Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Ja i år var det sannerligen en alldeles otroligt tråkig jul, en rent ut sagt helvetes tråkig jul när allt kom omkring.

Innan jul försökte jag få reda på vad jul betyder för min kära dotter, vad det är som gör julen för henne och fick till slut reda på vad det var, julskinka och julgran, inte ens Kalle Anka var något att ta i beräkning för julstämningen. Eftersom det nu bara skulle bli vi tre till jul, eftersom vår familj numera bara består av min kära dotter, våran lilla katt och jag själv tyckte jag att efter flytten ville jag inte ha någon gran. Ville inte sitta uppe och vakta granen ett helt dygn, bättre nästa år när hon är lite äldre och förhoppningsvis inte lika envis längre, katten alltså. Och det skulle också vara ekonomiskt bättre, spara de pengar som man slänger ner ifrån balkongen efter Trettondagen till bättre ändamål.

Dottern lovade att vi hjälpa till med förberedelserna och införskaffandet av allt nödvändigt för julen. När hon skulle dekorera tyckte hon att vi bara hade så tråkiga juldekorationer och att vi borde köpa nya. När jag föreslog en tur in till stan för att köpa nya hade hon trots allt inte tid, skulle ut med någon kompis. Och så kom då dagen före doppare-dagen, då fröken meddelade att hon tänkte åka till en kompis i en närliggande stad men att hon skulle komma hem tidigt. Sent på kvällen dök hon upp, sur som bara den och jag orkade inte bråka. Vi hade inte handlat det vi skulle, inga julklappar till kusinerna, inget. På julafton sov fröken till lång in på eftermiddagen efter att ha tillbringat hela natten surfandes och sedan när hon vaknade efter Kalle Anka bråkades det om allt. Kvällen och natten fördjupade hon sig återigen i surfandet med hjälp av grannens trådlösa abonnemang, sov till eftermiddagen och klagade på att julen var så tråkig. Jag frågade att om den nu var så tråkig, varför hade hon inte gjort något åt saken när hon hade kunnat det. Så vi bråkade tills jag sa åt henne att försvinna. Och det gjorde hon, jag orkar inte försöka mer just nu.

Här har jag suttit ensam med bara katten som sällskap, min kära dotter som ville ha jul och fira den hemma istället för att fira den hos kusinerna, som jag föreslog, sov bort hela julen. Jag vet att dottern inte fattar hur mycket tid och arbete som krävs för att få julen till stånd, och nu ser hon att gör hon inget blir det inget. Sakerna som fattades var de som hon brukar göra varje jul, men som hon inte brytt sig om att göra. Dekorera apelsiner med nejlikor, baka pepparkakor, göra senap osv…det hon alltid gör och lite till skulle ha gjort för första gången i jul.

För mig hade det varit roligare med en ”ingen jul” nu i år igen, då hade jag sluppit bli så besviken som jag nu blev och jaga bara hoppas att det här lärde både mig och min dotter något.

Just nu vet jag bara inte vad, jag är bara så ledsen och besviken.

Två saker som alla kvinnor förr eller senare måste ta sig en funderare på är bh givetvis på beroende på storlek och bindor vid mens. Det här är två saker som jag ständigt har problem med och båda saker sammafaller ofta då givetvis vid mens, då livet i sig redan är så där lagom uschligt utan några som helst ytterligare komplikationer.

Mina bröst, som jag inte är så vidare förtjust i vanliga fall heller, de svullnar veckan före mens och blir än värre att ha att göra med. Inte bara brösten blir större utan hela jag smalar på mig vätska, vilket är helt naturligt eftersom det är vätska som man förlorar med menstruationen. Men att de bh:ar som i vanliga fall är lagom blir för små för en veckas tid, och brösten ramlar ur, eller att jeansen klämmer åt om magen och man får en valk som på ett äckligt sätt bullar sig och väller ut över byxkanten, det är så tråkigt, och jobbigt. Och sedan till råga på allt, jag kan inte få mina bindor på rätt plats i trosorna. Vilket jag tycker är udda, om man nu som jag haft sin mens i snart 3 decennier, tja då borde man väl ha fått kläm på det hela?!?

I grund och botten är jag mycket nöjd med att ha fötts som kvinna, jag tyckte om att vara gravid, jag mådde nog som bäst då och lite synd är det att det inte blev flera graviditeter, men jag hade kanske inte orkat med fler än ett barn med adhd och asperger, så där blev det nog lagom i alla fall. Jag tycker också om att få uppskattande blickar ifrån män, och jag vet att de tycker om bröst, men jag kan inte komma över det, jag tycker fortfarande inte om dem. Även om jag trivdes med att amma, men nu är de bara lealösa, onödiga bihang som man måste stoppa in i stöd för att de inte skall vara för mycket i vägen hela tiden.

Och sedan klagar killar på att det är så jobbigt att raka sig varje dag...

Och till slut fick jag då som vanligt via omvägar reda på varförr min såkallade styvmor, dvs min fars nyaste fru inte låtsas om att se mig. Uppenbarligen måste hon ha sett mig sist, eftersom pappa kom hit enkom för att träffa mig, även om det var som hastigast utanför huset på parkeringen eftersom han skulle iväg, men hon satt kvar inne i bilen och låtsades som om hennes kamera var det allra viktigaste som fanns i hela världen.

Jag blev ganska så perplex av det hela och visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig, men beslöt mig sedan för att inte heller låtsas om någonting, eftersom pappa också var som om hon inte ens var med i bilen. Det är nämligen så att ända sedan första gången jag träffade henne för flera år sedan, så har jag undrat varför hon aldrig ringer eller mejlar mig, fastän jag gett henne både mitt telefonnummer och mejl-adress, och sagt att jag tycker att det vore kul att lära känna henne. Men inget.

Och nu vet jag varför, jag har tydligen, på något sätt som för mig är helt oförståeligt och som jag inte har någon som helst aning om, förnärmat henne. Jag vet inte vad, och det vet ingen annan heller. Inte hur jag förolämpat henne, men att jag förolämpat henne, det vet tydligen alla. Det har de gjort ända sedan vi träffades första gången då fär flera år sedan.
Men det som är värst är, att jag har frågat alla i familjen om varför hon inte hör av sig. Senast nu i somras frågade jag pappa om hur det är med hans fru och varför hon inte hört av sig till mig när jag speciellt bett henne att hålla kontakten för att lära känna varandra.

Så nu vet jag att alla i familjen, återigen en gång, min syster, min mamma, min pappa, alla har de ljugit för mig.

Och det i den här saken i flera år. Men fortfarande vet ingen tydligen vad det är som jag skal ha gjort. Och så har det varit hela mitt liv, jag är sist om att få reda på saker och ting. Alla känner till om apan, men inte apan själv, hon har ingen aning om något. Mamma, som det hela av misstag slapp ur, sa att hon helt självioskt inte velat att göra mig upprörd och därför låtit bli att tala om saken för mig...

Men fattar de inte att det sårar änny mera att alla vet, och ljuger en rakt upp i ansiktet, än att få reda på sanningen, hur ful och ledsam den än är??? Detta är orsaken till att jag har så få vänner, det är få som vågar säga sanningen istället för att förtiga den. Och varför det går så in i h*vete bra på den sociala fronten med släkt, familj och vänner.

Och återigen är alla planer upp coh nedvända, hur blir det nu med julen? Pappa och hans fru är hos släkten, dvs jag kan inte vara där, det går bara inte. Allt skulle bli än mer konstlat än det blivit i vanliga fall. Alltid blir det jag utanför av någon outgrundlig anledning. Någon här på jorden okänd planet som jag inte längre i detta livet kommer ihåg namnet på, det är därifrån jag är...

Känslan av lugn och ro är kvar, fastän jag nu börjat känna stress för att få saker och ting i ordning för julen.
En del saker som retar mig att jag glömde i flytten, såsom att ta bort de små metallbitar som håller bokhyllans hyllor på plats, och som många ev försvann i flytten. Eller att jag inte har pengar att köpa krokar att hänga upp tavlorna med, men huvudsaken är ju att vi har att äta, det har vi, men med näppe.

Hur jag skall hinna få ihop julen, när jag inte får pengar förrän den 24 december, det vet jag inte. Inte bara maten som skall införskaffas utan alla presenter som jag skulle köpa, och jag har inga julklappspengar att ge till dottern heller. Så jag har väl inte varit tillräckligt snäll för att få några julklappar i år enligt tomten.

Ex var här första fredagskvällen efter vi flyttat isär och passade på att installera diskmaskinen, men eftersom han glömt skruvdragaren hemma hos sig, så blev inte diskamskinen fatgjord ordentligt så nu niger den skrällande med porslinet när man öppnar luckan. Jag hade varit fullt kapabel att installera maskinen själv, det var skruvdragaren jag väntade på att få tills låns, eller att han hade använt. Nu blev det som det blev. Sedan dess har han bara ringt en gång, och kom förbi som hastigast i lördags för att ta sig en tupplur i min säng.

Ja, han var här, hade egentligen ingen riktigt orsak att komma enligt vad jag kan så här efteråt se, förutom tuppluren och kanske för att träffa katten då. Och bråttom hade han sedan att komma iväg efteråt, skulle träffa några kompisar.
men jag trivs här hemma, ensam.

Får väl se hur länge det håller, innan jag börjar klättra på väggarna och desperat leta efter sällskap.

Nu är vi i ny lägenhet, allt är flyttat och ligger och dräller i den nya lägenheten, jag har inte orkat göra något sedan vi blev klara med flyttstädningen! Lite tallrikar, glas och muggar har vi fått in i köksskåpen, och de för kvinnor så nödvändiga skönhets- och hygienartiklarna är givetvis på plats i badrummet, men annars är det bara kaos!

Jag har ont på ställen i kroppen jag inte ens kom ihåg jag hade, till och med i vänster ben, som jag inte känner av i vanliga fall, vanligtvis är den helt bort domnad, känslolös men nu har jag ont i både vaden och knäet. Ryggen höll på att ta knäcken på mig i slutet, det som naprapaten hade fixat är nu tillbaks till det gamla vanliga, det känns som en rödglödgad kniv i nerven som är i kläm i bröstryggen...och jag bara klagar fast jag är lycklig!

Jag är ensam med dottern, ingen annan att ta hänsyn till...helt enkelt underbart.