När vi bråkade
För att nu komma till saken om jag redan påbörjade häromsistens; vi bråkade en gång min sambo och jag, vi var så rent ut sagt jävla sura och förbannade båda två.
Det här var ganska så i början av vårt samliv, under de två första åren, och vi hade gått som katter kring het gröt båda två en längre stund och båda två varit riktigt missnöjda med varandra. Vi kallade båda två den andra för välvalda namn och det sades också en hel del saker man kanske helst inte skulle vilja erkänna ens för sig själv att man sa högt, för man skäms så, det är alltid bättre att bara tänka dem tyst för sig själv inne i huvudet.
Det hela fortsatte med skrik och ännu mer fula verbala meningsyttringar, kallande med fula namn tills slut vi nästan i kör utbrister. ?Och aldrig får man nån jävla sex heller!?
Ganska så rörande egentligen, vi bråkar för första gången, och enda gången, och är oeniga om saker och ting tror vi, och så visar det sig att det är samma sak som vi är rörande eniga om, för lite sex! Nu är detta inget skryt, det är bara så här mellan oss, vi är oeniga om saker, och vi säger det så utan att bråka vi har faktiskt ingen som helst erfarenhet av så kallat försonings-sex som skall vara mycket bättre än annan sex, säger de som vet. Vi diskuterar och prata om saker min sambo och jag, även om sådant som inte är så trevligt att ta upp, men har är min bästa vän, och jag hoppas att jag också hans, för vi hade den turen att vi var bara vänner när vi träffades, mycket goda vänner och det har vi fortsatt med, men vi är också numera älskande sedan åtta år. Tänk att jag kan säga att jag älskar någon efter åtta års samliv!
Jag som aldrig varit ihop med någon mer än två år max, förutom då jag var tvungen på grund av gemensamt ägt hus att bli kvar. Mantalsskriven har jag varit på samma adress i fem år och kroppsligen fast i det förhållandet men själsligen hade jag lämnat det bakom mig efter mina standardiserade två år. Så därför undrar jag nu varför jag ens funderar på att göra slut?
Allt annat förutom ekonomin är hur bra som helst.
Det här var ganska så i början av vårt samliv, under de två första åren, och vi hade gått som katter kring het gröt båda två en längre stund och båda två varit riktigt missnöjda med varandra. Vi kallade båda två den andra för välvalda namn och det sades också en hel del saker man kanske helst inte skulle vilja erkänna ens för sig själv att man sa högt, för man skäms så, det är alltid bättre att bara tänka dem tyst för sig själv inne i huvudet.
Det hela fortsatte med skrik och ännu mer fula verbala meningsyttringar, kallande med fula namn tills slut vi nästan i kör utbrister. ?Och aldrig får man nån jävla sex heller!?
Ganska så rörande egentligen, vi bråkar för första gången, och enda gången, och är oeniga om saker och ting tror vi, och så visar det sig att det är samma sak som vi är rörande eniga om, för lite sex! Nu är detta inget skryt, det är bara så här mellan oss, vi är oeniga om saker, och vi säger det så utan att bråka vi har faktiskt ingen som helst erfarenhet av så kallat försonings-sex som skall vara mycket bättre än annan sex, säger de som vet. Vi diskuterar och prata om saker min sambo och jag, även om sådant som inte är så trevligt att ta upp, men har är min bästa vän, och jag hoppas att jag också hans, för vi hade den turen att vi var bara vänner när vi träffades, mycket goda vänner och det har vi fortsatt med, men vi är också numera älskande sedan åtta år. Tänk att jag kan säga att jag älskar någon efter åtta års samliv!
Jag som aldrig varit ihop med någon mer än två år max, förutom då jag var tvungen på grund av gemensamt ägt hus att bli kvar. Mantalsskriven har jag varit på samma adress i fem år och kroppsligen fast i det förhållandet men själsligen hade jag lämnat det bakom mig efter mina standardiserade två år. Så därför undrar jag nu varför jag ens funderar på att göra slut?
Allt annat förutom ekonomin är hur bra som helst.
Kommentarer
Trackback
