Jag hatar mina bröst!
Nu är det inte så att jag har extremt stor byst, den är bara alltid i vägen och jag trivdes bättre som ung, smal pojkflicka.
Speciellt otrevligt, nej ordet är faktiskt ÄCKLIGT , är det veckan före mens då de dessutom är ömma och svullnar upp ännu mer. Jag får en fyra fem kilo extra i vätska då och det trivs jag inte heller med, men dessa stora, otrevliga skumpande grejer som hänger här framme de är inget vidage roliga att ha.
Jo visst tycker killar om dem, och visst tycker jag om att killar tittar på mig, vänder sig om till och med men min kropp känns inte som min egen och ibland funderar jag på att bara ta en tilräckligt vass kniv och skära av dem.
Nu är jag inte så knäpp att jag faktiskt skulle ta och göra det, det är stor skillnad på att vilja göra en sak och att i verkligheten ge sig på att utföra den samma. Men utan bröst var bekvämare, ingen bh som skavde, ingen svett som på ett otrevligt sätt slingrade sig ner emellan och under brösten...
faktum är att det är första gången jag hör någon annan tala om att den hatar sina bröst.
Jag har hatat mina ända sen de dök upp, till alla tjejklasskamraters stora förvåning. De började använda bh och kände sig vuxna och jag bara önskade jag kunde få skära bort mina.
De död inte ens att amma mina barn med, så nu sitter jag här med 2 stora hängpattar som jag önskar jag kunde få skära bort...... men sånt kallas inte nödvändigt av vården om man inte råkar ha väldigt mycket ärftlighet för bröstcancer och det har inte jag.
Kanske skulle använda mig av kommande arvspengar (om de räcker vill säga) när min mamma dör.....
Jag har diagnoserna AS, grav ADHD och Tourette och är väl lite udda gissar jag, även om jag som du inte blev dömd som jättekonstig, så var jag iallafall , den där Sanna hon är ju sååååå mysig, men hon är rätt knäpp Undrar om de förstod hur sårande deras kommentarer faktiskt var?
Sanna
Jag hade också en kompis som sa samma sak, hon sa att jag inte alls var annorlunda när jag frågade henne om det, hon sa att jag bara var jag. Visserligen hade hon accepterat mig sådan jag var men sa trots just det,utan att själv vara medveten om det, att jag var annorlunda.
Men vår kroppsuppfattning verkar vara störd på ett eller annat sätt, tex som att få mer kvinnliga former eller att sedan dessutom gå upp i vikt är svårt för oss att acceptera.
Man känner inte igen sig och sin egen kropp såsom man har lärt sig att uppfatta den och besvikelsen över att förändras så kanske kommer ut i ilska,hat och besvikelse.
Jag törnar fortfarande emot möbler, dörrkarmar och väggar men kanske lite mer än förut för att jag inte längre är som jag en gång var?!?
