Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Vår lilla kattunge som snart skall bli 6 månader har blivit stora damen och det är inte bara jag som numera har problem med att somna och att sova nätterna igenom. Det är hemskt at se henne åma sig och lyfta baken hela tiden, hon kan inte heller må bra att vara på G hela tiden, att vilja något som hon inte ens riktigt vet om vad det är.

Det här är ju första gången och så passande att vara marskatt, den andra april blir hon sex månader gammal. Vi hade tänkt att ha ungar efter henne, men det blir nog lite beroende på hur ofta som hon har sina löptider, eller vad de nu heter på katter. Hörde just av en veterinär att det kan återkomma två dagar efter att den förra slutade. Vilket jamande det måste vara, och alltid är det individuellt så man vet inte vad man fått. Kanske är det att köpa gris i säcken, oprecis som att adoptera barn.

Nu tänker jag inte racka ner på alla som är adoptivbarn, eller de som adopterad barn, utan förklara vad jag känner för saken. Nu är det ju givetvis så att man inte i förväg ens kan föreställa sig hur det på riktigt skulle kännas om man själv hade blivit barnlös eller haft svårt för att få barn. Med facit i hand, kanske inte den bästa pappa jag valde till mitt barn, men hon hade inte varit hon om inte hon hade haft oss som föräldrar. I alla fall så tycker jag eftersom jag nu är lite mer än medelmåttan snabb i mina saker, alltså de jag kommer ihåg att göra, så hade jag haft det svårt med ett barn som inte hade haft samma läggning som jag, och som alla andra barn i vår släkt före oss.

Ett snällt litet barn som dagarna i ända tyst hade suttit i sin vrå och snällt lekt med sina leksaker utan att göra någon förnär, det hade jag inte klarat av. Förmodligen hade jag blivit knäpp av att inget hördes, varit tvungen att gå fram till ungen och knacka till med en slev eller dylikt för att kolla om hon fortfarande andades men en kvarts mellanrum!

Så jag vet minsann var mina Pappenheimare är, dvs vem min dotter ärvt sina gener av, åtminstone hälften av, och jag misstänker starkt att hennes pappa då eventuellt om han inte har Adhd, så har han mycket starka drag av det och det bara av döma av hans livs göranden och kommanden. Ett barn som inte hade varit min egen produktion hade jag inte vetat hur jag skulle ha hanterat.

Tänk att vara normenlig och adoptera ett autistiskt barn, någon med bara den milda formen Aspergers-syndrom är ju ett ufo för en oinvigd! Jösses vilket problem med att tacklas med, att försöka förstå sitt barn och helt sakna de dragen i sig, för jag tvivlar på att det finns många biologiska föräldrar som inte alls känner igen sig i sin egen avkomma. Visst finns det saker som min dotter gör som jag inte fattar alls, fastän vi båda har Adhd och Aspergers, vi är individer dessutom uppfostrar vi våra barn på olika sätt jämfört med hur vi själva blev uppfostrade så vi kan inte ens klona våra ungar till kopior, de skulle alla bli olika oavsett vad vi gjorde.

Så nej, jag skulle inte kunna adoptera och köpa en gris i säcken, och nu har jag ju i alla fall gjort det med kissekatten!

Jo i alla fall, vad jag egentligen försökte så sagt igår var att varför är det aldrig de som gör så som man skall som blir belönade, utan bara de som skiter i alltihopa lyckas med att komma undan?

Det sägs ju att man får det man förtjänar, hur kommer det sig då att vissa bara får och andra bara ger? Jag menar, vi skulle egentligen ha det bra ekonomiskt, men har det inte eftersom det betalas underhåll för två söner, och sedan så betalas det inget underhåll för min dotter. Inget har hjälpt, Försäkringskassan bryr sig inte, Kronofogden kan inget göra, inte heller polisen utan några som helt bevis. Det ät inte tillräckligt intressant att ta fast en liten smitare jämfört med de stora pengaförsnillande företagsekonomerna, det här är bara en struntsumma, en droppe i havet av obetalda underhåll.

Jag har gjort allt jag bara kan, försökt prata med honom men inget avtal har en kommit till stånd, sagt åt dottern att be sin pappa skicka pengar till henne så att hon kan köpa de saker hon behöver men han vill inte ens lyssna om någon ens råkar nämna pengar. Vi bråkar bara han och jag så kanske bättre så, att vi inte prats vid alls och nu har det snart gått 17 år utan underhåll och jag skulle ha en saftig räkning att kräva men det går inte, han har inga inkomster på pappret. Han jobbar svart, byter jobb och yrke såsom andra dagligen byter sina sockor och flyttar runt i landet tillräckligt ofta så Kronofogden inte hinner med. Han skaffar sig en ny sambo och ny adress, och givetvis ser han till att få skrivet sina inkomster på sin nya sambo så att hon gör sken av att tjäna alla pengarna som han egentligen är hans inkomster. Har någon något förslag på vad man skulle kunna göra åt saken?

I alla fall, så har jag på senare tid funderat på ifall det är meningen att vi skall vara tillsammans, alltså min sambo och jag. Allting är bara så jobbigt, alltid samma visa, vi har inte råd med det ena eller det andra. Är det inte underligt att man skall behöva gå till socialen för att få det att gå ihop fastän man har ett heltidsjobb? Vi skulle ha det bättre ekonomiskt, och mer pengar i månaden ensamma min dotter och jag fastän jag bara har min sjukersättning som inte är något vidare att skryta med. Jag får inte de pengar som vi hade varit berättigade till, och min sambo betalar av på gamla underhållsskulder och jag är trött på att aldrig ha råd att unna oss något.
Slit och släp och aldrig blir det någon ro. Gud vad pessimistiskt jag är nu igen!

Tja, skall jag nu försöka hitta något positivt med det hela så; jag har i alla fal lärt mig att snåla och leva på knapp ingenting. Förra veckan räknade jag ut att vi hade i medeltal haft matkostnader på 150 kr om dagen. Jag kan inte fatta att det kan göra sådan skillnad att koka soppa på spik! Helt fantastiskt vad man kan spara in om man måste men trist att inte kunna unna sig nya kläder eller en semesterresa utomlands eller bara en liten stugresa till Västkusten eller Gotland, eller en skidsemester då och då såsom förr i tiden, då jag fortfarande hade riktiga inkomster och gott om pengar. Det blir mycket tråkigt i längden att aldrig ha några pengar, det måste jag erkänna, och åtta år börjar vara en rent ut sagt jävligt lång tid. Och med min goda tur så kan jag inte ens hoppas på att vinna på Tipset eller Lotto eller nåt.
Varför? Jo för att jag aldrig tippar eller köper skraplotter eller nåt, jag vinner ju ändå aldrig någonting.
Var det någon som sa någonting om något positivt med det hela?!?

Tråkigt att vissa gör sitt, det som de skall och betalar sitt underhåll såsom är bestämt men sedan andra som dotterns pappa inte gör det.

Min sambo har ett välbetalt jobb om inte mycket välbetald jobb, men han har två söner ifrån ett tidigare förhållande som han betalar underhåll får fastän han aldrig ens får se dem. Först var det för att mamman inte ville att de skulle träffas och jag är den onda häxan som tog hennes barns pappa ifrån dem och det har hon fått i deras skalle med besked under åren. Snacka om hjärntvätt. Fortfarande efter åtta år orkar hon hålla på med samma gamla visa, och jag är fortfarande roten till allt det onda som hänt dem.

Hon skyllde det på mig att deras förhållande sprack glömmandes att det var hon som var ute och svirade i tid och otid med flera män, men, men det var nu inte det jag skulle blogga om den här gången, utan om pengar. Min sambo betalar alltså månatligt underhåll eller bidragsförskott eller vad det nu igen kallas. I alla fall får jag det samma ifrån Försäkringskassan eftersom min ex-make inte betalar något underhåll för sin dotter, aldrig har gjort heller. I alla fall, så har min sambo dessutom varit arbetslös vid ett tidigare tillfälle, då han fortfarande bodde ihop med sin ex, och han har skulder på sitt underhåll ifrån den tiden som han betalar av till Kronofogden. Ibland undrar jag egentligen varför vi är ihop, allt är bra mellan oss, vi prata om allting, bråkar aldrig, (jo förresten en gång då bråkade vi, men det är en annan historia som jag berättar vid ett bättre tillfälle) har gemensamma intressen och trivs ihop både kroppsligt och mentalt. Han har en underbar humor och vi skrattar mycket tillsammans, men han har verkligen ställt till det för sig ekonomiskt och det har vi nu allihop lidit av sedan vi flyttade ihop för 8 år sedan.

Tänk att jag varit ihop med en och samma man i 8 år, det är världsrekord! Det verkar som om jag aldrig kommer till skott idag utan det bara dyker upp en massa sidospår hela tiden. Kanske borde jag lägga av för dagen och göra ett nytt försök en annan dag?!?

Okay, nu var det så att jag försökte så gott jag kunde med den blogg som tillhandahölls av leverantören av min hemsida och eftersom jag av någon orsak hade tekniska problem men att få min inlägg publicerade så tänkte jag prova denna. Så all inlägg innan dags dato här nedanför är gjorda tidigare och flyttade hit.

I allting som jag gör är jag en periodare, jag har problem till och med att somna i perioder. Ibland i längre perioder såsom veckor och månader men ibland ack så underbart endast under ett par nätter i följd vilket är ack så sällan.

Den sista tiden har det blivit löjligare än vanligt jag har somnat i ganska så normal tid, dvs vid ungefär midnatt eller kanske en timme tidigare har jag varit så trött att jag gått och lagt. Sedan ligger jag och gäspar käkleden ur led i sängen, ögonen rinner av trötthet men jag kan bara inte somna. När jag väl somnar efter en timmes vridande och rullande i sängen kommer då äntligen sömnen. Sedan sover jag en timme eller två och vaknar igen och kan inte för allt i världen somna om. Jag har försökt att titta på tv och filmer, att läsa böcker tills ögonen kanske inte direkt blöder men det känns i alla fall som det, de orkar bara inte vara öppna längre men jag kan fortfarande inte somna om.

Jag har suttit med datorn och skrivit, fastän jag inte orkat med det lika mycket på sistone som i vanliga fall tills ögonen inte hålls uppe ens med tändstickor men jag kana bara inte somna om. Det är inte så att jag direkt har något att oroa mig för, mer än att vi alltid har det så jävla svårt att få ihop det ekonomiskt, och det fastän det är något som man kanske skulle vaka över så har det varit så länge så att det varken gör till eller ifrån i dettas sammanhang. Då äntligen då min sambo går upp vid en sex tiden kan jag somna om. Nu förtiden har jag en deadline att vakan varje dag oavsett om jag sovit bra eller inte, annars blir det aldrig något gjort utan då sover jag bara dagarna i ända och sömnlöshetens häxcirkeln bara snurrar fortare och fortare och jag får helt fel dygnsrytm.

Jag har provat med sömntabletter, det funkar ibland, jag somnar in och sover som en död men så känner jag mig såsom en sådan hela dagen efteråt. Det känns som om jag aldrig vaknar och hela huvudet känns som om bomull och hela dagen förflyter i en seg, overklig dimma och inget vettigt blir gjort. Då drömde jag åtminstone inga mardrömmar vilket också periodvis är mycket vanligt. Så jag föredrar att vara utan dem, det kostar bara onödigt med pengar och jag mår bara dåligt. Melatonin har också provats och det funkar till en viss gräns, ibland funkar det ibland inte. Det hjälper mig oftast att somna in men det gör inte att jag sover tillräckligt djupt och det garanterar inte heller att jag sover tillräckligt länge.

Nu när det är vår och solen kommer fram så brukar jag allmänt må bättre än på vintern då det är ruggigt och kallt. Solljuset gör att vi producerar mera melatonin, dvs kroppseget melatonin on inte syntetiskt som jag har på burk, och ju mer melatonin man har desto bättre somnar man in. Vi som är adhd har bara för liten produktion av den varan, det bara är så jag vet. Just nu hoppas jag i alla fall på en lång solig sommar så at jag kanske sover lite bättre än just nu, fast jag misstänker att för mycket ljus har den effekten, åtminstone på mig, att jag inte kan somna då heller. Men att sova 3-4 timmar per dygn håller inte i längden för mig, och kom nu inte och föreslå att jag är bipolär, fastän jag inte kan sova och ligger mest vaken på nätterna har jag ingen ork att göra något kreativt på nätterna när jag är vaken.

Det finns bara en sak att säga, mina sömnproblem är ett stort slöseri med tid.

Publicerat den 23 mars 2008 ifrån början.
----------------------------------

Jag har fortfarande problem med att få in mina inlägg i bloggen på nätet, har funderat på att skaffa mig någon annan leverantör för bloggen än den samma som jag har hemsidan hos. Jag är tvungen att försöka gång på gång tills det funkar och bloggen blir postad. Är det någon som har bra förslag på blogg som funkar bra?

Hur kan det vara så att väderleken kan påverka ens humör så pass mycket som den gör?

De dagar då regnet står i backen och det är mörk och kallt är det som om man inte får något gjort och de dagar som solen kommer fram och skiner så mår man bara bra. En solig sommar mår jag mycket bättre än en lika varm men regnig sommar. Dimma och fukt drar livsmusten ur en, man vill bara krypa ner någonstans där det är mjukt och varmt.

Då jag först började fatta att jag led av en depression, en sak som jag för övrigt inte blev medveten om förrän jag fick den diagnosen började jag surfa runt och söka på saker. Jag fick en ganska så omfattande lista på saker som gjorde att humöret blev bättre och där ibland var solsken. Solljus ökar faktiskt halten av epinephrin, dvs. samma sak som på svenska är dopamin och det gör att humöret blir bättre. Samma sak gör bla grönt te. Nu har det varit underbart vackert väder, men lite för kallt för mig att vilja gå ut.

Hur som helst, det var inte förrän sent på långfredagen som jag kom ihåg att jag inte hade tagit upp påskdekorationerna ifrån källarförrådet som jag alltid annars brukar göra på Palmsöndagen dvs söndagen innan påsk så att påsken blir lite längre, lite mer som julen än bara över helgen som den egentligen bara är. Inget påskris hade jag kommit ihåg att ta in för två veckor sedan, inget påskgräs var sått då heller, inga påskägg att dekorera det påskriset jag aldrig tog in, inga chokladägg eller påskkärringar strödda som färgglada klickar runt om i lägenheten. Ingenting!

Och eftersom det är ganska så skralt i kassan har jag inte ens kunnat planera påskmat såsom i vanliga fall så förmodligen är det därför som jag på något sätt inte alls registrerade att det är påsk nu. Det blev likadant med julen, fastän av en helt annan anledning, dottern bestämde sig plötsligt för att åka till sin pappa över julen, fastän enligt avtal överens kommet var att hon skulle dit mellan jul och nyår, som var hennes eget förslag ifrån början. Så vi firade ingen jul, eftersom det var bara min sambo och jag hemma. Vi handlade ingen julmat, bara allt gott till halva priset eftersom det var kort datum och oxfilé mm som inte riktigt är vad folk köper till jul. Och nu när det blev som det blivit med påsken dessutom så funderar vi på om vi skulle avskaffa alla helger det här året.

Såsom det ser ut just nu så blir det ingen midsommar i år heller.

Ursprungligen publicerat den 20 mars 2008.
------------------------------------------

Konstigt vad man kommer att tänka på när man själv bakar bröd!

En av mina första väninnor som gifte sig, och de gifte sig inte förrän den andra var på väg men hemma blev hon med barnen ifrån första början, hon sa i alla fall en gång då för två decennier sedan sa då att hon bakade sitt eget bröd för att det smakade godare än det färdigköpta gjorde. Alla vi visste att de hade ont om pengar eftersom hon hade blivit hemma med barnen som kon på löpande band och mannen hennes fortfarande studerade, men varför har alla den uppfattningen fortfarande? Att om man bakar sitt bröd själv så har man ont om pengar?

Jag vet att hon idag är välavlönad AD på reklamfirma och frånskild och knappast längre har tid att baka sitt eget bröd hemma. Förresten så är hennes barn så stora att de inte heller bor hemma längre, det är nog de som bakar sitt bröd hemma idag. Om någon gör det. Dieten har kanske ändrats ifrån mammas grova limpor till bageriets fina vetebröd om de inte fortfarande studerar.

Det är inte att jag avundas min väninna, utan bara för mig själv undrar över livets underliga vägar, då förtiden hade jag gott om pengar, och nu har hon det. Tja, vi har ont om pengar, men det är verkligen inte därför jag bakar brödet själv, utan för jag måste veta vad som är i brödet. Jag måste veta exakt vad som är i brödet och det räcker inte bara med att läsa innehållsförteckningar som jag gjorde förr och det har blivit värre med åren. Och brödet blir givetvis aldrig likadant en andra gång. Vad som brödet bakas av är beroende på både humör och vad som råkar finnas i skafferiet just för tillfället. Havrekli bör alltid finnas med, lite grahamsmjöl och helst rågmjöl. Det bästa vore om jag hade råd att bara använda Krav odlat, men så bra är tyvärr inte vår ekonomi eftersom jag är hemma dagarna i ända. Russin, aprikoser och hasselnötter är också populära förutom linfrö som i princip är ett måste. Recept har jag inget, lite jäst, vatten och resten mjöl osv. In i ugnen och bra har det blivit alla gånger, då förutom de obligatoriska gånger som jag har glömt brödet i ugnen eller det har jäst för mycket och fastnat inne i ugnen i taket på insidan och bränt fast.

Så det blir helst hembakat bröd, sällan nåt sött som bullar eller så det gillar jag inte längre som förr då jag var ung, eller liten, eller var det smal som en sticka jag var? Hursomhelst, färre och färre färdiglagad mat slinker ner i vagnen då jag är ute och handlar idag. Det är bara ett mindre urval av bröd, korvar och ost som duger för mig, allt annat görs hemma från början till slut.

Inte ens mammas köttbullar är längre mammas köttbullar utan de måste vara mina egna!

Först publicerat den 19 mars 2008
...................................

De konstigaste saker fyller ibland mina dagar, tex en igenproppad vask. Så där i all hast utan att tänka mig för så hällde jag ner resterna av ärtsoppan ner i vasken och se vad som då hände. Vasken blev givetvis igenproppad av ärtorna och fläsket, det kunde ju inte bli något annat resultat eftersom det var jag som hällde ner det. Hade det varit någon annan hade det kunnat gå utan igenslamningen. Så där stod jag med båda diskbaljorna fulla med vatten, slängde ner maskindiskmedel bland det hela och se, det hände absolut ingenting. Vattnet bara fortsatte att strömma runt i en virvel, den ena åt ena hållet och den andra åt motsatt håll. Var för det förresten, varför kan de inte virvla runt åt samma håll båda två?!? Så vad hände då? Jo jag hällde i lite kaustiksoda som vi hade stående i städskåpet och efter ett tag så flöt allt lugnt ner i avloppet utan några vidare krusiduller och jag slapp vänta på att få tag på fastighetsskötaren och på att han skulle hinna komma och fixa mitt avlopp. Lärde jag mig något? Inte ett dyft! Det här var förmodligen inte sista gånge som det hände mig, det händer nog fler gånger om jag känner mig rätt, men det positiva var att jag åtminstone fick en skinande ren diskbänk och alla mörkbruna kaffe- och té-fläckar i vasken är borta. Skinande rent! Borta bra och ren är bäst. Och vart vill jag då komma med den här historien? Jo, positivt tänkande är något som alla som har Adhd eller Aspergers-syndrom är något som de bör öva på. Det händer så mycket tråkiga och nedslående saker under vissa dagar att man skulle inte orka fortsätta vara vid sina sinnesfulla bruk annars! Det har tagit mig årtionden att lyckas komma så här långt, med idogt dagligt övande och vissa dagar orkar man bara inte mer, hur goda föresatser man än har de dagar man mår bättre. Häromdagen lipade jag mest hela dagen och ?ville inte längre? som jag kallar det när jag får min botten notering, jag hade helt enkelt fått nog och orkade inte fler missöden den dagen. Oftast tar jag saker och ting lugnt, och försöker alltid se det positiva i allting, även de mest tråkiga saker. Ibland ser man det positiva genast, men andra gånger skymtar ingenting alls fram. Så är det bara. Jaha, och hur länge var då den där vasken ren? Jo, rätt svar: precis så lång tid det tog för mig att skriva detta och sedan få för mig att rensa en ljusstake ifrån gammalt stearin, då var det stearin i hela vasken istället. Och det hittar jag inget positivt med just nu.

Detta var först publicerat den 18 mars 2008
-------------------------

Varför kan jag aldrig få saker och ting gjorda i god tid, varför blir det alltid så bråttom och allt blir utfört i sista möjliga stund så att det blir så stressigt?!?

Idag går lånetiden ut på böckerna som jag lånade ifrån biblioteket, härom dagen gick jag förbi biblioteket, det var planerad och meningen att jag skulle förbi eftersom jag i förväg visste om att skulle till dotterns skola som ligger alldeles i närheten för sk kvartssamtal en gång per termin för normen, vilket i vårt fall som regel brukar bli tim-samtal 3-4 gånger per termin eller oftare om behov finnes. Ibland undrar jag hur en ?norm-mamma? orkar med allt detta spring till skolan, hur en person som inte själv har samma funktionshinder?

Vilket jävla ord förresten? funktionshinder?orkar med allt spring det blir i skolan och så, och inte förstår vad det handlar om. Där har jag åtminstone en fördel, jag vet hur det känns själv även om det alltid är individuellt så kan jag sätta mig in i min dotters situation. Hur som helst så ska böckerna in idag, och jag har inga pengar att köpa busskort för så jag kommer inte dit, inte heller har jag hämtat ut mitt nya bankomatkort ifrån banken, det gamla går ut den sista denna månaden och fastän jag hatt skriv it in en påminnelse om saken i min almanacka så kommer jag troligen inte att gå det gjort förrän måndagen den 31 mars om jag känner mig själv rätt. Kanske överraskar jag mig själv positivt, men innan pengar kommer jag inte in till centrum och kan varken lämna in böckerna eller hämta ut mitt kort.

Liver är så lätt för alla normenliga, man bara gör en sak och funderar inte ens över saken medan jag däremot alltid måste ha ett gott skäl att gå hemifrån och dessa två duger inte, jag måste vara på rätt humör för att orka lämna mitt lugna, trygga hemma. För samtalen i skolan är skäl goda nog att gå utanför ytterdörren.

Detta var egentligen publicerat den 17 mars 2008
............................

jaha, som vanligt det ett elementärt och litet fel som jag inte fattade. man måste klicka på ett minus tecken för att det skall bli publicerat. varför ett minustecken av allt man kan välja, varför inte ett plustecken?!? Borta! jag vet att jag skrev imorse, men jag fattar inte varför det inte syns?!? något måste jag göra fel, och vanligen är det så basala funktioner som jag inte fattar att det rä alldeles otroligt, men komplicerade långa avancerade saker tar det bara eb bråkdels sekund för mig att greppa. jag har ifrån första början haft problem med att få den här hemsidan att funka, och nu när jag till slut verkar ha fått grepp på det hela så skulle jag få för mig att börja ha en blogg, och då gick det som det alltid gör för mig...jag fattar ingenting! vart tog det jag skrev i morse vägen? jag hittar den då jag loggar in på mitt konto, men jag kan inte se den när jag kommer in på hemsidan... Blomjord överallt! Morgonen började med att vår kattunge hoppade upp på bokhyllan där jag hade ställt undan alla blommor så att de inte skulle bli tuggade i småbitar, och välte ner en av krukorna på tvn. Det var blomjord överallt, på tvn, bokhyllan, bordet, decodern, vhs-dvd-spelaren och mattan. Inte för att jag hade planerat något speciellt för dagen men inte var det att städa vardagsrummet innan jag ens hade fått i mig mitt morgon thé. Att städa är inte heller min favorit sysselsättning...jag blir bara så deppig! Fram med borste och sopskyffel, dammsugare, dammtrasor och sätta igång. Som tur är fick inte katten krukan på sig eller skadade sig, blev bara rädd och kröp in under sängen, stackars liten. fast just då hade jag mest lust att strypa henne. ........... Jag har än så länge ingen som helst aning om vad jag kommer att skriva om i min blogg, kanske blir det bara ett ställe för mig att beklaga mig över mitt öde, vilket jag skall försöka undvika, men om jag inte skriver om hur jag känner mig är det ingen idé att ens skriva bloggen. Detta är min vardag jag skriver om och bara jag vet hur den känns. Tyvärr kan jag lova att jag kommer att skriva kontinuerligt varje dag, utan bara då det känns som om jag vill dela med mig av någonting. Därför hoppas jag på att få respons på vad jag skriver om i form av kommentarer på det jag skriver, så kommentera gärna!

Tja, så var den då flyttad hit, all den text som jag hittills har lyckats med att publicare i min blogg.