Återigen nya tester
Idag var jag återigen hos en ny psykolog som ville ta reda på hur jag funkar, dvs vad det är för fel på mig.
Diverse tester gjordes och jag skall tillbaka för mer om ett par veckors tid. Frågeformulärer, klossar som skall bilda mönster, huvudräkning och repetering.
Varför skall alla som är nya alltid frörsöka hitta något nytt, göra om alla saker som redan vid flera tillfällen gjorts?!?
Eller kollar de bara om man fejkar det hela? Vem f*an vill fejka att vara funktionshindrad? För att få bidrag eller hur skulle det annars kunna löna sig att låtsas vara något man inte är?
Det ligger mig inte för, och jag tvivlar på att någon rehabilitering kan längre hjälpa mig, eftersom så lång tid har tillåtits gå utan att något gjorts åt saken. Jag är som jag är, och lite kan botas, vilket den nye psykologen formodligen hoppas på. Att göra ett genombrott.
Annat är det med min dotter, hon har redan ifrån början då hon fick diagnos fått både rehabilitering och terapi och går i vanlig skola, men med vissa specialåtgärder för att underlätta det för henne.
Just nu genomgår hon smärtsamma fasen att "vara som alla andra", lite senare än jag själv i min ungdom, och det är sorgligt att se hur hon försöker att smälta in i gänget, att klä sig som alla andra och bete sig så som de andra gör. Det kommer att lyckas lika lite för henne, som det lyckades för mig. Bra är i alla fall att hon har accepterats av sina klasskamrater och räknas som en av dem, även med sina små (och stora) egenheter och nycker.
Diverse tester gjordes och jag skall tillbaka för mer om ett par veckors tid. Frågeformulärer, klossar som skall bilda mönster, huvudräkning och repetering.
Varför skall alla som är nya alltid frörsöka hitta något nytt, göra om alla saker som redan vid flera tillfällen gjorts?!?
Eller kollar de bara om man fejkar det hela? Vem f*an vill fejka att vara funktionshindrad? För att få bidrag eller hur skulle det annars kunna löna sig att låtsas vara något man inte är?
Det ligger mig inte för, och jag tvivlar på att någon rehabilitering kan längre hjälpa mig, eftersom så lång tid har tillåtits gå utan att något gjorts åt saken. Jag är som jag är, och lite kan botas, vilket den nye psykologen formodligen hoppas på. Att göra ett genombrott.
Annat är det med min dotter, hon har redan ifrån början då hon fick diagnos fått både rehabilitering och terapi och går i vanlig skola, men med vissa specialåtgärder för att underlätta det för henne.
Just nu genomgår hon smärtsamma fasen att "vara som alla andra", lite senare än jag själv i min ungdom, och det är sorgligt att se hur hon försöker att smälta in i gänget, att klä sig som alla andra och bete sig så som de andra gör. Det kommer att lyckas lika lite för henne, som det lyckades för mig. Bra är i alla fall att hon har accepterats av sina klasskamrater och räknas som en av dem, även med sina små (och stora) egenheter och nycker.
Kommentarer
Trackback
