Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Tjaha, nu gick dottern till slut med på att träffa mig sedan vi rök ihop för snart en månad sedan, så jag var där igår. Det var inget speciellt hon ville säga som jag inte redan visste om, att hon nu har flyttat hemifrån och inte vill komma tillbaka. Ingen överraskning för mig, det kände jag redan på mig när hon gick hemifrån då för flera veckor sedan.

Aldrig hade jag kunnat tro att hon skulle flytta hemifrån redan nu, och på detta sätt. Att det var på g, det vissta jag, och att vi inte skulle bli var här så speciellt länge det hade jag också anat mig till redan när vi flyttade in. Men jag bara hatar att flytta, och att bara ha bott här i två månader och vara tvungen att börja leta efter lgenhet igen, det känns inget vidare. Det är rekord till och med for mig, innan var kortaste tid emellan flyttandet ett halvt år, nu ett par månader. För jag har inte råd att bo kvar här ensam, dottern däremot verkar få det mycket bättre ställt nu när hon tagits omhand av socialen, de betalar det mesta hon bara pekar på verkar det som. Känns lite tråkigt att jag som mamma inte har/haft samma ekonomiska möjligheter till det samma, att skämma bort henne.

Men vi skall träffas på tuman hand imorgon på stanm, käka nåt och se hur det går för hon vill gärna komma hem och hälsa på katten. Det förstår jag men jag vill att vi kan prata med varnadra innan hon kommer hit, för jag kan verkligen inte se henne bo hemma, åtmistone tills vidare. Kanske i höst eller så, om vi båda känner för det då.

Så jag är glad över att vi nu kommit en bit på vägen till att få tillbaka vårt förhållande, för det har varit så tätt under alla åren sedan hon föddes, vi har varit så nära varandra alltid tills nu. Underbart att se henne igen! Jag har så saknat henne, och jag var så orolig för henne när hon rymde...när "ingen mer än hon själv  visste var hon befann sig" som hon själv uttryckte det...