Tveggat svärd
Samtidigt som man genomgår det värsta som kan hända en som mor förutom att barnet skulle dö och man är dödsledsen men å andra sidan är jublande lycklig?!?
Hur går det ihop? Att ens barn, den enda dotter man fött ballar ur helt och rymmer så det är polislysning på henne och man ängslas i veckor för var hon är och hur hon mår och man samtidigt är bara så jävla lyckligt kär?
På något sätt tror jag att jag numera kan ana mig till hur det skulle kunna kännas om man var bipolär, att pendla mellan denna underbara av att befinna sig bland rosa moln, att livet bara svävar fram och inga problem finns i världen när man är lyckligt nykär och den kärleken dessutom är besvarad och sedan å andra sidan den ångest det skapar när man är orolig för sitt barn och dess välbefinnande, att sedan tvingas låta socialen omhänderta henne?
Vad mer har man för möjligheter att få en tonåring som inom knappt ett år fyller myndig, att förhoppningsvis stanna upp och vakna upp innan det är försent? Speciellt nu när jag efteråt fick veta att hennes kissaburk test var positivt för cannabis? Vilket jävla soppa hon har lyckats med att koka ihop på kort tid. Fast för snatteri så polisen tar henne, det var ju egentligen bra eftersom det var så de fann henne på rymmen, tillbringa tiden i ett gäng som jag nu fått bekräftelse på ifrån skrämmande många håll att hon är med i och misshandlar andra, att hon dricker så mycket öl som 12 per kväll, att de tvingar henne till det, att hon skolkar ifrån skolan och kommer för sent och till råga på allt dessutom röker cannabis!
Gudskelov, nu är hon i gott förvar, och har sedan dess betett sig väl att hon fått gå tillbaka till skolan också. Men pessimistisk som jag är, och väl känner mina egna gener, så kan jag nog tro att hon när tiden är mogen kommer att försöka med något, antingen åker hon dit på kissaburken igen eller så rymmer hon igen och innan dess är det bra att bida sin tid och vänta på möjlighet och under tiden bete sig som förväntas av en. Man får ju fördelar av gott uppförande, får gå till skolan, kommer ut på stan med kompisarna… Hon har hittills vägrat att ens prata med mig i telefon, hon ville inte träffa mig sist jag var där men i slutet på veckan blir hon så illa tvungen. Då blir hon nämligen så illa tvungen att träffa mig och prata med mig.
För så länge hon vägrar att se mig så fortsätter situationens status quo, inget förändras och inga framsteg sker. Strunt samma vad sedan resultatet blir, att hon flyttar till sin pappa eller om det finns något annat sätt att lösa saken på, men jag känner det som om hon flyttat hemifrån nu, att hon gått vidare i sitt liv. Så sorgligt som det känns, men jag orkar inte längre bråka med henne om allting, såsom det varit hela hösten.
Och just nu kan jag inte ens berätta för henne om hur fantastiskt mitt andra liv är, hur underbart det känns att vara kvinna just nu, för att hon inte av misstag ens skall tro att jag inte älskar henne och att jag överger henne för en ny man!!!
Hur går det ihop? Att ens barn, den enda dotter man fött ballar ur helt och rymmer så det är polislysning på henne och man ängslas i veckor för var hon är och hur hon mår och man samtidigt är bara så jävla lyckligt kär?
På något sätt tror jag att jag numera kan ana mig till hur det skulle kunna kännas om man var bipolär, att pendla mellan denna underbara av att befinna sig bland rosa moln, att livet bara svävar fram och inga problem finns i världen när man är lyckligt nykär och den kärleken dessutom är besvarad och sedan å andra sidan den ångest det skapar när man är orolig för sitt barn och dess välbefinnande, att sedan tvingas låta socialen omhänderta henne?
Vad mer har man för möjligheter att få en tonåring som inom knappt ett år fyller myndig, att förhoppningsvis stanna upp och vakna upp innan det är försent? Speciellt nu när jag efteråt fick veta att hennes kissaburk test var positivt för cannabis? Vilket jävla soppa hon har lyckats med att koka ihop på kort tid. Fast för snatteri så polisen tar henne, det var ju egentligen bra eftersom det var så de fann henne på rymmen, tillbringa tiden i ett gäng som jag nu fått bekräftelse på ifrån skrämmande många håll att hon är med i och misshandlar andra, att hon dricker så mycket öl som 12 per kväll, att de tvingar henne till det, att hon skolkar ifrån skolan och kommer för sent och till råga på allt dessutom röker cannabis!
Gudskelov, nu är hon i gott förvar, och har sedan dess betett sig väl att hon fått gå tillbaka till skolan också. Men pessimistisk som jag är, och väl känner mina egna gener, så kan jag nog tro att hon när tiden är mogen kommer att försöka med något, antingen åker hon dit på kissaburken igen eller så rymmer hon igen och innan dess är det bra att bida sin tid och vänta på möjlighet och under tiden bete sig som förväntas av en. Man får ju fördelar av gott uppförande, får gå till skolan, kommer ut på stan med kompisarna… Hon har hittills vägrat att ens prata med mig i telefon, hon ville inte träffa mig sist jag var där men i slutet på veckan blir hon så illa tvungen. Då blir hon nämligen så illa tvungen att träffa mig och prata med mig.
För så länge hon vägrar att se mig så fortsätter situationens status quo, inget förändras och inga framsteg sker. Strunt samma vad sedan resultatet blir, att hon flyttar till sin pappa eller om det finns något annat sätt att lösa saken på, men jag känner det som om hon flyttat hemifrån nu, att hon gått vidare i sitt liv. Så sorgligt som det känns, men jag orkar inte längre bråka med henne om allting, såsom det varit hela hösten.
Och just nu kan jag inte ens berätta för henne om hur fantastiskt mitt andra liv är, hur underbart det känns att vara kvinna just nu, för att hon inte av misstag ens skall tro att jag inte älskar henne och att jag överger henne för en ny man!!!
Kommentarer
Trackback
