Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Ångest, ångest, finns det inget annat i hela mitt liv just nu?!?
Jag verkar inte ha några andra känslor mer än ångest just nu. Jag har mer eller midre ångest men är nästan aldrig utan att känna av min ångest på ett eller annat sätt.

Varför skall det vara så svårt att kunna se det bra med att lämna något gammalt och kanske inte så bra bakom sig och ta emot något vackert och mycket bättre med vidöppna armar? Är vi alltid så rädda för allt nytt som vi inte vet något om?!

Jag har ingen aning om vad som händer efter att vi flyttat isär, jag vet inte om det alls blir något bättre, eller om det bara blir än värre, allting. Jag vet inte heller om jag kommer att ångra mig, och det sedan ä'r för sent att gå tillbaka och börja om på nytt...
men jag är så jävla trött på att ha ångest!

Vi har inte hittat nån ny lägenhet än, den gamla är uppsagd och vi skall vara ute sista oktober, har inte packat något ännu och det känns bara så jobbigt med den förlamande ångesten som hela tiden sveper sig omkring mig som svarta dimslöjor. Så därför får jag inget gjort heller fastän jag kanske kunde åtminstone packa lite, eller göra mig av med onödiga grejor. Slänga sånt som inte kan användas eller komma till någon nytta och sälja sånt som kan säljas, ge bort annat och skänka till loppis...men inget blir gjort just nu.

Jag har bara än mer ångest än förut!

Vilket är bättre, alltså känns bättre, att göra slut med någon eller att någon gör slut med en??

Inget av alternativen är i alla fall kul, men att göra slut kanske är bättre på så sätt att man har tagit ett beslut och vet vad man vill, i alla fall förhoppningsvis vet vad man vill, men för den andre kommer det alltid som en chock.  Coh båda fallen känns lika illa.

Först kommer chocken, sen kommer förnekelsen, efter det depressionen och sedan kommer ilskan! Just nu är vi i fas 2, han hoppas fortfarande att vi skall kunna fortsätta att bi ihop, han hoppas så innerligt att det gör ont. jag tycker så syd om honom, och det om något är inte att bygga vidare ett förhållande på, ömkan. Han har varit min allra bästa och närmaste vän så länge, och nu på sätt och vis så slänger jag honom och vår vänskap på sophögen, bara så där.

Visst pratar man alltid om att man skall vara vänner efteråt, men så fort en ny respektive kommer med i bilden så blir det bara fel. Jag har bara två fd som jag har sporadisk kontakt med, och varken den ena eller den andra låter sin fru7flickvän veta om det. Varför kan man inte vara vänner efteråt så att den nya vet det?

Kan man kräva av sin nya att han skall acceptera min fd som vän?!?

Efter att mitt förra förhållande tog slut lovade jag mig själv att jag inte skulle tillåta någon att säga hur jag skulle vara eller inte vara, att han fick acceptera mig precis som jag är, och det gjorde han med alla fel och brister. Och det skall den nya som en dag kommer in i mitt liv också så göra, och dessutom att jag är vän med mitt ex.

Nu är det helt säkert, vi flyttar isär.

Så snart han får en ny lägenhet så flyttar han, och jag har sagt upp vår lägenhet så vi måste flytta senast den siste oktober.
Det känns underbart befriande samtidigt som det känns så jävla ledsamt. Han har varit min bästa vän i så många år och nu kommer han inte längre att finnas där varje dag. Valet är mitt, och jag känner mig så jävla elak, att jag har slagit sönder hela hans liv, men jag gör ju det med mitt eget liv på samma gång!

Men, om man skall vara ärlig, hur skulle det kännas att leva sitt liv ihop med någon som man vet inte älskar en, som bara låtsas det för att vara "snäll"? Det skulle ju också vara en form av att vara otrogen, att vara oärlig och ljuga hela tiden för den man bor ihop med.

Nej jag tycker at det är bättre för alla parter, att vara ärlig.

Kan man inte längre säga att man älskar den andra, och mena det helt ärligt och utan några som helst förbehåll, då är det dags för båda parter att skiljas åt, och bo på var sitt håll hur ont uppbrottet än gör...

Nu finns det inga tårar mer, inte just nu, kanske har det smalats upp tillräckligt så det finns tårar att gråta inatt igen.

Finns det någon blogg där någon alltid är glad och lycklig? En blogg där man inte klagar på någonting eller misstycker med någon?  Varför är det så lätt för oss att vädra de mer negativa sidorna av oss? Eller är det att vi bara då får ett större behov att dela med oss av den känslomässiga misär vi befinner oss i?

När vi är nöjda och glada så är vi alldeldes nöjda med att bara vara ensamma hemma, rosenrött lyckliga. Tillsammans i vår lilla gulliga värld, och sedan behöver vi plötsligt ha tag på de människor som vi i åratal försummat och glömt bort eftersom vi nu plötsligt behöver någon att gråta ut hos. Någon som lyssnar på vårt eviga gnat om hur misslyckade vi är, vad han gjorde för fel, vad jag gjorde för fel, hur de blev som det blev, varför det inte blev som det skulle.

Varför hör vi aldrig av oss till våra vänner, eller de till oss, då allt är bra???
Har man sina vänner bara för att klaga om sitt deprimerande uruschliga liv?

Så just nu är det mer eller midre stiltje igen, inte helt svart, tomt och spegelblankt utan oroande nog endast lite pytte små krusningar på ytan. Detta har nu pågått ganska så länge, ett tag låg jag bara på sängen helt apatiskt, ungefär en veckas tid och egentligen är det inte ens att undra på, om man vet vad som hände.

Min kära sambo sket i att betala hyran.
Och sa ingenting till mig.

Vi har en deal, jag betalar i princip allt annat och han står för hyran fastän lägenheten står på mig.
Det som nu är det tråkiga är, att det inte är första gången har gör det!

Nu i år är det bara en hyra det handlar om, förra sommaren var det två hyror han låg efter med, och då var jag färdig att flytta isär men bekväm som jag är av mig, tänkte jag till slut att vi kan ju försäka på nytt, man kan ju göras bort dig en gång. Eller kan man det?

Men nu när det blivit en vana, och jag inte får någon förklaring till vad som var viktigare än hyran, så vill jag inte längre och nu ligger jag här på sängbotten och är helt apatisk. Orkar inget, vill inget, jag bara är så deppig!!! Mitt längsta och bästa förhållande, förutom att vi aldrig haft några pengar och tvingats leva på socialbidrag av och till, för att jag älskat honom så mycket och försakat en massa som jag annars kunde ha fått själv eller kunnat ge åt min dotter. Allt helt förgäves, allt rakt ner i brunnen av hans obetalda skulder av underhållsbidrag hos Kronofogden och de underhållsbidrag han betalar för närvarande.

Nej nu får det vara slut, jag orkar inte längre med honom. Men hur skall jag nu få tag på ny lägenhet snabbt till bara oss två flickor, skaffa flytthjälp och göra slut med honom och det helst på ett snyggt sätt.

Hur förklarar man för någon som älskar en, han säger sig åtminstone älska mig men jag tvivlar på det eftersom han inte sköter sina åtaganden, att man tröttnat? Att man inte vill, inte kan???

Vi har en burk, egentligen en liten lerkruka som jag en gång själv gjort som vi samlar allt löst skrammel i, det vill säga alla de slantar som man vill bli av med så man slipper bära omkring på dem.

Man glömmer ju alltid i alla fall betala med dem, och det blir så pinsamt att sen betala med bara enkronor, så de sparas i skrammelburken för att en dag sättas in på mitt konto. Burken står på köksbänken och i vanliga fall så har jag ingen aning om hur mycket pengar som det är i den, men just nu vet jag att det finns för lite. Dvs mindre än vad jag har lagt i den. men på sistone har den försvunnit pengar ur den…

Men vem snor dem ?!? Sambons söner har inte varit och hälsat på mer än en gång i år, umgänget har inte alls fungerat för dem fastän de bor i samma stad. De vill bara inte, inte för att jag klagar, jag är bara nöjd och glad att jag slipper gömma mina ”dyrgripar” dvs sådant som skulle kunna krängas för att få kontanter, ifrån deras giriga tjuvande små fingrar, jag slipper fundera ut mat som jag lagar och som de sedan oftast inte äter i alla fall.

Men vem tömmer då nu burken på slantar?

Jag har inte tagit något, och min sambo tvivlar jag på om han nu inte har någon plan om att flytta isär och behöver en orsak, vilket jag inte tror så då återstår det bara att jag själv går i sömnen, de få timmar jag lyckas med att sova eller så är det min dotter som gör det.

Tja, varför snor man något? För spänningen kanske, vilket jag inte fattar, av nöd, vilket då borde utesluta min dotter eftersom hon får allt som behövs hemma, veckopeng inkluderad och hon tjänade egna pengar så sitt sommarjobb. Hon får och har mest pengar i hela hushållet. Så varför då?!?

Och den dagen jag på riktigt skulle behöva de pengarna, så finns de inte där.