Jag är bra!
Konstigt att det bara verkar vara de negativa sakerna som dyker upp när jag skall blogga.
Det betyder nu inte att jag bara har negativa och destruktiva tankar, det är bara av någon orsak de som ligger ovanpå ytan och vill fram. Egentligen är jag en ganska så positiv typ, fast det har tagit många år av ständigt arbete. Min grundinställning till livet har från början varit att plus minus blir noll, det vill säga först går det jävligt bra ett tag, sen bryter helvetet lös och man får lida av för att det gick bra ett tag och slutkontentan va det hela blir att det inte blir något av det hela.
Fint va? Detta skulle ju betyda att det inte är någon mening med hur man än försöker, för man kan bara inte lyckas. Janteloven, lagen om alltings jävlighet och Murphy?s law, du skall inte tro att du är någonting eller kan någonting.
Men så är det inte, jag kan och jag är bra!
Och fastän det ibland känns jobbigt och jag bara skulle vilja lägga mig och dö, så går det nu för tiden mycket snabbare över än när jag var yngre. I varje sak försöker jag att se vad det var som jag borde lära mig av det som hände, och hittar jag inget kanske jag kommer på vad någon annan, kanske till och med eventuellt någon tjänsteman på något statligt eller kanske kommunalt ämbetsverk skulle, eller åtminstone borde ha lärt sig. Gud ske lov är det inte bara vi som skall lära oss av våra misstag, kanske är vi där för att väcka upp någon annan eller ge dem chansen att lära sig något nytt.
Så hur jag än ser på livet så är det inte onödigt att leva, även om det ibland i de svartaste avgrundsstunderna kan kännas som det.
Det betyder nu inte att jag bara har negativa och destruktiva tankar, det är bara av någon orsak de som ligger ovanpå ytan och vill fram. Egentligen är jag en ganska så positiv typ, fast det har tagit många år av ständigt arbete. Min grundinställning till livet har från början varit att plus minus blir noll, det vill säga först går det jävligt bra ett tag, sen bryter helvetet lös och man får lida av för att det gick bra ett tag och slutkontentan va det hela blir att det inte blir något av det hela.
Fint va? Detta skulle ju betyda att det inte är någon mening med hur man än försöker, för man kan bara inte lyckas. Janteloven, lagen om alltings jävlighet och Murphy?s law, du skall inte tro att du är någonting eller kan någonting.
Men så är det inte, jag kan och jag är bra!
Och fastän det ibland känns jobbigt och jag bara skulle vilja lägga mig och dö, så går det nu för tiden mycket snabbare över än när jag var yngre. I varje sak försöker jag att se vad det var som jag borde lära mig av det som hände, och hittar jag inget kanske jag kommer på vad någon annan, kanske till och med eventuellt någon tjänsteman på något statligt eller kanske kommunalt ämbetsverk skulle, eller åtminstone borde ha lärt sig. Gud ske lov är det inte bara vi som skall lära oss av våra misstag, kanske är vi där för att väcka upp någon annan eller ge dem chansen att lära sig något nytt.
Så hur jag än ser på livet så är det inte onödigt att leva, även om det ibland i de svartaste avgrundsstunderna kan kännas som det.
Vår igen.
Jaha, nu är våren här och just nu har jag inte svårt för att somna, utan istället tvärtom. Ibland verkas det som om det är allt jag inte sov på vintern som skall tas igen och jag skulle bara kunna sova dygnet runt.
Nej så illa är det kanske inte men jag är i alla fall trött, trött och orkar inget. Det är allergierna som börjar göra sig allmänt kända så det är bara att komma ihåg att börja ta sina antihistaminer igen. Det är trevligt att se solen igen, jag mår mycket bättre igen fastän det är jobbigt med all pollen som dyker upp i samband med det. Samtidigt blir min hud dålig av all sol, den första vårsolen brukar alltid få den att blomma upp extra fint. Alla finnar som jag slapp som tonåring har jag nu i vuxen ålder haft tusen gånger om, varje vår. Huden är torr och kliar något fasligt och inget hjälper mer än just för stunden, har alla möjliga salvor och krämer att smeta in för fukt men utan synbara resultat.
En liten förkylning så här på vårkanten kan vara ack så irriterande, men i kombination med pollenallergin kan den vara ödesdiger. Ännu så länge har jag inte utvecklat några värre symptom mer än torr skrällande hosta, vilket är ett tecken på bronkit ifall det fortsätter lite till. Och den lilla förkylningen som gick över till en fullslagen influensa härom veckan var inte rolig. Inget vidare att vara tvungen att ligga inne när vädret har varit så vackert. Att hela tiden frysa och nysa är inget vidare, och att samtidigt också frysa gör det hela extra läckert och trevligt. Näsan bara rinner snor djupt ner i halsen, och det verkar samlas klumpar precis bakom sköldkörteln som jag har svårt för att få lossna. hur jag än hostar Gommen kliar och jag är hela tiden illamående. Ena stunden bara lackar svetten av mig tills jag fryser som aldrig förr. Kamomill-té och honung känns redan så uttjatat, jag orkar inte dricka det mer fastän jag vet att det hjälper om jag bara orkar hålla på att dricka det tillräckligt länge.
Extra kul är det då nu med säsongen med alla skolavslutningar, konfirmationer och examen gör sitt intåg och som man bara måste närvara vid och dessutom vara representativ på, och så har man bara kliande röda kanin ögon. Huden är blossande röd och kliar något vidunderligt och man känner sig som en fet padda men klumpfötter. Ovanpå detta är sedan en vecka med extra riklig mens som lax på löken, (eller var det lök på laxen?!?) jag känner mig som en uppsvullen, slaktad gris.
Det bara flödar över och fastän jag nu haft mens i snart trettio år så verkar det ibland som om det är första gången jag har mens eftersom ingen binda eller tampong tycks sitta rätt och alla kläder bara blir blodiga. Tre par trosor och två par träningsbyxor att tvätta i kallt vatten, och det bara idag!
Nej så illa är det kanske inte men jag är i alla fall trött, trött och orkar inget. Det är allergierna som börjar göra sig allmänt kända så det är bara att komma ihåg att börja ta sina antihistaminer igen. Det är trevligt att se solen igen, jag mår mycket bättre igen fastän det är jobbigt med all pollen som dyker upp i samband med det. Samtidigt blir min hud dålig av all sol, den första vårsolen brukar alltid få den att blomma upp extra fint. Alla finnar som jag slapp som tonåring har jag nu i vuxen ålder haft tusen gånger om, varje vår. Huden är torr och kliar något fasligt och inget hjälper mer än just för stunden, har alla möjliga salvor och krämer att smeta in för fukt men utan synbara resultat.
En liten förkylning så här på vårkanten kan vara ack så irriterande, men i kombination med pollenallergin kan den vara ödesdiger. Ännu så länge har jag inte utvecklat några värre symptom mer än torr skrällande hosta, vilket är ett tecken på bronkit ifall det fortsätter lite till. Och den lilla förkylningen som gick över till en fullslagen influensa härom veckan var inte rolig. Inget vidare att vara tvungen att ligga inne när vädret har varit så vackert. Att hela tiden frysa och nysa är inget vidare, och att samtidigt också frysa gör det hela extra läckert och trevligt. Näsan bara rinner snor djupt ner i halsen, och det verkar samlas klumpar precis bakom sköldkörteln som jag har svårt för att få lossna. hur jag än hostar Gommen kliar och jag är hela tiden illamående. Ena stunden bara lackar svetten av mig tills jag fryser som aldrig förr. Kamomill-té och honung känns redan så uttjatat, jag orkar inte dricka det mer fastän jag vet att det hjälper om jag bara orkar hålla på att dricka det tillräckligt länge.
Extra kul är det då nu med säsongen med alla skolavslutningar, konfirmationer och examen gör sitt intåg och som man bara måste närvara vid och dessutom vara representativ på, och så har man bara kliande röda kanin ögon. Huden är blossande röd och kliar något vidunderligt och man känner sig som en fet padda men klumpfötter. Ovanpå detta är sedan en vecka med extra riklig mens som lax på löken, (eller var det lök på laxen?!?) jag känner mig som en uppsvullen, slaktad gris.
Det bara flödar över och fastän jag nu haft mens i snart trettio år så verkar det ibland som om det är första gången jag har mens eftersom ingen binda eller tampong tycks sitta rätt och alla kläder bara blir blodiga. Tre par trosor och två par träningsbyxor att tvätta i kallt vatten, och det bara idag!
Jag hatar mina bröst!
Jag vet inte hur pass vanligt det här fenomet jag har är, vare sig oss Aspergers eller hos norm-människor, men jag hatar faktiskt mina bröst och skulle mycket hellre vara plattbröstad än så här pass utrustad med byst!
Nu är det inte så att jag har extremt stor byst, den är bara alltid i vägen och jag trivdes bättre som ung, smal pojkflicka.
Speciellt otrevligt, nej ordet är faktiskt ÄCKLIGT , är det veckan före mens då de dessutom är ömma och svullnar upp ännu mer. Jag får en fyra fem kilo extra i vätska då och det trivs jag inte heller med, men dessa stora, otrevliga skumpande grejer som hänger här framme de är inget vidage roliga att ha.
Jo visst tycker killar om dem, och visst tycker jag om att killar tittar på mig, vänder sig om till och med men min kropp känns inte som min egen och ibland funderar jag på att bara ta en tilräckligt vass kniv och skära av dem.
Nu är jag inte så knäpp att jag faktiskt skulle ta och göra det, det är stor skillnad på att vilja göra en sak och att i verkligheten ge sig på att utföra den samma. Men utan bröst var bekvämare, ingen bh som skavde, ingen svett som på ett otrevligt sätt slingrade sig ner emellan och under brösten...
Nu är det inte så att jag har extremt stor byst, den är bara alltid i vägen och jag trivdes bättre som ung, smal pojkflicka.
Speciellt otrevligt, nej ordet är faktiskt ÄCKLIGT , är det veckan före mens då de dessutom är ömma och svullnar upp ännu mer. Jag får en fyra fem kilo extra i vätska då och det trivs jag inte heller med, men dessa stora, otrevliga skumpande grejer som hänger här framme de är inget vidage roliga att ha.
Jo visst tycker killar om dem, och visst tycker jag om att killar tittar på mig, vänder sig om till och med men min kropp känns inte som min egen och ibland funderar jag på att bara ta en tilräckligt vass kniv och skära av dem.
Nu är jag inte så knäpp att jag faktiskt skulle ta och göra det, det är stor skillnad på att vilja göra en sak och att i verkligheten ge sig på att utföra den samma. Men utan bröst var bekvämare, ingen bh som skavde, ingen svett som på ett otrevligt sätt slingrade sig ner emellan och under brösten...
När vi bråkade
För att nu komma till saken om jag redan påbörjade häromsistens; vi bråkade en gång min sambo och jag, vi var så rent ut sagt jävla sura och förbannade båda två.
Det här var ganska så i början av vårt samliv, under de två första åren, och vi hade gått som katter kring het gröt båda två en längre stund och båda två varit riktigt missnöjda med varandra. Vi kallade båda två den andra för välvalda namn och det sades också en hel del saker man kanske helst inte skulle vilja erkänna ens för sig själv att man sa högt, för man skäms så, det är alltid bättre att bara tänka dem tyst för sig själv inne i huvudet.
Det hela fortsatte med skrik och ännu mer fula verbala meningsyttringar, kallande med fula namn tills slut vi nästan i kör utbrister. ?Och aldrig får man nån jävla sex heller!?
Ganska så rörande egentligen, vi bråkar för första gången, och enda gången, och är oeniga om saker och ting tror vi, och så visar det sig att det är samma sak som vi är rörande eniga om, för lite sex! Nu är detta inget skryt, det är bara så här mellan oss, vi är oeniga om saker, och vi säger det så utan att bråka vi har faktiskt ingen som helst erfarenhet av så kallat försonings-sex som skall vara mycket bättre än annan sex, säger de som vet. Vi diskuterar och prata om saker min sambo och jag, även om sådant som inte är så trevligt att ta upp, men har är min bästa vän, och jag hoppas att jag också hans, för vi hade den turen att vi var bara vänner när vi träffades, mycket goda vänner och det har vi fortsatt med, men vi är också numera älskande sedan åtta år. Tänk att jag kan säga att jag älskar någon efter åtta års samliv!
Jag som aldrig varit ihop med någon mer än två år max, förutom då jag var tvungen på grund av gemensamt ägt hus att bli kvar. Mantalsskriven har jag varit på samma adress i fem år och kroppsligen fast i det förhållandet men själsligen hade jag lämnat det bakom mig efter mina standardiserade två år. Så därför undrar jag nu varför jag ens funderar på att göra slut?
Allt annat förutom ekonomin är hur bra som helst.
Det här var ganska så i början av vårt samliv, under de två första åren, och vi hade gått som katter kring het gröt båda två en längre stund och båda två varit riktigt missnöjda med varandra. Vi kallade båda två den andra för välvalda namn och det sades också en hel del saker man kanske helst inte skulle vilja erkänna ens för sig själv att man sa högt, för man skäms så, det är alltid bättre att bara tänka dem tyst för sig själv inne i huvudet.
Det hela fortsatte med skrik och ännu mer fula verbala meningsyttringar, kallande med fula namn tills slut vi nästan i kör utbrister. ?Och aldrig får man nån jävla sex heller!?
Ganska så rörande egentligen, vi bråkar för första gången, och enda gången, och är oeniga om saker och ting tror vi, och så visar det sig att det är samma sak som vi är rörande eniga om, för lite sex! Nu är detta inget skryt, det är bara så här mellan oss, vi är oeniga om saker, och vi säger det så utan att bråka vi har faktiskt ingen som helst erfarenhet av så kallat försonings-sex som skall vara mycket bättre än annan sex, säger de som vet. Vi diskuterar och prata om saker min sambo och jag, även om sådant som inte är så trevligt att ta upp, men har är min bästa vän, och jag hoppas att jag också hans, för vi hade den turen att vi var bara vänner när vi träffades, mycket goda vänner och det har vi fortsatt med, men vi är också numera älskande sedan åtta år. Tänk att jag kan säga att jag älskar någon efter åtta års samliv!
Jag som aldrig varit ihop med någon mer än två år max, förutom då jag var tvungen på grund av gemensamt ägt hus att bli kvar. Mantalsskriven har jag varit på samma adress i fem år och kroppsligen fast i det förhållandet men själsligen hade jag lämnat det bakom mig efter mina standardiserade två år. Så därför undrar jag nu varför jag ens funderar på att göra slut?
Allt annat förutom ekonomin är hur bra som helst.
