jag illa. Nu är det bara kämpigt att försöka komma på vad man skall äta...och sallad varje dag börjar bli tråkigt i längden, även fast jag är mycket förtjust i sallad. På sommaren saknar jag mest potatismos. Varför sakanar jag då potatismos?!? Jag som i vanliga fall när det är säsong för potatis som man kan göra potatismos av, sällan äter det? Är det bara så att när man, eller rättare i detta fall sagt, jag, inte kan få något så måste jag bara få det? Potatismos som är som tapetklister är inget vidare, och det är varmt också.

I år fick jag skaffat mig pelargoner att ha på balkongen, blev billigare att köpa fyra istället för det tre jag ville ha till balkonglådan, så nu sitter jag här med en för mycket och vet inte vad jag skall göra av den. Dottern skulle ta den med sig till sin egen lägenhet men hon har nu redan glömt den för tredje gången som hon varit här, kanske kommer jag ihåg att ta med den när jag i min tur besöker henne en dag...

Höst, vad är tråkigare än regn, kallt och ruskigt?!?
Nu går det bara mot mörkare tider, mindre sol och mera mörker, tur att det bara är tills jul, då vänder det igen och blir ljusare igen, tills det blir midsommar, eller sommarsolstånd för att vara exakt. Vart skulle jag nu då med detta?

Jo livet knallar bara på, årstiderna ändras och vi blir äldre, i alla fall blir jag det. Men vad är egentligen meningen med livet? Man gifter sig och får barn, barnen växer upp och flyttar hemifrån och man blir ensam...inte lever man lycklig i alla sina dagar såsom det görs i alla sagor. Livet är inte en dröm, inte ens en mardröm, bara trist och tradig. Händer ingenting, och man blev inte ens det man skulle eller ville.

Kanske är jag deppig nu igen?!?

Jaha, nu flyttar vi nästa helg och jag håller fn på att packa. Och han fick till slut också en lägenhet, på motsatta sidan av stan, inte som granne som jag ett tag var rädd för.

Det hara varit en jobbig tid, de sista månaderna, och han har varit på rent ut sagt j*vligt humör, bara suttit framför datorn hela tiden, varit butter och knappt svarat på tilltal och inte ens lyssnat på vad jag har pratat om. Det skall bli skönt att slippa bry mig, att slippa ta hänsyn till honom from december. Han har lovat att hjälpa till med flytten, och det är ju snällt av honom.

Inte har jag någon som helst aning om när, var eller hur vi skall fira jul i år, dottern och jag. Att vara hemma bara vi två, det verkar ganska tråkigt men att åka till syrran är inte heller någon lösning eftersom de har en katt, och vår lilla kattunge är rädd för honom. Att åka dit över dagen ja, men hur skall vi komma hem på kvällen utan bil? För de bor ute på rena landvischan ute i skogen. Och eftersom jag känner mina Pappenheimare, kommer det inte att finnas någon chaufför heller senare på kvällen. katten är ännu för liten att vara ensam över natten, ens i nödfall.
Pappa vet jag inte heller vad han tänker göra över jul, men har har ju sin nya fru, så honom lär det inte gå någon nöd på.
Och eftersom syrran har småbarn så kommer jultomten och hälsar på dem, så det är inte heller att ens fundera på att de skulle kommit hem till oss, förrän på juldagen. Hmm, kanske trots allt ett alternativ?

I alla fall, dotterns pappa fick nu för sig att hon skulle ha åkt till honom över julen, men när det fortfarande var osäker när flytten skulle bli av, så blev inte heller det av. Och med honom måste man planera i god tid, man vet aldrig vad han i sista stund hittar på, avbokar det hela tills biljetterna bokats och betalats. Så lite trist men samtidigt förhoppningsfullt om framtiden...

Tja, och hur gick det nu med mitt försök?
inte så bra alls. Sovit har jag gjort precis lika dåligt som vanligt, vakar till en två tre på natten och vaknar tidigt som attan och kan inte somna om. Promenaden har nu i och med packandet inte heller blivit av som planerat. Men jag har skrivit mer än innan, kanske inte hunnit/orkat blogga varje dag, men jag har fått ut ord ur mitt huvud och sparat i datorn.
Och det är ju bra, att få in rutinen med att skriva för att eventuellt en dag antingen få det utgivet som bok, eller att jag själv ger ut det på nätet.

Jaha, nu är våren här och just nu har jag inte svårt för att somna, utan istället tvärtom. Ibland verkas det som om det är allt jag inte sov på vintern som skall tas igen och jag skulle bara kunna sova dygnet runt.

Nej så illa är det kanske inte men jag är i alla fall trött, trött och orkar inget. Det är allergierna som börjar göra sig allmänt kända så det är bara att komma ihåg att börja ta sina antihistaminer igen. Det är trevligt att se solen igen, jag mår mycket bättre igen fastän det är jobbigt med all pollen som dyker upp i samband med det. Samtidigt blir min hud dålig av all sol, den första vårsolen brukar alltid få den att blomma upp extra fint. Alla finnar som jag slapp som tonåring har jag nu i vuxen ålder haft tusen gånger om, varje vår. Huden är torr och kliar något fasligt och inget hjälper mer än just för stunden, har alla möjliga salvor och krämer att smeta in för fukt men utan synbara resultat.

En liten förkylning så här på vårkanten kan vara ack så irriterande, men i kombination med pollenallergin kan den vara ödesdiger. Ännu så länge har jag inte utvecklat några värre symptom mer än torr skrällande hosta, vilket är ett tecken på bronkit ifall det fortsätter lite till. Och den lilla förkylningen som gick över till en fullslagen influensa härom veckan var inte rolig. Inget vidare att vara tvungen att ligga inne när vädret har varit så vackert. Att hela tiden frysa och nysa är inget vidare, och att samtidigt också frysa gör det hela extra läckert och trevligt. Näsan bara rinner snor djupt ner i halsen, och det verkar samlas klumpar precis bakom sköldkörteln som jag har svårt för att få lossna. hur jag än hostar Gommen kliar och jag är hela tiden illamående. Ena stunden bara lackar svetten av mig tills jag fryser som aldrig förr. Kamomill-té och honung känns redan så uttjatat, jag orkar inte dricka det mer fastän jag vet att det hjälper om jag bara orkar hålla på att dricka det tillräckligt länge.

Extra kul är det då nu med säsongen med alla skolavslutningar, konfirmationer och examen gör sitt intåg och som man bara måste närvara vid och dessutom vara representativ på, och så har man bara kliande röda kanin ögon. Huden är blossande röd och kliar något vidunderligt och man känner sig som en fet padda men klumpfötter. Ovanpå detta är sedan en vecka med extra riklig mens som lax på löken, (eller var det lök på laxen?!?) jag känner mig som en uppsvullen, slaktad gris.

Det bara flödar över och fastän jag nu haft mens i snart trettio år så verkar det ibland som om det är första gången jag har mens eftersom ingen binda eller tampong tycks sitta rätt och alla kläder bara blir blodiga. Tre par trosor och två par träningsbyxor att tvätta i kallt vatten, och det bara idag!

Vår lilla kattunge som snart skall bli 6 månader har blivit stora damen och det är inte bara jag som numera har problem med att somna och att sova nätterna igenom. Det är hemskt at se henne åma sig och lyfta baken hela tiden, hon kan inte heller må bra att vara på G hela tiden, att vilja något som hon inte ens riktigt vet om vad det är.

Det här är ju första gången och så passande att vara marskatt, den andra april blir hon sex månader gammal. Vi hade tänkt att ha ungar efter henne, men det blir nog lite beroende på hur ofta som hon har sina löptider, eller vad de nu heter på katter. Hörde just av en veterinär att det kan återkomma två dagar efter att den förra slutade. Vilket jamande det måste vara, och alltid är det individuellt så man vet inte vad man fått. Kanske är det att köpa gris i säcken, oprecis som att adoptera barn.

Nu tänker jag inte racka ner på alla som är adoptivbarn, eller de som adopterad barn, utan förklara vad jag känner för saken. Nu är det ju givetvis så att man inte i förväg ens kan föreställa sig hur det på riktigt skulle kännas om man själv hade blivit barnlös eller haft svårt för att få barn. Med facit i hand, kanske inte den bästa pappa jag valde till mitt barn, men hon hade inte varit hon om inte hon hade haft oss som föräldrar. I alla fall så tycker jag eftersom jag nu är lite mer än medelmåttan snabb i mina saker, alltså de jag kommer ihåg att göra, så hade jag haft det svårt med ett barn som inte hade haft samma läggning som jag, och som alla andra barn i vår släkt före oss.

Ett snällt litet barn som dagarna i ända tyst hade suttit i sin vrå och snällt lekt med sina leksaker utan att göra någon förnär, det hade jag inte klarat av. Förmodligen hade jag blivit knäpp av att inget hördes, varit tvungen att gå fram till ungen och knacka till med en slev eller dylikt för att kolla om hon fortfarande andades men en kvarts mellanrum!

Så jag vet minsann var mina Pappenheimare är, dvs vem min dotter ärvt sina gener av, åtminstone hälften av, och jag misstänker starkt att hennes pappa då eventuellt om han inte har Adhd, så har han mycket starka drag av det och det bara av döma av hans livs göranden och kommanden. Ett barn som inte hade varit min egen produktion hade jag inte vetat hur jag skulle ha hanterat.

Tänk att vara normenlig och adoptera ett autistiskt barn, någon med bara den milda formen Aspergers-syndrom är ju ett ufo för en oinvigd! Jösses vilket problem med att tacklas med, att försöka förstå sitt barn och helt sakna de dragen i sig, för jag tvivlar på att det finns många biologiska föräldrar som inte alls känner igen sig i sin egen avkomma. Visst finns det saker som min dotter gör som jag inte fattar alls, fastän vi båda har Adhd och Aspergers, vi är individer dessutom uppfostrar vi våra barn på olika sätt jämfört med hur vi själva blev uppfostrade så vi kan inte ens klona våra ungar till kopior, de skulle alla bli olika oavsett vad vi gjorde.

Så nej, jag skulle inte kunna adoptera och köpa en gris i säcken, och nu har jag ju i alla fall gjort det med kissekatten!