Ingen lägenhet i sikte
Fan också, ingen lägenhet i sikte, och han har inte heller fått tag på något!
Så vi blir kvar i den här, boendes ihop, i minst en månad till! Han kan ju flytta så fort han får en ny lägenhet, men vi blir kvar tills årskiftet med en månads uppsägningstid.
När han är på jobbet går all min tid åt till att ta igen mig, jag samlar krafter för att orka vara hemma tillsammans med honom på kvällen, att sova i samma säng. Jag får absolut inget gjort på dagarna. Och när han är hemma går all min energi åt till att slippa honom, att slippa prata eller att vara i samma rum, så jag gräver ner mig i en bok eller tittar bara på TV, allt, vad som än kommer på TV, bara jag slipper prata och umgås men honom.
Och han vill ju inte flytta, han hoppas ju hela tiden att jag skall ändra mig och vi skall fortsätta som om ingeting har hänt. Men vi kan ju inte bara fortsätta som om ingenting har hänt, det finns ju ingenting att fortsätta med. jag har inga såna känslor för honom längre, som man borde och skal ha om man bor ihop.
Jag kan ju inte bo ihop med min egen brorsa!
För han känns som en bror för mig, mycket kär, och han har varit min allra bästa vän i så många år, men jag tänder inte på honom längre. Jag älskar honom inte på rätt sätt bara. Och inte kan jag bara slänge ut honom heller, eller kan jag?!?
Nej, jag är aldeles för snäll för att göra något sånt, jag bara lider i tysthet...
Ibland blir jag helt tokig av att det inte händer något...allt bara trampar omkring i samma gamla cirkel.
Så vi blir kvar i den här, boendes ihop, i minst en månad till! Han kan ju flytta så fort han får en ny lägenhet, men vi blir kvar tills årskiftet med en månads uppsägningstid.
När han är på jobbet går all min tid åt till att ta igen mig, jag samlar krafter för att orka vara hemma tillsammans med honom på kvällen, att sova i samma säng. Jag får absolut inget gjort på dagarna. Och när han är hemma går all min energi åt till att slippa honom, att slippa prata eller att vara i samma rum, så jag gräver ner mig i en bok eller tittar bara på TV, allt, vad som än kommer på TV, bara jag slipper prata och umgås men honom.
Och han vill ju inte flytta, han hoppas ju hela tiden att jag skall ändra mig och vi skall fortsätta som om ingeting har hänt. Men vi kan ju inte bara fortsätta som om ingenting har hänt, det finns ju ingenting att fortsätta med. jag har inga såna känslor för honom längre, som man borde och skal ha om man bor ihop.
Jag kan ju inte bo ihop med min egen brorsa!
För han känns som en bror för mig, mycket kär, och han har varit min allra bästa vän i så många år, men jag tänder inte på honom längre. Jag älskar honom inte på rätt sätt bara. Och inte kan jag bara slänge ut honom heller, eller kan jag?!?
Nej, jag är aldeles för snäll för att göra något sånt, jag bara lider i tysthet...
Ibland blir jag helt tokig av att det inte händer något...allt bara trampar omkring i samma gamla cirkel.
Återigen nya tester
Idag var jag återigen hos en ny psykolog som ville ta reda på hur jag funkar, dvs vad det är för fel på mig.
Diverse tester gjordes och jag skall tillbaka för mer om ett par veckors tid. Frågeformulärer, klossar som skall bilda mönster, huvudräkning och repetering.
Varför skall alla som är nya alltid frörsöka hitta något nytt, göra om alla saker som redan vid flera tillfällen gjorts?!?
Eller kollar de bara om man fejkar det hela? Vem f*an vill fejka att vara funktionshindrad? För att få bidrag eller hur skulle det annars kunna löna sig att låtsas vara något man inte är?
Det ligger mig inte för, och jag tvivlar på att någon rehabilitering kan längre hjälpa mig, eftersom så lång tid har tillåtits gå utan att något gjorts åt saken. Jag är som jag är, och lite kan botas, vilket den nye psykologen formodligen hoppas på. Att göra ett genombrott.
Annat är det med min dotter, hon har redan ifrån början då hon fick diagnos fått både rehabilitering och terapi och går i vanlig skola, men med vissa specialåtgärder för att underlätta det för henne.
Just nu genomgår hon smärtsamma fasen att "vara som alla andra", lite senare än jag själv i min ungdom, och det är sorgligt att se hur hon försöker att smälta in i gänget, att klä sig som alla andra och bete sig så som de andra gör. Det kommer att lyckas lika lite för henne, som det lyckades för mig. Bra är i alla fall att hon har accepterats av sina klasskamrater och räknas som en av dem, även med sina små (och stora) egenheter och nycker.
Diverse tester gjordes och jag skall tillbaka för mer om ett par veckors tid. Frågeformulärer, klossar som skall bilda mönster, huvudräkning och repetering.
Varför skall alla som är nya alltid frörsöka hitta något nytt, göra om alla saker som redan vid flera tillfällen gjorts?!?
Eller kollar de bara om man fejkar det hela? Vem f*an vill fejka att vara funktionshindrad? För att få bidrag eller hur skulle det annars kunna löna sig att låtsas vara något man inte är?
Det ligger mig inte för, och jag tvivlar på att någon rehabilitering kan längre hjälpa mig, eftersom så lång tid har tillåtits gå utan att något gjorts åt saken. Jag är som jag är, och lite kan botas, vilket den nye psykologen formodligen hoppas på. Att göra ett genombrott.
Annat är det med min dotter, hon har redan ifrån början då hon fick diagnos fått både rehabilitering och terapi och går i vanlig skola, men med vissa specialåtgärder för att underlätta det för henne.
Just nu genomgår hon smärtsamma fasen att "vara som alla andra", lite senare än jag själv i min ungdom, och det är sorgligt att se hur hon försöker att smälta in i gänget, att klä sig som alla andra och bete sig så som de andra gör. Det kommer att lyckas lika lite för henne, som det lyckades för mig. Bra är i alla fall att hon har accepterats av sina klasskamrater och räknas som en av dem, även med sina små (och stora) egenheter och nycker.
Två veckor kvar
Nu är det två veckor kvar tills hans skall flytta, han har blivit lovad en lägenhet ifrån och jag bara väntar på dagen!
Tills dess verkar allt fortgå som vanligt, han ger mig en godnatt puss när han går och lägger sig och likaså en en morgon puss då han går till jobbet. Vi har sex också som vanligt, vilket kanske kan verka lite konstigt eftersom vi skall flytta isär, men om man tänker efter kanske inte är så tokigt ändå. Sex har alltid funkat för oss, och varför skulle man bege sig ut och leta och kanske dra på sig någon svårt botad infektion, om man har allt man behöver hemma. Eller?!?
Tills dess verkar allt fortgå som vanligt, han ger mig en godnatt puss när han går och lägger sig och likaså en en morgon puss då han går till jobbet. Vi har sex också som vanligt, vilket kanske kan verka lite konstigt eftersom vi skall flytta isär, men om man tänker efter kanske inte är så tokigt ändå. Sex har alltid funkat för oss, och varför skulle man bege sig ut och leta och kanske dra på sig någon svårt botad infektion, om man har allt man behöver hemma. Eller?!?
Färre näsdukar
Äntligen börjar ångesten släppa, visserligen dras jag fortfarande med handlingsförlamningen som den förde med sig, men den kan son tur är delvis skyllas på den förkylning som jag nu lider av. Feber, hosta och värsta snuvan, det bara rinner.
Snacka om förkylning, den värsta jag kan komma ihåg senast jag hade lunginflammation för en tre fyra år sedan, och inte gick till doktorn och höll på att stryka med. Om man försöker kurera sig själv med kamomill thé med massor av honung i, och råkar vara ganska så häftigt allergisk mot kamomill så går det bara snett. Men det visste jag inte då, förkylningen gick ned i lungorna och hostan belv abara värre och värre, och jag bara vägrade gå till doktorn.
Men nu har jag inte druckit kamomill den här gången, lite visare åtmistone av en erfarenhet, fastän det inte gäller alla gånger. Ibland verkar det som om jag är extra trög och gör om samma misstag om och om igen. Någon som känner igen sig?
Som tur är verkar det nu som om hostan till slut börjar lossna, och snoret rinner inte till som en ständigt översvämmande flod längre. Att det går åt mindre näsdukar brukar ju vara ett tecken på att man är bättre, och att man kan någorlunda finna en gnutta med logik i sitt tänkande.
Snacka om förkylning, den värsta jag kan komma ihåg senast jag hade lunginflammation för en tre fyra år sedan, och inte gick till doktorn och höll på att stryka med. Om man försöker kurera sig själv med kamomill thé med massor av honung i, och råkar vara ganska så häftigt allergisk mot kamomill så går det bara snett. Men det visste jag inte då, förkylningen gick ned i lungorna och hostan belv abara värre och värre, och jag bara vägrade gå till doktorn.
Men nu har jag inte druckit kamomill den här gången, lite visare åtmistone av en erfarenhet, fastän det inte gäller alla gånger. Ibland verkar det som om jag är extra trög och gör om samma misstag om och om igen. Någon som känner igen sig?
Som tur är verkar det nu som om hostan till slut börjar lossna, och snoret rinner inte till som en ständigt översvämmande flod längre. Att det går åt mindre näsdukar brukar ju vara ett tecken på att man är bättre, och att man kan någorlunda finna en gnutta med logik i sitt tänkande.
