Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Hur kommer det sig att om man har ont någonstans och går till doktorn för att klaga på det, och är det inte direkt akut så när man väl får en tid så har det redan gått över?

Eller att det inte gör så ont just då när man är där, men sedan när man gått så börjar det igen ännu jävligare? Är det någon slags avstängnings knapp som man har som någon trycker på eller vad är det? Eller är det min koncentration som brister eftersom jag måste koncentrera mig på att vara klar i knoppen för att kunna prata med doktorn så att jag inte längre på samma sätt känner det onda lika bra?

Oftast kommer jag inte ihåg att ta upp ens hälften av de saker jag ville prata om väl på mottagningen, inte ens om jag har en lapp med mig. Min nya doktor är bra, nu för tiden skickar jag en lista per e-mail med de saker jag har i förväg så att vi sedan kan behandla dem, men trots det så i hastigheten behandlades inte alla skäl jag var där sist för.

Kanske var de inte så viktiga i alla fall i slutändan...

Det var inte så farligt som min mamma ville påskina, hon hade alltså tumörer som opererades bort, hennes val av ord var helt fel.

Till och med medicinskt så räknas de till godartade, fastän det låter så dumt, en ”godartad tumör”. I alla fall så frågade jag henne om hon ville ha sällskap till sin operation, och nej det ville hon absolut inte ha. Två timmar senare ringde hon tillbaka och hade ändrat, hon ville ha sällskap i alla fall. Tidig väckning och hon kom och hämtade mig, givetvis skulle hon köra. Min mamma har aldrig varit någon speciellt bra bilförare men den här morgonen tog till och med hon priset! Jag har aldrig sett henne köra så jävla illa! VI var nära att krocka flera gånger, och värst var det på parkeringsplatsen utanför sjukhuset. Förutom det hade hon aldrig hittat tillbaka dit där hon parkerade om inte jag hade varit med.

Konstigt att det skall vara så svårt att parkera när man skall på sjukhus, alldeles för lite platser och de som finns befinner sig långt borta i fjärran ”långtbortistan”! Och vilka priser, det kostar ju en hel förmögenhet att bara ställa ifrån sig bilen ett par timmar, men någon veckas tid blir mycket billigare. Sedan skulle man hitta dit man var ämnad att vara vid ett bestämt klockslag. Skyltningen var helt åt skogen. Om man nu hittade till huvudentrén så var det inga problem, därifrån gick det streck som man kunde följa och skyltningen var lättfattad och till och med en idiot hade hittat. Men vi kom givetvis in genom en annan dörr är den man helst vill att alla skall komma in igenom.

Små skyltar med huvudentrén fanns det, men inget annat matnyttigt fanns i sikte. Väl framme vid huvudentrén visade det sig sedan att vi kommit in igenom precis rätt dörr och var alldeles bredvid dit vi skulle, det var bara varken utmärkt eller skyltat på något sätt. Jag menar, nu var ju åtminstone jag någorlunda vid mina sinnens fulla bruk även om min mamma var helt borta och snurrig, men en gammal tant eller gubbe är ju helt borta när de kommer dit. Och ingen har tid att visa dem vart de skall gå.
Urkasst!

Om man inte är frisk när man hamnar på sjukhus så kan man vara säker på att man dör av undernäring eftersom maten är så dålig mat om man nu mot all förmodan skulle hitta hem!

Min mamma har cancer.

Hon har någon slags hud cancer som jag ännu inte fått mer information om, och dessutom har jag också hört att den här formen av cancer är ärftlig. Kul, jag vet att jag har chansen att ha ärvt genen d.v.s. har ärvt benägenheten att troligen få denna slags cancer. Nu har mamma fått remiss och har tid hos onkologen imorgon.

Åtminstone i detta fall snabbt jobbat av sjukvården, bara två veckor efter att provbiten skickades till histologen och svar om cancern kom tillbaka fick hon tid. Skall detta vara ett gott tecken, att de tar saken allvarligt eller är det bara för att det är bråttom med det hela för att hinna göra något åt saken? Redan ordet CANCER gör så att man hoppar högt.

Och att ens mamma har gör att man börjar fundera, inte bara på hennes död men i detta fall också på sin egen dödlighet, och sin dotters som lika gärna som jag själv kan ha ärvt genen ifråga…

Personkemi är mycket viktigt för mig och att hitta personer som jag litar på är svårt eftersom de flesta visar sig vara så opålitliga.

I alla fall så hade jag bestämt mig för att gå på terapi så jag ringde runt och frågade. Och så gick jag ett tag privat på kognitiv terapi hos en mycket välrenommerad psykoterapeut, en herre i övre medelåldern som dessutom var docent och lär ut denna konst att ge terapi på universitet. Vi träffades en gång varannan vecka, eftersom det var det jag orkade med, efter varje gång jag varit hos honom och pratat en timme med bussresor till stan och sedan hem så låg jag alltid i två dygn med en blixtrande huvudvärk.

Det var skönt att ha någon att gå till och klaga, någon som var tvungen att lyssna för jag har en massa onödigt bagage som inget nyttjar till att bära med sig och som jag ville bli av med. Och jag fick en hel del tips on hur jag kunde hantera vissa av mina tvångsrutiner, min ångest osv. Under de två åren jag gick hos denne herre så hände det också en hel del, släktingar som var uttalade sig illa om mig eller mina åsikter, min relation till min mamma som just då var som värst, vi pratade inte ens med varandra och jag träffade henne inte alls för drygt ett års tid.

Men terapin tog slut och det på ett mycket tråkigt sätt, jag kände mig ytterst förödmjukad. Vi hade precis haft födelsedagsfest i familjen, hemma hos oss faktiskt, och min pappa var för en gångs skull närvarande och inte ute och reste någonstans. Min pappa har med åren blivit en riktigt gammal stofil som har sina egna bestämda åsikter (undrar vem jag ärvt det draget ifrån själv?) som inte går att rubba. Numera lyssnar han inte ens på vad andra säger så det går inte ens att diskutera saker med honom, han har alltid en förutbestämd uppfattning om saken. Denna här gången var det religion, och jag vill inte göra något längre utlägg för vem som tror vad och vem som inte tror eller hur det nu var, men har gjorde det värsta personliga påhopp i min livshistoria på något så pass personligt som min tro, hur och vad jag tror på. Givetvis blev jag ledsen och som tur var så hade jag tid hos min terapeut två dagar senare.

Väl på hans mottagning blir jag mött med en lång litania om varför han inte kan fortsätta med att ha mig som sin patient. Mycket bra att kunna erkänna att stå maktlös och inte kunna hjälpa, inget ont i det, bra att han var ärlig och erkände efter ca två år att han inte trodde sig kunna hjälpa mig eftersom han inte var expert på de problem som jag hade, men att han just då jag precis hade blivit verbalt våldtagen av min egen far, och behövde prata om det och blev bara mött av en vällande fors av tomma ord och ursäkter. Att sitta i tre kvartstimma och lyssna på hans förklaringar och utlägg om varför han inte kunde ha kvar mig som patient, d.v.s. påhopp nummer två direkt på det förra. Snacka om att vara helt nere i skorna.

Professionell eller inte, han hade ju kunnat göra slut på ett snyggare sätt, välrenommerad och världsberömd docent som han är.

Återigen idag måste jag iväg. Jag måste åka buss, och det hatar jag.
Jag vill inte, jag får ångest bara jag tänker på att åka buss!

Jag trivs inte när det är trångt med folk som antingen luktar illa, av svett och gammal gubbe. Inte heller trivs jag med folk som hällt på sig hela den dagliga flaskan av sin parfym. Särskilt otrevligt och illa mår jag då jag måste åka iväg då det är rusningstrafik och hittar inge sittplats utan måste stå upp hela vägen in till stan.

Allt skrän, buller och bång frestar på mitt sinne och hade jag inte min mp3-spelare, och tidigare cd-spelare och Walkman, så hade jag blivit tokig för länge sedan. Numera vet jag som tur är vad det är som är så jobbigt med folk och livet i allmänhet. Nu vet jag att jag blir bombarderad med störande moment ifrån alla håll, sådant som en normenlig person bara stänger ute, man jag inte kan filtrera ut. Alla störande ljud som ingen annan ens lägger märke till, dessa blinkande ljus, folk som pratar högt. Kanske hör jag inte ens vad de pratar om men att höra dem prata stör mig.

Jag måste med viljestyrka hålla ihop mig, jag kan inte bara flippa och börja skrika fastän det känns som om jag skulle vilja, och behöva bara skrika rakt ut! Ibland tänker jag på hur skönt det skulle vara om jag var tokig och bara kunde göra allt som faller mig in, att kunna skita i alla konventioner och sociala regler och beteendemönster. Att skippa allt som man ?bara måste? ta hänsyn till och följa gängse regler?

Har någon tänkt på att det surrar på olika sätt i huvudet vid olika tillfällen? Surrar det ens i huvudet på andra än mig?!? I vanliga fall har jag ett helt annat surr i huvudet än då jag tar Concerta, som jag äter för mina koncentrationssvårigheter. Surrandet ändrar ljud ifrån det sk grundsurrandet som alltid finns i hjärnan.

Nu är det så att jag också har tinnitus, dvs det surrar och susar i mina öron mer eller mindre hela tiden, men det är inte det jag menar utan grundsurrandet inne i hjärnan.

Visst märker jag det också i hur hjärnverksamheten ändras med medicin eller utan den, men andra faktorer påverkar det hela också. Blodsockret verkar också ah betydelse, om jag är hungrig så är det ett helt annat ljud än om jag precis ätit då det verkar lugna ner sig. Så kanske har det grund, att vissa av oss äter och dricker för den delen, för att självmedicinera, för att få sig själv att gå ner i varv och bli lugnare.

Nej, det här kan bara inte vara sant, jag kan inte bli sjuk nu igen!
Eller är det kanske samma som inte riktigt gått över och som nu kommer med en ny runda med feber och snuva? Hostan har ju inte gått över så man skulle ju kunna misstänka att det är en fortsättning på den förra influensan. Det är knappast allergin eftersom då brukar i alla fal inte jag få feber.

Och just nu då jag bara måste åkan in till stan, ett möte jag återigen inte kan skippa såsom jag gjorde förra gången. Det vill säga sköt upp med svepskälet att jag hade migrän. Jag hade ont i huvudet men inte hade jag migrän, jag bara orkade inte släpa mig in till stan. Först måste man ta på sig respektabla kläder, sminka sig och borsta håret. När jag bara är hemma kan det faktiskt gå ett par dagar innan jag borstar håret. Det är lättare att bara dra upp det i en tofs eller en knut i nacken.

Och det värsta av allt, eftersom det kommer att dra ut lång in på eftermiddagen måste jag komma ihåg att äta innan jag går hemifrån. Det är ganska konstigt egentligen att en så essentiell sak såsom att äta, det glömmer jag titt som tätt. Fastän jag bara är hemma så kan jag glömma det och komma på när de andra kommer hem att jag inte åt frukost. Sen blir det som vanligt, kylskåpet länsas och jag äter mycket mer än jag hade gjort ifall jag hade ätit åtminstone något pyttelitet tidigare på dagen. I alla fall, tillbaka till mitt möte i dag.

Obligatoriska möten som man inte kan undvika eller klara av per mejl, tja då får man träffa folk. I det här fallet är det två personer, sådana jag träffat ett antal gånger nu de två senaste åren så det är inte så jobbigt. Jag kan nog säga att jag känner dem båda två ganska bra men trots det så blir det alltid samma visa när jag kommer hem efteråt. Ibland händer det redan då jag kommer ut på gatan efteråt, men som regel är det alltid när dörren går igen efter mig och jag har kommit hem.

Då kommer HUVUDVÄRKEN!

Och det gör den alltid, det finns inga undantag. Så nog har jag lust att säga återbud än en gång, men det hjälper inget, det hela blir bara uppskjutet återigen en gång.
Och då ställer jag mig frågan, är det här lättja eller är det självbevarelsedrift?

Ibland när jag för första gången träffar någon så reser sig raggen direkt, jag bara hatar den här personen.

Extra tråkigt blir det alla de gånger som jag bara inte kan undvika att ha att göra med en sådan person, såsom när jag gick i skolan eller när man är på banken, arbetsförmedlingen eller i kassan i affären. Och bara för att den personen på något sätt är så jävla irriterande, om det nu är utseendet eller deras sätt att vara på, deras röst eller kläderna som gör det vet jag inte.
Jag bara hatar dem och vill inget annat än att lå in käften på personen ifråga!

Bara för ett de är de, om ni förstår vad jag menar. Nu är jag ju så väluppfostrad att jag inte gör sånt.
Inte längre i alla fall.

Det hände några gånger när jag var liten att jag gjorde precis vad jag kände, slog tex till en tjej med en stor sten så hon fick sys med 7 stygn, jag var som sagt värsta grabben på våran gård. Numera försöker jag bara att undvika sådana konflikter, jag hade väl suttit på någon anstalt istället för hemma om jag föll för mina instinkter varje gång. Nu undviker jag bara att ha att göra med dessa personer så gott jag bara möjligtvis kan.

Det konstiga med mitt hat, eller min råa antiåati, är att det inte ens behöver vara en person som jag träffat på riktigt i verkliga livet, det finns vissa skådespelare som är så irriterande just på det här sättet men jag vill inte nämna några namn. Ganska lustigt är att min dotter har precis samma sak, hon har också denna outtalade och undermedvetna antipati mot vissa människor och fastän hon numera är tonåring undviker hon fortfarande att ta vissa personer i hand.

Jag hälsar på folk och tar dem i hand fastän det känns äckligt, det hör ju bara till god umgängessed när man träffas, men jag skulle gärna vilja tvätta händerna direkt efteråt. Och det gör jag också så fort jag får chansen till det efteråt. Och hela tiden jag är tvungen att vara i sällskap med en sådan här person försöker jag med allt jag hat bara stänga ute personen, så slutkontentan av sådana här möten brukar vara urusel.

Jag mår dåligt och det är obehagligt en lång tid efteråt. Jag bara skakar av undertryckt motvilja och äckel, ofta resten av dagen går åt till att göra mig av med den andra personen vibrationer.

Så nu har jag då äntligen fått tag på denna omtalade portmonnä, och sitter här med den och har precis plockad isär den i dess beståndsdelar.

Guldfärgad metallbygel, portmonnä och fodertyg isär sprättade och losstagna. Så nu har jag ingen ursäkt, bara att sätta igång med att göra en ny men se, det var inte så lätt det i alla fall. Jag har bara nu ingen lust med det!
Nytt tyg finns, tråd att brodera med, nytt fodertyg att sy i den och bygeln går att använda till den nya. Men jag kan inte, jag vill inte, fast jag vill.

Jag har ett akut behov att göra något idag, dvs säga att skapa något men det jag har lovat att jag skall göra eller sådant som jag måste göra har jag ingen lust med så här sitter jag med ångest för att jag vill göra någonting och inte vet vad, och mer ångest för att jag inte vill göra det jag borde eller har lovat.

Och hela dagen går åter igen åt till att försöka att undvika att göra något?

Årets influensa har varit mycket seg och långvarig, just precis som man känner sig lite bättre så kommer det igång igen. När man blivit lite bättre så verkar det som om det hela börjar ifrån början, eller kanske det nu redan är en ny influensa jag har fått? Hur jag skulle ha kunnat få den när jag redan varit sjuk hemma i två veckor vet jag inte, men det kan ju vara möjligt. Allt är möjligt.

Det har varit extra jobbigt att ha feber nu när det har varit så varmt, svetten bara lackar ur en och man mår extra tjockt. Att ligga i sängen och läsa har varit min favorit syssla nu men man orkar ju inte göra det så länge. Att glo på tv varit favorit sysselsättningen nummer två men det tröttnar man också på till slut och alla filmer som bara tar upp en massa onödig plats i hyllan har man ju redan sett ett antal miljoner gånger.

Min räddning har varit att brodera. Jag höll på med det ganska så mycket i min ungdom, började på syslöjden i skolan och fortsatte hemma. Som tur är, är jag en samlare och kastar sällan bort något, det kan ju vara bra att ha en dag, så jag hade en del material hemma att börja med och det blev en liten mössa med ett keltiskt knopmönster på. Och nästa projekt är att restaurera en portmonnä som jag broderade till min mamma på högstadiet och som slitits ut av årtiondes flitigt användande. Att det inte blir en lilafärgad ros som det från början var det är säkert. Min mamma kommer att få en helt ny unik design portmonnä.