Orättvist
Jo i alla fall, vad jag egentligen försökte så sagt igår var att varför är det aldrig de som gör så som man skall som blir belönade, utan bara de som skiter i alltihopa lyckas med att komma undan?
Det sägs ju att man får det man förtjänar, hur kommer det sig då att vissa bara får och andra bara ger? Jag menar, vi skulle egentligen ha det bra ekonomiskt, men har det inte eftersom det betalas underhåll för två söner, och sedan så betalas det inget underhåll för min dotter. Inget har hjälpt, Försäkringskassan bryr sig inte, Kronofogden kan inget göra, inte heller polisen utan några som helt bevis. Det ät inte tillräckligt intressant att ta fast en liten smitare jämfört med de stora pengaförsnillande företagsekonomerna, det här är bara en struntsumma, en droppe i havet av obetalda underhåll.
Jag har gjort allt jag bara kan, försökt prata med honom men inget avtal har en kommit till stånd, sagt åt dottern att be sin pappa skicka pengar till henne så att hon kan köpa de saker hon behöver men han vill inte ens lyssna om någon ens råkar nämna pengar. Vi bråkar bara han och jag så kanske bättre så, att vi inte prats vid alls och nu har det snart gått 17 år utan underhåll och jag skulle ha en saftig räkning att kräva men det går inte, han har inga inkomster på pappret. Han jobbar svart, byter jobb och yrke såsom andra dagligen byter sina sockor och flyttar runt i landet tillräckligt ofta så Kronofogden inte hinner med. Han skaffar sig en ny sambo och ny adress, och givetvis ser han till att få skrivet sina inkomster på sin nya sambo så att hon gör sken av att tjäna alla pengarna som han egentligen är hans inkomster. Har någon något förslag på vad man skulle kunna göra åt saken?
I alla fall, så har jag på senare tid funderat på ifall det är meningen att vi skall vara tillsammans, alltså min sambo och jag. Allting är bara så jobbigt, alltid samma visa, vi har inte råd med det ena eller det andra. Är det inte underligt att man skall behöva gå till socialen för att få det att gå ihop fastän man har ett heltidsjobb? Vi skulle ha det bättre ekonomiskt, och mer pengar i månaden ensamma min dotter och jag fastän jag bara har min sjukersättning som inte är något vidare att skryta med. Jag får inte de pengar som vi hade varit berättigade till, och min sambo betalar av på gamla underhållsskulder och jag är trött på att aldrig ha råd att unna oss något.
Slit och släp och aldrig blir det någon ro. Gud vad pessimistiskt jag är nu igen!
Tja, skall jag nu försöka hitta något positivt med det hela så; jag har i alla fal lärt mig att snåla och leva på knapp ingenting. Förra veckan räknade jag ut att vi hade i medeltal haft matkostnader på 150 kr om dagen. Jag kan inte fatta att det kan göra sådan skillnad att koka soppa på spik! Helt fantastiskt vad man kan spara in om man måste men trist att inte kunna unna sig nya kläder eller en semesterresa utomlands eller bara en liten stugresa till Västkusten eller Gotland, eller en skidsemester då och då såsom förr i tiden, då jag fortfarande hade riktiga inkomster och gott om pengar. Det blir mycket tråkigt i längden att aldrig ha några pengar, det måste jag erkänna, och åtta år börjar vara en rent ut sagt jävligt lång tid. Och med min goda tur så kan jag inte ens hoppas på att vinna på Tipset eller Lotto eller nåt.
Varför? Jo för att jag aldrig tippar eller köper skraplotter eller nåt, jag vinner ju ändå aldrig någonting.
Var det någon som sa någonting om något positivt med det hela?!?
Det sägs ju att man får det man förtjänar, hur kommer det sig då att vissa bara får och andra bara ger? Jag menar, vi skulle egentligen ha det bra ekonomiskt, men har det inte eftersom det betalas underhåll för två söner, och sedan så betalas det inget underhåll för min dotter. Inget har hjälpt, Försäkringskassan bryr sig inte, Kronofogden kan inget göra, inte heller polisen utan några som helt bevis. Det ät inte tillräckligt intressant att ta fast en liten smitare jämfört med de stora pengaförsnillande företagsekonomerna, det här är bara en struntsumma, en droppe i havet av obetalda underhåll.
Jag har gjort allt jag bara kan, försökt prata med honom men inget avtal har en kommit till stånd, sagt åt dottern att be sin pappa skicka pengar till henne så att hon kan köpa de saker hon behöver men han vill inte ens lyssna om någon ens råkar nämna pengar. Vi bråkar bara han och jag så kanske bättre så, att vi inte prats vid alls och nu har det snart gått 17 år utan underhåll och jag skulle ha en saftig räkning att kräva men det går inte, han har inga inkomster på pappret. Han jobbar svart, byter jobb och yrke såsom andra dagligen byter sina sockor och flyttar runt i landet tillräckligt ofta så Kronofogden inte hinner med. Han skaffar sig en ny sambo och ny adress, och givetvis ser han till att få skrivet sina inkomster på sin nya sambo så att hon gör sken av att tjäna alla pengarna som han egentligen är hans inkomster. Har någon något förslag på vad man skulle kunna göra åt saken?
I alla fall, så har jag på senare tid funderat på ifall det är meningen att vi skall vara tillsammans, alltså min sambo och jag. Allting är bara så jobbigt, alltid samma visa, vi har inte råd med det ena eller det andra. Är det inte underligt att man skall behöva gå till socialen för att få det att gå ihop fastän man har ett heltidsjobb? Vi skulle ha det bättre ekonomiskt, och mer pengar i månaden ensamma min dotter och jag fastän jag bara har min sjukersättning som inte är något vidare att skryta med. Jag får inte de pengar som vi hade varit berättigade till, och min sambo betalar av på gamla underhållsskulder och jag är trött på att aldrig ha råd att unna oss något.
Slit och släp och aldrig blir det någon ro. Gud vad pessimistiskt jag är nu igen!
Tja, skall jag nu försöka hitta något positivt med det hela så; jag har i alla fal lärt mig att snåla och leva på knapp ingenting. Förra veckan räknade jag ut att vi hade i medeltal haft matkostnader på 150 kr om dagen. Jag kan inte fatta att det kan göra sådan skillnad att koka soppa på spik! Helt fantastiskt vad man kan spara in om man måste men trist att inte kunna unna sig nya kläder eller en semesterresa utomlands eller bara en liten stugresa till Västkusten eller Gotland, eller en skidsemester då och då såsom förr i tiden, då jag fortfarande hade riktiga inkomster och gott om pengar. Det blir mycket tråkigt i längden att aldrig ha några pengar, det måste jag erkänna, och åtta år börjar vara en rent ut sagt jävligt lång tid. Och med min goda tur så kan jag inte ens hoppas på att vinna på Tipset eller Lotto eller nåt.
Varför? Jo för att jag aldrig tippar eller köper skraplotter eller nåt, jag vinner ju ändå aldrig någonting.
Var det någon som sa någonting om något positivt med det hela?!?
Kommentarer
Trackback
