Grisen i säcken
Vår lilla kattunge som snart skall bli 6 månader har blivit stora damen och det är inte bara jag som numera har problem med att somna och att sova nätterna igenom. Det är hemskt at se henne åma sig och lyfta baken hela tiden, hon kan inte heller må bra att vara på G hela tiden, att vilja något som hon inte ens riktigt vet om vad det är.
Det här är ju första gången och så passande att vara marskatt, den andra april blir hon sex månader gammal. Vi hade tänkt att ha ungar efter henne, men det blir nog lite beroende på hur ofta som hon har sina löptider, eller vad de nu heter på katter. Hörde just av en veterinär att det kan återkomma två dagar efter att den förra slutade. Vilket jamande det måste vara, och alltid är det individuellt så man vet inte vad man fått. Kanske är det att köpa gris i säcken, oprecis som att adoptera barn.
Nu tänker jag inte racka ner på alla som är adoptivbarn, eller de som adopterad barn, utan förklara vad jag känner för saken. Nu är det ju givetvis så att man inte i förväg ens kan föreställa sig hur det på riktigt skulle kännas om man själv hade blivit barnlös eller haft svårt för att få barn. Med facit i hand, kanske inte den bästa pappa jag valde till mitt barn, men hon hade inte varit hon om inte hon hade haft oss som föräldrar. I alla fall så tycker jag eftersom jag nu är lite mer än medelmåttan snabb i mina saker, alltså de jag kommer ihåg att göra, så hade jag haft det svårt med ett barn som inte hade haft samma läggning som jag, och som alla andra barn i vår släkt före oss.
Ett snällt litet barn som dagarna i ända tyst hade suttit i sin vrå och snällt lekt med sina leksaker utan att göra någon förnär, det hade jag inte klarat av. Förmodligen hade jag blivit knäpp av att inget hördes, varit tvungen att gå fram till ungen och knacka till med en slev eller dylikt för att kolla om hon fortfarande andades men en kvarts mellanrum!
Så jag vet minsann var mina Pappenheimare är, dvs vem min dotter ärvt sina gener av, åtminstone hälften av, och jag misstänker starkt att hennes pappa då eventuellt om han inte har Adhd, så har han mycket starka drag av det och det bara av döma av hans livs göranden och kommanden. Ett barn som inte hade varit min egen produktion hade jag inte vetat hur jag skulle ha hanterat.
Tänk att vara normenlig och adoptera ett autistiskt barn, någon med bara den milda formen Aspergers-syndrom är ju ett ufo för en oinvigd! Jösses vilket problem med att tacklas med, att försöka förstå sitt barn och helt sakna de dragen i sig, för jag tvivlar på att det finns många biologiska föräldrar som inte alls känner igen sig i sin egen avkomma. Visst finns det saker som min dotter gör som jag inte fattar alls, fastän vi båda har Adhd och Aspergers, vi är individer dessutom uppfostrar vi våra barn på olika sätt jämfört med hur vi själva blev uppfostrade så vi kan inte ens klona våra ungar till kopior, de skulle alla bli olika oavsett vad vi gjorde.
Så nej, jag skulle inte kunna adoptera och köpa en gris i säcken, och nu har jag ju i alla fall gjort det med kissekatten!
Det här är ju första gången och så passande att vara marskatt, den andra april blir hon sex månader gammal. Vi hade tänkt att ha ungar efter henne, men det blir nog lite beroende på hur ofta som hon har sina löptider, eller vad de nu heter på katter. Hörde just av en veterinär att det kan återkomma två dagar efter att den förra slutade. Vilket jamande det måste vara, och alltid är det individuellt så man vet inte vad man fått. Kanske är det att köpa gris i säcken, oprecis som att adoptera barn.
Nu tänker jag inte racka ner på alla som är adoptivbarn, eller de som adopterad barn, utan förklara vad jag känner för saken. Nu är det ju givetvis så att man inte i förväg ens kan föreställa sig hur det på riktigt skulle kännas om man själv hade blivit barnlös eller haft svårt för att få barn. Med facit i hand, kanske inte den bästa pappa jag valde till mitt barn, men hon hade inte varit hon om inte hon hade haft oss som föräldrar. I alla fall så tycker jag eftersom jag nu är lite mer än medelmåttan snabb i mina saker, alltså de jag kommer ihåg att göra, så hade jag haft det svårt med ett barn som inte hade haft samma läggning som jag, och som alla andra barn i vår släkt före oss.
Ett snällt litet barn som dagarna i ända tyst hade suttit i sin vrå och snällt lekt med sina leksaker utan att göra någon förnär, det hade jag inte klarat av. Förmodligen hade jag blivit knäpp av att inget hördes, varit tvungen att gå fram till ungen och knacka till med en slev eller dylikt för att kolla om hon fortfarande andades men en kvarts mellanrum!
Så jag vet minsann var mina Pappenheimare är, dvs vem min dotter ärvt sina gener av, åtminstone hälften av, och jag misstänker starkt att hennes pappa då eventuellt om han inte har Adhd, så har han mycket starka drag av det och det bara av döma av hans livs göranden och kommanden. Ett barn som inte hade varit min egen produktion hade jag inte vetat hur jag skulle ha hanterat.
Tänk att vara normenlig och adoptera ett autistiskt barn, någon med bara den milda formen Aspergers-syndrom är ju ett ufo för en oinvigd! Jösses vilket problem med att tacklas med, att försöka förstå sitt barn och helt sakna de dragen i sig, för jag tvivlar på att det finns många biologiska föräldrar som inte alls känner igen sig i sin egen avkomma. Visst finns det saker som min dotter gör som jag inte fattar alls, fastän vi båda har Adhd och Aspergers, vi är individer dessutom uppfostrar vi våra barn på olika sätt jämfört med hur vi själva blev uppfostrade så vi kan inte ens klona våra ungar till kopior, de skulle alla bli olika oavsett vad vi gjorde.
Så nej, jag skulle inte kunna adoptera och köpa en gris i säcken, och nu har jag ju i alla fall gjort det med kissekatten!
Kommentarer
Trackback
