Ljug i åratal
Och till slut fick jag då som vanligt via omvägar reda på varförr min såkallade styvmor, dvs min fars nyaste fru inte låtsas om att se mig. Uppenbarligen måste hon ha sett mig sist, eftersom pappa kom hit enkom för att träffa mig, även om det var som hastigast utanför huset på parkeringen eftersom han skulle iväg, men hon satt kvar inne i bilen och låtsades som om hennes kamera var det allra viktigaste som fanns i hela världen.
Jag blev ganska så perplex av det hela och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men beslöt mig sedan för att inte heller låtsas om någonting, eftersom pappa också var som om hon inte ens var med i bilen. Det är nämligen så att ända sedan första gången jag träffade henne för flera år sedan, så har jag undrat varför hon aldrig ringer eller mejlar mig, fastän jag gett henne både mitt telefonnummer och mejl-adress, och sagt att jag tycker att det vore kul att lära känna henne. Men inget.
Och nu vet jag varför, jag har tydligen, på något sätt som för mig är helt oförståeligt och som jag inte har någon som helst aning om, förnärmat henne. Jag vet inte vad, och det vet ingen annan heller. Inte hur jag förolämpat henne, men att jag förolämpat henne, det vet tydligen alla. Det har de gjort ända sedan vi träffades första gången då fär flera år sedan.
Men det som är värst är, att jag har frågat alla i familjen om varför hon inte hör av sig. Senast nu i somras frågade jag pappa om hur det är med hans fru och varför hon inte hört av sig till mig när jag speciellt bett henne att hålla kontakten för att lära känna varandra.
Så nu vet jag att alla i familjen, återigen en gång, min syster, min mamma, min pappa, alla har de ljugit för mig.
Och det i den här saken i flera år. Men fortfarande vet ingen tydligen vad det är som jag skal ha gjort. Och så har det varit hela mitt liv, jag är sist om att få reda på saker och ting. Alla känner till om apan, men inte apan själv, hon har ingen aning om något. Mamma, som det hela av misstag slapp ur, sa att hon helt självioskt inte velat att göra mig upprörd och därför låtit bli att tala om saken för mig...
Men fattar de inte att det sårar änny mera att alla vet, och ljuger en rakt upp i ansiktet, än att få reda på sanningen, hur ful och ledsam den än är??? Detta är orsaken till att jag har så få vänner, det är få som vågar säga sanningen istället för att förtiga den. Och varför det går så in i h*vete bra på den sociala fronten med släkt, familj och vänner.
Och återigen är alla planer upp coh nedvända, hur blir det nu med julen? Pappa och hans fru är hos släkten, dvs jag kan inte vara där, det går bara inte. Allt skulle bli än mer konstlat än det blivit i vanliga fall. Alltid blir det jag utanför av någon outgrundlig anledning. Någon här på jorden okänd planet som jag inte längre i detta livet kommer ihåg namnet på, det är därifrån jag är...
Jag blev ganska så perplex av det hela och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men beslöt mig sedan för att inte heller låtsas om någonting, eftersom pappa också var som om hon inte ens var med i bilen. Det är nämligen så att ända sedan första gången jag träffade henne för flera år sedan, så har jag undrat varför hon aldrig ringer eller mejlar mig, fastän jag gett henne både mitt telefonnummer och mejl-adress, och sagt att jag tycker att det vore kul att lära känna henne. Men inget.
Och nu vet jag varför, jag har tydligen, på något sätt som för mig är helt oförståeligt och som jag inte har någon som helst aning om, förnärmat henne. Jag vet inte vad, och det vet ingen annan heller. Inte hur jag förolämpat henne, men att jag förolämpat henne, det vet tydligen alla. Det har de gjort ända sedan vi träffades första gången då fär flera år sedan.
Men det som är värst är, att jag har frågat alla i familjen om varför hon inte hör av sig. Senast nu i somras frågade jag pappa om hur det är med hans fru och varför hon inte hört av sig till mig när jag speciellt bett henne att hålla kontakten för att lära känna varandra.
Så nu vet jag att alla i familjen, återigen en gång, min syster, min mamma, min pappa, alla har de ljugit för mig.
Och det i den här saken i flera år. Men fortfarande vet ingen tydligen vad det är som jag skal ha gjort. Och så har det varit hela mitt liv, jag är sist om att få reda på saker och ting. Alla känner till om apan, men inte apan själv, hon har ingen aning om något. Mamma, som det hela av misstag slapp ur, sa att hon helt självioskt inte velat att göra mig upprörd och därför låtit bli att tala om saken för mig...
Men fattar de inte att det sårar änny mera att alla vet, och ljuger en rakt upp i ansiktet, än att få reda på sanningen, hur ful och ledsam den än är??? Detta är orsaken till att jag har så få vänner, det är få som vågar säga sanningen istället för att förtiga den. Och varför det går så in i h*vete bra på den sociala fronten med släkt, familj och vänner.
Och återigen är alla planer upp coh nedvända, hur blir det nu med julen? Pappa och hans fru är hos släkten, dvs jag kan inte vara där, det går bara inte. Allt skulle bli än mer konstlat än det blivit i vanliga fall. Alltid blir det jag utanför av någon outgrundlig anledning. Någon här på jorden okänd planet som jag inte längre i detta livet kommer ihåg namnet på, det är därifrån jag är...
Kommentarer
Trackback
