Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Åkte in till stan igår och vem stod inte på en busshållplast med sin pojkvän och rökte om inte min egen kära lilla dotter?!?
Skulle inte hon vara i skolan??? Så jag ringde till hemmet där hon för närvarande bor och frågade. Jodå, hon skulle vara i skolan...vilket hon ju bevisligen inte var eftersom jag precis sett henne.

På kvällen ringde dottern själv och frågade efter mitt exs telefonnummer, vilket ju var bra eftersom han ju var hennes styvfar i så många år, och fårmodligen är henne närmare än hennes egen far. Sen vad som händer det får framtiden visa, men jag tycker att det hade varit bra om de kunde hålla kontakten med varandra. I alla fall, så dottern var så jävla förbannad på mig för att jag hade tjallat om hennes skolkande ifrån skolan.
Förlåt?!?

Jag är hennes mamma, och jag har ensam vårdnaden om henne, och där hon bor har de bara hand om henne för att jag inte orkar, och för att hon inte vill bo hemma längre. Hon har inte fattat att allt de bestämmer har de frågat mig om i förhand om ifall det passar mig, de har i stort sett precis samma regler som vi har haft hela tiden här hemma enda undantaget är att hemgångstiderna är lite tidigare än vi haft. Så nu är det frågan om hur det blir med hennes boende eftersom hon skiter i alla regler och ljuger konstant om allting så kan man ju inte lita på henne. I värsta fall blir det någon anstalt liknande istället för det friare som vi ifrån början hade planerat.

Och hem kan hon inte komma, om hon gör det så dödar vi all omtanke och kärlek emellan oss för all framtid med allt bråk!

Jag håller på att packa, skall åka till fjällen med min nya herrbekanta. Han har en stuga varje år med sina kompisar. Kul att det verkligen blir av, jag har inte haft möjlighet att åka skidor på så många år, så jag ser verkligen fram emot det. En hel vecka med nedförsåkning, after-ski och allt annat vad det innebär. Mamma är helt utom sig på grund av att jag skall åka bort med en kille som jag träffade för en vecka sen, hon vet inte vilket ben hon skall stå på. Herre Gud, jag är ju en stor flicka och hade han velat mig illa, ja då hade han redan passat på i lördags!

Vi var på en mycket trevlig middag och fortsatte till en bar i närheten där han bor där vi pratade och pratade, drack vin och fortsatte hem till honom. Inte för att ha sex utan för att prata, och sova ihop. Och hur det nu blev så hade min mens börjat lite tidigare än vanligt, så det har inte ens kunnat bli någon sex. Vi har sovit ihop sedan i lördags förutom igår då vi båda har tvättat kläder och förberett resan vi skall ut på imorgon. Vad underbart det är att få känna sig som en vacker, åtråvärd kvinna igen. Det är det man saknar i gamla förhållanden, uppvaktandet och spänningen...

Så mitt liv fortsätter i samma tudelade känsla, oro för dottern som försöker sabba sitt liv, och en spirande liten romans.
Jag kan bara konstatera att livet är som en dans på rosor, och det gör ont att stiga på taggarna!

Varför tar man åt sig så mycket av alla motgångar, varför kan inte jag bara glömma allt gammalt och gå vidare?
Vad är det som gör att man bara ältar allt gammalt, blir pessimistisk och deppig för att en kille inte visste bättre än att dumpa mig?!?

Nu har jag en ny på G, och jag vågar varken riktigt hoppas eller lita på honom. jar menar, visst hoppas jag, och det kändes bra när vi träffades, och han har ringt...jag är nu så rädd för att jag sabbar det här med honom för att jag inte vågar vara mitt vanliga spontana jag utan drar mig undan in i mitt skal, så då missar jag den chansen också.
och kom nu inte någon och säg att det finns fler fiskar i haven, jo det finns det visst, jag vet det, man jag skulle så behöva någon trevlig och uppiggande detalj i mitt liv för att balansera allt det tråkiga som nu händer mig och min dotter.

Jodå, hon har nu hittats. Hon stack efter festeni fredags, för hon hade druckit och överenskommelsen var att hon inte fick dricka. Men om hon hade druckit så skulle det inte vara lika allvarligt som att utebli ifrån hemmet. Och hon sket i vilket, drack sig förmodligen helt redlös och sa till mig att hon sov först över hos en kompis i fredags, och sedan hos en annan i lördags, och de hittade henne hos hennes kille igår eftermiddag.

Och nu har hon vägrat kissa burk sedan dess. Tänk, hon har inte varit och kissat sedan igår efter middag, jag hade blivit tokig. Jag menar, man måste ju bara kissa varje morgon direkt man vakna. Så nu har de sagt att om hon fortfarande vägrar att kissaburk så kommer hennes test att nedskrivas som positivt, vare sig den är det eller inte, eftersom hon vägrar samarbeta, vägrar kissa burk.

Hon är ju dum, hon gör bara allt för att livet skall bli än eländigare än det redan är...sabla unge! Och hon jobbar verkligen på att ingen skall ens kunna drömma om att våga lita på hennes ord, allt är ju bara ljug hela tiden!

Men vad skönt det är att nu återigen veta var hon är, och det var underbat att se henne idag, fastän hon var skitsur efteråt och vägrade krama mej. Hon sa i alla fall hejdå, och bara det är underbart i det här läget.

Jaha, dottern var återigen på okänt ort i dagarna tu sedan efter festen hon fick gå på i fredags. Först nu för en timme sedan fick de tag på henne. jag fattar inte att hon är så dum, hon skrattade bara åt mig när jag berättade att jag hade varit orolig när jag inte visste var hon hade varit, och att hon inte hört av sig..

Så nu får hon stå för följderna, skolan kommer att gå åt helvete, det blir inget av detta året så hon måste gå om hela årskursen. Och det blir nog kul när det andra tar studenten nästa vår! Tja, hon får skylla sig själv.

Sedan var jag på träff, faktiskt så var mamma med på först träffen, vi bestämde så hastigt och lustig att vi skulle träffas i fredags efter samma fest som dottern försvann efter, och i och med att mamma var med så hängde hon med till baren vi skulle ses på, hon skulle ju sova över hos mig. Och igår var vi på riktig date på tumanhand, och det var mycket trevlig och jag sov över fast det inte skulle bli det då. Och vi sov faktiskt bara ihop, kramades och det var underbart.

Han snackade om att han ville att jag skulle följa med till hans stuga i fjällen och åka skidor v 9, och om han verkligen menar det, och mamma tar katten så gör jag det. Men jag har lite svårt för att riktigt kunna tro på vad han eller någon anna kille skulle säga för den delen, efter den förra som bara en dag meddelade mig att det inte skulle bli något.
men man kan ju bara leva i hoppet, det kommer nog rätt kille för mig också, en dag.

Jag bara hoppas att den dagen redan är här.

Tjaha, nu gick dottern till slut med på att träffa mig sedan vi rök ihop för snart en månad sedan, så jag var där igår. Det var inget speciellt hon ville säga som jag inte redan visste om, att hon nu har flyttat hemifrån och inte vill komma tillbaka. Ingen överraskning för mig, det kände jag redan på mig när hon gick hemifrån då för flera veckor sedan.

Aldrig hade jag kunnat tro att hon skulle flytta hemifrån redan nu, och på detta sätt. Att det var på g, det vissta jag, och att vi inte skulle bli var här så speciellt länge det hade jag också anat mig till redan när vi flyttade in. Men jag bara hatar att flytta, och att bara ha bott här i två månader och vara tvungen att börja leta efter lgenhet igen, det känns inget vidare. Det är rekord till och med for mig, innan var kortaste tid emellan flyttandet ett halvt år, nu ett par månader. För jag har inte råd att bo kvar här ensam, dottern däremot verkar få det mycket bättre ställt nu när hon tagits omhand av socialen, de betalar det mesta hon bara pekar på verkar det som. Känns lite tråkigt att jag som mamma inte har/haft samma ekonomiska möjligheter till det samma, att skämma bort henne.

Men vi skall träffas på tuman hand imorgon på stanm, käka nåt och se hur det går för hon vill gärna komma hem och hälsa på katten. Det förstår jag men jag vill att vi kan prata med varnadra innan hon kommer hit, för jag kan verkligen inte se henne bo hemma, åtmistone tills vidare. Kanske i höst eller så, om vi båda känner för det då.

Så jag är glad över att vi nu kommit en bit på vägen till att få tillbaka vårt förhållande, för det har varit så tätt under alla åren sedan hon föddes, vi har varit så nära varandra alltid tills nu. Underbart att se henne igen! Jag har så saknat henne, och jag var så orolig för henne när hon rymde...när "ingen mer än hon själv  visste var hon befann sig" som hon själv uttryckte det...

Allt som går åt helvete, det går också åt helvete. Värre än så här kan det inte bli, tror man och sedan händer det något som gör att man ändrar sin uppfattning om det hela, det blev värre än det från början var. Så känns det i alla fall för mig just nu.

Jag har blivit så bortgjord jag bara kan bli, så utnyttjad man bara kan bli. Romantiskt uppvaktad och förförd, sådant man bara drömmer om med blott en svampinfektion som minne och ett sms, "jag är ledsen med det blir inget av det här".

Så så var det med den lyckan, den kommer och den går säger de och det är verkligen mitt fall. Så fånigt att vid mina år kunna tro att man bara skulle kunna bli kär och att allt bara skulle kunna stämma. Det har bara varit den nya killen som har gjort att jag har orkat på sistone, att jag har hållit mig vid mina sinnens fulla bruk men nu känns det som om jag inte skulle orka mer…om nåt mer händer då flippar jag nog ur, helt.

Samtidigt som man genomgår det värsta som kan hända en som mor förutom att barnet skulle dö och man är dödsledsen men å andra sidan är jublande lycklig?!?

Hur går det ihop? Att ens barn, den enda dotter man fött ballar ur helt och rymmer så det är polislysning på henne och man ängslas i veckor för var hon är och hur hon mår och man samtidigt är bara så jävla lyckligt kär?

På något sätt tror jag att jag numera kan ana mig till hur det skulle kunna kännas om man var bipolär, att pendla mellan denna underbara av att befinna sig bland rosa moln, att livet bara svävar fram och inga problem finns i världen när man är lyckligt nykär och den kärleken dessutom är besvarad och sedan å andra sidan den ångest det skapar när man är orolig för sitt barn och dess välbefinnande, att sedan tvingas låta socialen omhänderta henne?

Vad mer har man för möjligheter att få en tonåring som inom knappt ett år fyller myndig, att förhoppningsvis stanna upp och vakna upp innan det är försent? Speciellt nu när jag efteråt fick veta att hennes kissaburk test var positivt för cannabis? Vilket jävla soppa hon har lyckats med att koka ihop på kort tid. Fast för snatteri så polisen tar henne, det var ju egentligen bra eftersom det var så de fann henne på rymmen, tillbringa tiden i ett gäng som jag nu fått bekräftelse på ifrån skrämmande många håll att hon är med i och misshandlar andra, att hon dricker så mycket öl som 12 per kväll, att de tvingar henne till det, att hon skolkar ifrån skolan och kommer för sent och till råga på allt dessutom röker cannabis!
 
Gudskelov, nu är hon i gott förvar, och har sedan dess betett sig väl att hon fått gå tillbaka till skolan också. Men pessimistisk som jag är, och väl känner mina egna gener, så kan jag nog tro att hon när tiden är mogen kommer att försöka med något, antingen åker hon dit på kissaburken igen eller så rymmer hon igen och innan dess är det bra att bida sin tid och vänta på möjlighet och under tiden bete sig som förväntas av en. Man får ju fördelar av gott uppförande, får gå till skolan, kommer ut på stan med kompisarna… Hon har hittills vägrat att ens prata med mig i telefon, hon ville inte träffa mig sist jag var där men i slutet på veckan blir hon så illa tvungen. Då blir hon nämligen så illa tvungen att träffa mig och prata med mig.

För så länge hon vägrar att se mig så fortsätter situationens status quo, inget förändras och inga framsteg sker. Strunt samma vad sedan resultatet blir, att hon flyttar till sin pappa eller om det finns något annat sätt att lösa saken på, men jag känner det som om hon flyttat hemifrån nu, att hon gått vidare i sitt liv. Så sorgligt som det känns, men jag orkar inte längre bråka med henne om allting, såsom det varit hela hösten.

Och just nu kan jag inte ens berätta för henne om hur fantastiskt mitt andra liv är, hur underbart det känns att vara kvinna just nu, för att hon inte av misstag ens skall tro att jag inte älskar henne och att jag överger henne för en ny man!!!