Att göra slut
Personkemi är mycket viktigt för mig och att hitta personer som jag litar på är svårt eftersom de flesta visar sig vara så opålitliga.
I alla fall så hade jag bestämt mig för att gå på terapi så jag ringde runt och frågade. Och så gick jag ett tag privat på kognitiv terapi hos en mycket välrenommerad psykoterapeut, en herre i övre medelåldern som dessutom var docent och lär ut denna konst att ge terapi på universitet. Vi träffades en gång varannan vecka, eftersom det var det jag orkade med, efter varje gång jag varit hos honom och pratat en timme med bussresor till stan och sedan hem så låg jag alltid i två dygn med en blixtrande huvudvärk.
Det var skönt att ha någon att gå till och klaga, någon som var tvungen att lyssna för jag har en massa onödigt bagage som inget nyttjar till att bära med sig och som jag ville bli av med. Och jag fick en hel del tips on hur jag kunde hantera vissa av mina tvångsrutiner, min ångest osv. Under de två åren jag gick hos denne herre så hände det också en hel del, släktingar som var uttalade sig illa om mig eller mina åsikter, min relation till min mamma som just då var som värst, vi pratade inte ens med varandra och jag träffade henne inte alls för drygt ett års tid.
Men terapin tog slut och det på ett mycket tråkigt sätt, jag kände mig ytterst förödmjukad. Vi hade precis haft födelsedagsfest i familjen, hemma hos oss faktiskt, och min pappa var för en gångs skull närvarande och inte ute och reste någonstans. Min pappa har med åren blivit en riktigt gammal stofil som har sina egna bestämda åsikter (undrar vem jag ärvt det draget ifrån själv?) som inte går att rubba. Numera lyssnar han inte ens på vad andra säger så det går inte ens att diskutera saker med honom, han har alltid en förutbestämd uppfattning om saken. Denna här gången var det religion, och jag vill inte göra något längre utlägg för vem som tror vad och vem som inte tror eller hur det nu var, men har gjorde det värsta personliga påhopp i min livshistoria på något så pass personligt som min tro, hur och vad jag tror på. Givetvis blev jag ledsen och som tur var så hade jag tid hos min terapeut två dagar senare.
Väl på hans mottagning blir jag mött med en lång litania om varför han inte kan fortsätta med att ha mig som sin patient. Mycket bra att kunna erkänna att stå maktlös och inte kunna hjälpa, inget ont i det, bra att han var ärlig och erkände efter ca två år att han inte trodde sig kunna hjälpa mig eftersom han inte var expert på de problem som jag hade, men att han just då jag precis hade blivit verbalt våldtagen av min egen far, och behövde prata om det och blev bara mött av en vällande fors av tomma ord och ursäkter. Att sitta i tre kvartstimma och lyssna på hans förklaringar och utlägg om varför han inte kunde ha kvar mig som patient, d.v.s. påhopp nummer två direkt på det förra. Snacka om att vara helt nere i skorna.
Professionell eller inte, han hade ju kunnat göra slut på ett snyggare sätt, välrenommerad och världsberömd docent som han är.
I alla fall så hade jag bestämt mig för att gå på terapi så jag ringde runt och frågade. Och så gick jag ett tag privat på kognitiv terapi hos en mycket välrenommerad psykoterapeut, en herre i övre medelåldern som dessutom var docent och lär ut denna konst att ge terapi på universitet. Vi träffades en gång varannan vecka, eftersom det var det jag orkade med, efter varje gång jag varit hos honom och pratat en timme med bussresor till stan och sedan hem så låg jag alltid i två dygn med en blixtrande huvudvärk.
Det var skönt att ha någon att gå till och klaga, någon som var tvungen att lyssna för jag har en massa onödigt bagage som inget nyttjar till att bära med sig och som jag ville bli av med. Och jag fick en hel del tips on hur jag kunde hantera vissa av mina tvångsrutiner, min ångest osv. Under de två åren jag gick hos denne herre så hände det också en hel del, släktingar som var uttalade sig illa om mig eller mina åsikter, min relation till min mamma som just då var som värst, vi pratade inte ens med varandra och jag träffade henne inte alls för drygt ett års tid.
Men terapin tog slut och det på ett mycket tråkigt sätt, jag kände mig ytterst förödmjukad. Vi hade precis haft födelsedagsfest i familjen, hemma hos oss faktiskt, och min pappa var för en gångs skull närvarande och inte ute och reste någonstans. Min pappa har med åren blivit en riktigt gammal stofil som har sina egna bestämda åsikter (undrar vem jag ärvt det draget ifrån själv?) som inte går att rubba. Numera lyssnar han inte ens på vad andra säger så det går inte ens att diskutera saker med honom, han har alltid en förutbestämd uppfattning om saken. Denna här gången var det religion, och jag vill inte göra något längre utlägg för vem som tror vad och vem som inte tror eller hur det nu var, men har gjorde det värsta personliga påhopp i min livshistoria på något så pass personligt som min tro, hur och vad jag tror på. Givetvis blev jag ledsen och som tur var så hade jag tid hos min terapeut två dagar senare.
Väl på hans mottagning blir jag mött med en lång litania om varför han inte kan fortsätta med att ha mig som sin patient. Mycket bra att kunna erkänna att stå maktlös och inte kunna hjälpa, inget ont i det, bra att han var ärlig och erkände efter ca två år att han inte trodde sig kunna hjälpa mig eftersom han inte var expert på de problem som jag hade, men att han just då jag precis hade blivit verbalt våldtagen av min egen far, och behövde prata om det och blev bara mött av en vällande fors av tomma ord och ursäkter. Att sitta i tre kvartstimma och lyssna på hans förklaringar och utlägg om varför han inte kunde ha kvar mig som patient, d.v.s. påhopp nummer två direkt på det förra. Snacka om att vara helt nere i skorna.
Professionell eller inte, han hade ju kunnat göra slut på ett snyggare sätt, välrenommerad och världsberömd docent som han är.
Kommentarer
Trackback
