Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Med tonårig dotter är man orolig då kvällar på helgerna hon går ut, man kan ju inte veta vad som kan hända och mycket har ändrat sig sedan tiden då vi var unga. I helgen fick jag av misstag, som vanligt, veta att en kompis som drack för första gången, druckit sig redlös och däckat. Som tur i oturen hade man ringt efter en ambulans och fick efteråt veta att killen hade 0,4 promille alkohol halt i blodet! Jag kan bara inte fatta, vad håller de på med?!?

Nog drack vi också när jag var ung, men jag kommer inte ihåg att någon varken blev allvarligt sjuk eller fick alkohol förgiftning! Eller kanske jag bara var i så töntigt sällskap att jag aldrig fattade vad som pågick runt omkring mig?
Jag dricker för att jag tycker om smaken av vin, specieltt rött vin. Visst dricker jag ibland för att bli full, jag också, men jag tycker inte om att ungdomen måste smyga utomhus när de dricker där de kan däcka i en buske och dö eftersom de är utan tillsyn. Och jag hade en pojkvän, min första faktiskt, då jag inte hade speciellt mycket vana med att dricka, som hade hällt i hembrännt i min vinflaska för att få mig tillräckligt full för att få mig i säng, så jag vet vad vem som helst som man tror sig lita på kan plötsligt hitta på.

Dottern berättade att ibland kan man bli tvingad att dricka, tja, visst, hälla ner i halsen på en, och med grupp trycket som härjar vilt, ja. Och hon fattade inte när jag sa att så gör inte riktiga kompisar! Kompisar är sådana som man kan lita på, och som ärligen tycker om och uppskattar som en som man är och inte vill en illa. Inte vill ha roligt på ens bekostnad.
Hur får man en tonåring att fatta något?!?

Man måste välja sina vänner, och dugar man inte som man är, tja då får man försöka att hitta nya, och hittar man inga nya, bättre mer passande vänner, tja då är det bättre att vara ensam. Kanske därför jag har så få vänner...
Men jag måste känna att jag kan lita på dem lika mycket som de kan förvänta sig att lita på mig, i både bättre stunder och sämre. De vänner man kan lita på i sin nöd, de är få trots allt, och de bör man vara mån om.

Jaha, nu flyttar vi nästa helg och jag håller fn på att packa. Och han fick till slut också en lägenhet, på motsatta sidan av stan, inte som granne som jag ett tag var rädd för.

Det hara varit en jobbig tid, de sista månaderna, och han har varit på rent ut sagt j*vligt humör, bara suttit framför datorn hela tiden, varit butter och knappt svarat på tilltal och inte ens lyssnat på vad jag har pratat om. Det skall bli skönt att slippa bry mig, att slippa ta hänsyn till honom from december. Han har lovat att hjälpa till med flytten, och det är ju snällt av honom.

Inte har jag någon som helst aning om när, var eller hur vi skall fira jul i år, dottern och jag. Att vara hemma bara vi två, det verkar ganska tråkigt men att åka till syrran är inte heller någon lösning eftersom de har en katt, och vår lilla kattunge är rädd för honom. Att åka dit över dagen ja, men hur skall vi komma hem på kvällen utan bil? För de bor ute på rena landvischan ute i skogen. Och eftersom jag känner mina Pappenheimare, kommer det inte att finnas någon chaufför heller senare på kvällen. katten är ännu för liten att vara ensam över natten, ens i nödfall.
Pappa vet jag inte heller vad han tänker göra över jul, men har har ju sin nya fru, så honom lär det inte gå någon nöd på.
Och eftersom syrran har småbarn så kommer jultomten och hälsar på dem, så det är inte heller att ens fundera på att de skulle kommit hem till oss, förrän på juldagen. Hmm, kanske trots allt ett alternativ?

I alla fall, dotterns pappa fick nu för sig att hon skulle ha åkt till honom över julen, men när det fortfarande var osäker när flytten skulle bli av, så blev inte heller det av. Och med honom måste man planera i god tid, man vet aldrig vad han i sista stund hittar på, avbokar det hela tills biljetterna bokats och betalats. Så lite trist men samtidigt förhoppningsfullt om framtiden...

Tja, och hur gick det nu med mitt försök?
inte så bra alls. Sovit har jag gjort precis lika dåligt som vanligt, vakar till en två tre på natten och vaknar tidigt som attan och kan inte somna om. Promenaden har nu i och med packandet inte heller blivit av som planerat. Men jag har skrivit mer än innan, kanske inte hunnit/orkat blogga varje dag, men jag har fått ut ord ur mitt huvud och sparat i datorn.
Och det är ju bra, att få in rutinen med att skriva för att eventuellt en dag antingen få det utgivet som bok, eller att jag själv ger ut det på nätet.

Igår hade jag återigen huvudvärk, så svår att jag inte kunde göra mer än att ligga still i sängen. Jag börjar vara ganska så trött på att jämt ha ont i huvudet. Nu har det länge varit 6 dagar värk av sju möjliga men kanske gårdagens spänningshuvudvärk ändå går att förklara. Bostadsbolaget gick med på att korta ner uppsägninstiden av lägenheten, och vi kan flytta i helgen om två veckor. Jag var fysiskt illamående och hade ångest hela dagen och jag spände mig så för att tala om det för honom, att vi skulle ta lägenheten vi sett och att han nu åker ut i slutet av november.
Han tog det med stoiskt lugn, men ringde strax efter upp en kompis om att han nu behöver lägenhet bums. Konstigt om han plötsligt idag får tag på en lägenhet. Det var ju omöjligt innan.

Idag har värken släppt lite, man jag är fortfarande inte bra. Nu skall jag bara skaffa hjälp till flytten, försöka samla ihop lite lådor och packa, packa och packa. Hyra bil om ingen har passande att låna ut just då, den här flytten är ju planerad men lite hastigt påkommen trots allt.

Dottern börjar nu trilskas, hon vill inte flytta säger hon, fastän hon redan sa okej till den nya lägenheten. Men hon har alltid svårt för att ställa om sig till nya situationer, lite längre förberedelse tid hade skanke varit bra, men så är det inte alltid i livet. Det överraskar en med jämna mellanrum, saker blir sällan som man har planerat och kanske är det bra så.
Inte hade jag för en fem-sex år sedan trott att det här förhålandet skulle ta slut. Men det gjorde den och nu väntar framtiden.

Framtiden är inget att vara varken rädd eller orolig för, även om vi ofta är det. Framtiden kanske visar sig vara oändligt mycket bättre än vi kunnat föreställa oss, och därför lagt ner onödig energi på att oroa oss helt i nödan.

Vi har nu bestämt oss för att vi skall ta lägenheten vi var och tittade på. Och jag hoppas innerligt att det går att på något sätt få kortat ner uppsägningstiden, att vi kan bli av med den här lägenheten lite tidigare. Jag har inte råd med att betala två hyror, och min ex-sambo, han har ju hittils inte betalat hyran såsom han lovat, så knappast har han råd med att ensam bo kvar till nyåret. Men att bo kvar här i sex veckor till, det ser jag inte som ett alternativ, det är inget liv. Att hela tiden trippa på tå och försöka vara som om man inte var här, att inte kunna göra något man vill...
Jag skall iväg nu i helgen som kommer, och då sa min sambo att han kan passa på att träffa sin son då, eftersom jag ändå inte är hemma. Vad f*n?

Är han hemma för att han vill vara tillsamman med mig? Varför, vi skall ju skiljas, flytta isär? Krävs det att jag är elak och ljuger att jag träffat någon annan för att han skall fatta? Han pussar mig godmorgon varje morgon än idag, fastän jag pratat med honom om det, att vi inte kan fortsätta som om ingenting hänt, att vi flyttar isär och inte är ihop längre. Nu har han åtmistone inte velat ha sex sedan jag sa nej häromdagen. Om det här sammanboendet fortsätter lite till, en si så där sex veckor till, tja då kan jag garantera att vi inte är kompisar längre. Men kanske är det meningen?
Kanske kan man inte skiljas som vänner utan måste bråka?

Dotterns pappa åtalades för ett tag sedan för mordförsök och han fick nu igår sin villkorliga dom. Inget i det för sig, men att han berättade för sin dotter att han lagt ut si och så många hundra tusen på advokatarvode och knappast någonsin betalat något underhåll för henne, tja det stack mig i ögat ganska så illa!

Asperger som dottern också är, fattar hon inte riktigt vad pengar är, och speciellt stora summor, och hon hade inte en tanke på att kanske några pengar då och då borde ha kommit för hennes eget välbefinnande och framför allt glädje. När jag frågade henne om det så ryckte hon bara på axlarna och sa att jag ju får pengar i underhåll någonstans ifrån.

Helt rätt, men om hennes pappa har sådana summor undanstoppade någonstans att lägga ut på arvoden till jurister, borde det också finnas lite till henne. Och uppenbarligen borde det vara lite mer än "minimi underhållet", dvs bidragsförskottet ifrån Försäkringskassan.

Det krävdes nästan två decennier för att mina misstankar skulle bekräftas, jag har hela tiden mistänkt att han har pengar undanstoppade någonstans. Men det är svårare att bevisa om det som vanligt nominellt är i någon annas namn.

Helgerna är så jävla långa nu för tiden. Han kommer hem och sedan surfar han bara dagarna i ända. Hela helgen har han nu återigen bara stirrat på datorn, fnissat och chattat med kompisar. Och jag har bara stirrat på teve och inte kommit åt min mejl, inte kunnat blogga. Inte för att jag had mycket post nu imorse, men ändå, och bloggat hade jag ju velat, bara av princip men ville inte ta upp kampen. VIll inte ha bråk, han är girnig nog som det är.

Goda nyheter är nu att vi troligen har hittat ny lägenhet. Eller rättare sagt, vi bestämde oss för att ta den tills vidare och fortsätta leta om i fall att något bättre dyker upp. Och trivs vi så bor vi kvar. ganska lustigt egentligen, lägenheten ligger inte så långt ifrån där vi bodde innan vi blev ihop, och först verkade det dumt att flytta tillbaka till samma område, där jag aldrig trivdes innan, och knappast kommer att göra det nu heller, men cirkeln verkar slutas, kanske finns det något oavslutat för mig där som jag nu måste ta itu med...varken fashionablet eller något vidare attraktivt område, men inte det värsta ghettot heller.

Tja, att vakna tidigare verkar inte gå något vidare. Jag vakar till en klockan två tre på morgonen, sen vaknar jag vid en halv sju eller i sämsta fall som nu i går vid sex, men sedan är jag så groggy att inget blir gjort i alla fall, inte kommer jag ut tidigare på min promenad än innan.

Positivt måste jag nu medge, är att jag i alla fall alla dagar, förutom migrän dagarna har kommit ut på en promenad. Inte den stora rundan som i måndags gav mig ont i vadorna, ryggen och knät fastän jag strecthade efteråt. Kanske var stretchingen inte gjord på nog allvar för att ha nämnvärd effekt, men jag kom i alla fall ihåg att stretcha och det är något det men jag har varit ute och gått, oberoende på vädret, vilket inte varit det bästa den senaste tiden.

Summa summarum, det är svårt att ändra på invanda tidsbestämda rutiner.
Sover lika dåligt som förut.

Jag har nu bestämt mig för att först göra mig beroende av den dagliga promenaden, innana jag börjar rucka på mina invanda tider.

Jaha, så infann sig dagen efter migränen till slut. jag började faktiskt känna mig bättre igår vid midnatt då själva migränen släppte, och jag somnade då strax efter det helt utmattad in. Så jag sov faktiskt i natt, riktigt, som i koma, utan att varken drömma något eller vakna upp på natten.

I dag känner jag mig så lite bakom flötet, eller kanske lite mer än vanligt bakom flötet. En känsla av bomull har infunnit sig i huvudet och ne liten dagen efter värk, bara som en liten molande känsla. En pytte liten, svagt molande värk som jag inte bryr mig om att ta någon medicin för.

Och hur har det så gått med mitt försök? Inte alls bra, jag är fortfarande inte i form för några kroppsliga övningar, och än mindre i den nu rådande morgonfrosten, som skulle ge mig mer värk. Konstigt egentligen att ena dagen kan en lukt av tex parfym, eller minusgrader ute, göra att man mår sämre, och en annan dag har det ingen som helst betydelse.

Summa summarum, jag sov som en död.
Ingen promenad, men jag skrev något.

Mitt migrän anfall har ännu inte gått över, värken har släppt lite men jag är fortfarande bara halvt medveten om vad som händer.

Det har inte så mycket varit ljus som varit problem denna gången, utan mer alla ljud som stört mig.
Eftersom jag hela gårdagen, och idag bara har mest dåsat vet jag inte när, var hur jag sovit. Man jag låg i alla fall inte sömnlös hela natten, om det nu kan räknas som något positivt med det hela...Räknas det som god sömn om man svimmar av utmättning pga huvudvärk som gör att man bara vill dö?
Baksmällan av migränen har ännu inte infunnit isg, jag kan numera försiktigt röra mig, glida omkring bara jag inte böjer mig ner eller gör några häftiga rörelser, hostar eller nyser eller nåt. Försöket verkar inte lyckas, ännu i alla fall.

Summa summarum, sovit har jag kanske, hur länge vet jag inte men jag ifrågasätter kvaliteten av den sömn jag fick inatt.

Tja, beror nu min sömnlöshet på mitt försök med att vakna tidigare och därmed vara mer kreativ och få mer gjort under dagarna, eller är det bara min vanliga periodiska sömnlöshet som gjort sig gällande?
Oron för att inte kunna somna gör i alla fall inte insomnandet lättare.

I natt somnade jag någon gång efter tre och vaknade vid åtta med migrän. Var nu migränen ett resultat av att jag spänner mig för sovandet, eller för mötet jag skulle vara på idag? Mötet som jag var tvungen att återställa för migränen.

Ångest och migrän är i alla fall inte den trevligaste kombinationen man kan ha, och den hade jag fortfarande hittils inte haft nöjet att uppleva. Migrän tabletten jag tog direkt jag hade vaknat och steg upp, gjorde visserligen att värken minskade, men inte att den gick över. Konstigt förresten, de gånger jag trott mig ha migrän och så att säga av misstag, eller pga fel diagnosticering av min huvudvärk, tagit medicinen har jag inga biverkningar, men de gånger jag har riktig migrän så sätter de in.

Summa summarum av tre veckors försöket, i natt fem timmars sömn.

Det är ganska lustigt vad man kan få för somatiska symptom, när man är orolig för förändringar.
Igår kväll fick jag sådan magvärk, hela tarmpaketet verkade ha gått i lås och jag hade så ont i magen. Sånt är jag van vid, jag får precis samma reaktion då jag äter mycket råa morötter eller rå lök, men att få så ont av att bara ändra på en rutin, det kom som en överraskning. Magen var stenhård, och den hade gått i baklås. Värken gick inte över förrän efter timmar av mild massage och lugnande andningövningar.

I natt sov jag inte en blund. Jag var vaken till klockan sju på morgonen, stängde av TVn flera gånger för att jag var så trött och inte orkade titta längre, men jag kunde inte somna. Klockan sju, då jag skulle gå, upp var då jag till slut kom till ro och kunde somna. Så första morgonen gick hela försöket åt skogen. Och hade jag inte som reserv plan gjort träff men en väninna om promenaden hade den aldrig blivit av. Träffen var inte förrän klockan tio så jag fick sovit några timmar också. Så jag steg upp som vanligt vid nio, drack mitt morgon thé och ut på promenad vid tio.

Efter promenaden var jag så trött att en liten tupplur skulle ha smakat bra, men eftersom jag undviker sådant under dagen, för att sova bättre om natten så blir det ingen tupplur. Hjärnan känns som gelé, jag är helt utpumpad efter en sömnlös natt och efter promenaden är jag än mer slut. Så jag tvivlar jag på att jag orkar skriva något efter promenaden. Kanske sedan när den väl blivit en daglig rutin, om en så där tre veckors tid, så som min doktor sa till mig. Och när det inte är en ny ska eler en förändring av min nuvarande dagliga rutin. Ingen tärningsvärk eller något annat som värker. Och kanske så skall väninnan inte med, för det var inte en rensning av tankar som skedde som jag torr var meningen med hela promenaden. Inte heller den thé stund som hon efter promenaden propsade på. Och artig som jag är gick jag motvilligt med på det.

Så jag försöker igen i övermorgon, för imorgon skall jag vara någon annan stans vid ifråga varande tid, på ett möte som jag varken kan inställa eller flytta på.

Men en tanke slog mig, kanske borde jag skriva en timme först, och sedan ta promenaden för att klara tankarna.
Summa summarum av tre veckors försöket, två timmars sömn.

Efter att ha varit på besök hos min läkare idag, undrade han om jag vile göra ett litet prov, varpå jag givetvis svarade att det berodde på. Hans förslag var att jag skulle vakna klockan sju på morgonen varje dag, vår som vinter, gå upp och dricka mitt morgonthé och sedan gå en promenad utan att ens öppna datorn för att kolla min e-mail. Efter promenaden skall jag sitta vid datorn och skriva en timme, sextio minuter och inte mer, och sedan stänga av datorn för att inte öppna den igen förrän nästa morgon.

Detta skulle få mig att sova bättre på nätterna, och redan eftern den tredje natten skulle jag sova bättre iställlet för att ligga sömnlös hela natten. Och ge mig en bättre dagsrutin så att tankarna bättre rinner till och jag kan utnyttja min författar-ådra och få något gjort istället för att bara alla dagarna rinner iväg utan något nyttigt blivit till.

Jag ställde mig givetvis frågande till det hela, jag som numera har en fast rutin att gå upp klockan nio, vare sig jag sovit eller inte. Själv har jag varit inne på likanande, att gå upp vid nio, gå en promenad och sedan skriva en timme.

Tre veckor känns som en ganska så lång tid, men om jag tänkte på saken så att jag kollar hur det går nu i först fyra dagar, då min sömn enlight honom skall ha normaliserats, så kan jag tänka mig att försöka. Så imorgon skall jag vakna klockan sju och sedan gå en promenad.

Får väl se hur det går....men jag ger det en chans, inte för att jag riktigt tror på det hela. Enligt doktorn är alla människor mer kreativ och får bäst idéer på morgonen, något som jag personligen ställer mig frågande till, eftersom mina bästa idéer alltid dyker upp just i den stund när jag håller på att somna. De flyger upp ur mitt undermedvetna som en smäll och väcker mig ur den sömn som precis skulle infinna sig...