Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

När man berättar om en vän så tror alla att man menar sig själv, men nu är det så att jag faktiskt har en väninna som också har Aspergers-syndrom och hon sysslar med så konstiga saker att jag känner mig helt normal.
Tja, hur kan nu jag känna mig som helt normal, jag som alltid känt mig som annorlunda och utanför?!? Men hon har den förmågan.

Jag lärde känna henne för ungefär en 5-6 år sedan på ett möte för Asperger kvinnor där jag var med ett par tre gånger på mötena, men eftersom mötena tog musten ur mig så har jag inte kommit mig för att besöke den oftare, även om jag känt mig glad och lättad efteråt, eftersom jag inte är ensam om att vara konstig.

I alla fall, denna väninna, hon hittar på de konstigaste saker och just nu så genomgår hon en psykologisk värdering och gör de mest udda saker för att hon skall må så dåligt som bara möjligt för att hon skall bli sjukpensionerad. Hon har en del matallergier och nu så äter hon det hon är allergisk mot för att må sämre. jag fattar henne inte, om hon verkligen är allergisk så kan hon ju dö!!! Men det kanske bara är inbillning? För det vore inte första gången, för ett par år sedan när hon hörde att jag har Adhd så bestämde hon sig för att hon också skulle ha den diagnosen och beställde tid hos en privatklinik för konsultation. De kunde inte ställa en säker diagnos och ville att hon skulle prova på medicin för att se hur det gick, men eftersom hon var allergisk mot något i medicinerna de föreslog att hon skulle prova så fick hon ingen diagnos, symptomen var väl lite för vaga. Lite hypokondriker kanske hon är.

Och nu äter hon sådant hon inte får...var är logiken?!?

Jag förstår inte varför man gör sig till något man inte är, jag kan acceptera att man överdriver sina symptom en dag då man mår bättre, för att det verkar som om, i alla fall jag, alltid mår bättre just då jag går till doktorn för en krämpa, och dagen efter så är det tillbaka till det vanlig, dvs jag mår förjävligt igen. Har jag någon undermedveten psykologisk rädsla för doktorn?

Höst, vad är tråkigare än regn, kallt och ruskigt?!?
Nu går det bara mot mörkare tider, mindre sol och mera mörker, tur att det bara är tills jul, då vänder det igen och blir ljusare igen, tills det blir midsommar, eller sommarsolstånd för att vara exakt. Vart skulle jag nu då med detta?

Jo livet knallar bara på, årstiderna ändras och vi blir äldre, i alla fall blir jag det. Men vad är egentligen meningen med livet? Man gifter sig och får barn, barnen växer upp och flyttar hemifrån och man blir ensam...inte lever man lycklig i alla sina dagar såsom det görs i alla sagor. Livet är inte en dröm, inte ens en mardröm, bara trist och tradig. Händer ingenting, och man blev inte ens det man skulle eller ville.

Kanske är jag deppig nu igen?!?

Fruktansvärd migrän, nu igen.
Efter graviditeten har det varit mycket lugnare på migrän fronten men nu har det blivit värre och de säger att när man kommer i klimakteriet så förvärras migränen ofat för att sedan helt klinga av. Jag skulle kunna ge vad som helst för att bli av med den här migränen, och jag är inte i den åldern ännu att det är normalt med menopausen.

Min mens hoppade över 71 dagar i våras, i samband med att min pappa dog och eftersom jag då möjligen kunda vara gravid gjordes det ett graviditetstest, och dessutom alla möjliga könssjukdomar kollades också. Har man använt kondom och mensen hoppar över, ja då kan man ju ha dragit på sig något än mer obehagligt.
Inget roligt besök till labbet, sköterskan drog i sitt sinne på tjocka gummi-handskar som räckte upp till armhålorna, hon pratade till mig som om jag hade varit pestsmittad.

Och sedan så var det inget, ingen smitta och inte heller var jag gravid, men min doktor konstaterade att jag troligen fysiskt reagerade på pappas död och att mensen hoppade över...men tidigt klimakterium uteslöts inte. Så mensen har blivit lite annorlunda än förr, PMS:en blivit mildare jag är inte lika grinig längre (vilket för övrigt också Concerta hjälp mot) men mer oregelbundna mellanrun och blödningstid.

Facebook har gett mig "tillbaka" många sedan årtionden borttappade vänner, studiekamrater mm.
Ganska fiffig uppfinning egentligen, detta nätverksbyggande, men på något sätt är det ändå ett dumt sätt för om man blir hackrad så vet man "allt" om personen ifråga.

Många företag, uppger de i alla fall att de gör, spärrar sajten för sin anställda på grund av de säkerhetsrisker som den kan medföra. Hur säkert är det då facebook egentligen?

Efter att ha bloggat om min gamla ungdomskärlek igår ,så drömde jag givetvis en konstig dröm om honom i natt. För övrigt kan jag inte komma ihåg att jag någonsin skulle ha haft något annat än konstiga drömmar, så egentligen var det ju bara väntat, att jag hade en konstigt dröm menar jag.

Men själva drömmen hade på något sätt känslan av ett adjö, eller kanske snarare ett avslut, i vårt förhållande. Kanske var det inte förrän nu som jag på riktigt kom över vårt förhållande, till slut. Ett förhållande som vi aldrig ens räknade som ett förhållande, fastän det pågick i åratal men trots det aldrig "var", officiellt. Trots allt är han en person som jag känt i över 25 år, och han är en person som kände mig väl när jag var ung.

Visst har jag tänkt på honom genom åren, kanske har jag innesrt inne hoppats på att det ksnake skulle bli vi, eller borde ha blivit vi två trots allt, men nu vet jag att han inte var den rätta för mig. Ärlighet är något jag skattar mycket högt, och eftersom jag har mina priciper så har väl mitt liv blivit som det blivit. Jag blev aldrig något stort som alla trodde i min ungdom, men jag har åtminstone levt enligt mina egna principer.

Det låter på något sätt så snusförnuftigt och präktigt, det här jag skrev...är jag så präktig?

Tja, det var nog inte så uttrycket var firån början men det betyder det i alla fall för mig...

Att läsa tidningar och att titta på nyheterna är vekligen deprimerande, och det upptäckte jag redan för åratal sedan och just av den orsaken så slutade jag att läsa tidningar för många, många år sedan, och nyheterna tittar jag bara på av misstag eller i väntan på något annat som börjar efteråt. Därför är jag kanske lite "efterbliven", får reda på saker och ting i efterskott så att säga, inget ont i det, jag är nu redan så van att få reda på allt sist....

Jag hade en ungdomsförälskelse, eller har det fortfarande, han är ju ännu inte död, men i alla fall, och jag var dödligt kär i honom i de sena tonåren, vi umgicks ganska så mycket men sällskapade enligt termen aldrig. Åren gick och alltid när vi var utan sällskap, eller rättare sagt båda var emellan förhållanden, träffades vi. Vi hade väldigt roligt ihop, samma intressen och sexet funkade bra men det clickade aldrig för oss "samtidigt". Antingen var jag kär i honom och han inte eller tvärtom. Han till och med friade till mig en gång, mycket romantiskt med champagne på hotellrum på ett lyxhotell där han bodde i stan, men jag fick kalla fötter och åkte hem så det blev aldrig något.

Vi blev båda ännu äldre, gifte oss och fick barn men träffades då och då, då vi hade tillfälle att luncha och befann oss i samma stad. Jag vet att han hade affärer vid sidan om, han försökte även förföra mig vid ett flertal tillfällen men jag tog det med en klackspark, skrattade åt det bara...

Och nu läste jag om honom i tidningen, han hade gjort insides affärer innan fondemissioner och hade fått sparken som verkställande. Hans bild var i tidningen och hans efternamn var ökänt, ja jag läste ju aldrig det men Internet googlade jag av misstag för att kolla mig a jour eftersom inget hörtst ifrån honom på ett bra tag.
I alla fall, så funderade jag på hur det måste kännas för hans fru och barn, jag menar jag hade kunnat vara hans fru och fått mitt eget efternamn svärtat...även om han nu får flera årslöner i avgångsvederlag engligt sitt paraply-avtal.

Men hur stor tröst är pengar om alla ens vänner och bekanta slutar att prata med en, att alla känner ens ansikte ifrån tidningen eftersom man har pressen efter sig dygnet runt?!?

Det är i alla fall ännu ett beslut som jag är glad och stolt över, att jag aldrig gifte mig med honom!

Vissa dagar har jag idéer om vad jag vill skriva om...men sen blir det inget av det, en massa andra bra, eller kanske rent av bättre idéer, hinner före och så glömmer jag bara bort skrivandet.

Jag börjar på en saker men får inget färdigt, det blir bara en himla massa början av allt, rent ut sagt jävligt irriterande. Jag har nu försökt att sluta röka i ett år, av och till, varje dag betämmer jag mig för att idag så röker jag inte mer och sen så blir det i alla fall inte så. Bara jag inte röker på tre dagar så är det sen över, sen kan jag vara utan, men just nu är det bara så jobbigt allting så att jag inte kan, eller kanske det egentligen är, inte vill, sluta.

Så jag börjar varje dag att återigen röka, och det blir som vanligt inget slut...