Back in time
Konstigt att vissa människor kan vrida klockan totalt tillbaka till en tid som ej längre finns, bara genom ett ynka litet sms.
Min käre ex-make tilhör den kategorin, och nu när dottern fpörst gick hemifrån och bodde hon sin kompis ett tag så har han varit nästan lika aktiv med små eget författade noter till mig, men nu nästan två decennier senare är de inte lika kärleksfulla längre som på den tiden det begav sig.
Hur kan man fortfarande efter så här lång tid bli så illa påverkad av en person som man egentligen inte ens känner längre, som man knappast har sett mer än som hastigast när unge överlämnats fram eller tillbaka efter slumpmässigt umgänge?
Hur kan hans ord påverka mig så till den grad som de frotfarande gör?
Varför tillåter jag honom förstöra en hel dag för mig genom att läsa hans dravel? Det är ju bara att ta bort sms:et och låtsas som ingenting...eller jo det vet jag, jag lan inte häjlpa det, jag är sä snäll eller blåögd och dum att jag snällt bara läser och tar åt mig fast än jag borde veta bättre än så. Men nog är det konstigt att jag efter nästan tjugo år fortfarande väcker så starka känslos hos honom, att jag fortfarande utan ens att göra något kan göra honom så vansinnig.
Han är gud ske lov numera mig totalt likgiltig, rör mig personligen inte i ryggen vad han har för sig men å dotterns vägnar blir jag ledsen och arg, när han låter bli att uppfylla vad han lovat.
Men nu retar det mig till vansinne att hela släkten kommit överens om att inte ge några pengar till rymlingen så att hon har pengar att hålla sig undan. Är det äkta faderskärlek det, att hjälpa sin avkomma att hålla sig undan polisen?!?
Min käre ex-make tilhör den kategorin, och nu när dottern fpörst gick hemifrån och bodde hon sin kompis ett tag så har han varit nästan lika aktiv med små eget författade noter till mig, men nu nästan två decennier senare är de inte lika kärleksfulla längre som på den tiden det begav sig.
Hur kan man fortfarande efter så här lång tid bli så illa påverkad av en person som man egentligen inte ens känner längre, som man knappast har sett mer än som hastigast när unge överlämnats fram eller tillbaka efter slumpmässigt umgänge?
Hur kan hans ord påverka mig så till den grad som de frotfarande gör?
Varför tillåter jag honom förstöra en hel dag för mig genom att läsa hans dravel? Det är ju bara att ta bort sms:et och låtsas som ingenting...eller jo det vet jag, jag lan inte häjlpa det, jag är sä snäll eller blåögd och dum att jag snällt bara läser och tar åt mig fast än jag borde veta bättre än så. Men nog är det konstigt att jag efter nästan tjugo år fortfarande väcker så starka känslos hos honom, att jag fortfarande utan ens att göra något kan göra honom så vansinnig.
Han är gud ske lov numera mig totalt likgiltig, rör mig personligen inte i ryggen vad han har för sig men å dotterns vägnar blir jag ledsen och arg, när han låter bli att uppfylla vad han lovat.
Men nu retar det mig till vansinne att hela släkten kommit överens om att inte ge några pengar till rymlingen så att hon har pengar att hålla sig undan. Är det äkta faderskärlek det, att hjälpa sin avkomma att hålla sig undan polisen?!?
Dotter saknas
Så nu har tiden återigen gått, inget har hänt och här sitter jag fortfarande. Nej, det är faktiskt inte riktigt sant. Eftersom dottern nu vägrat att komma hem, vilket inte jag heller hade varit positiv för, att vi bara skulle fortsätta där vi slutade så blev det som det blev. Socialen kontaktades ifrån skolans sida och nu har det blivit liv i luckan.
Socialen ringer i förväg och förvarnar de barn som de skall omhänderta, så att de i god tid hinner rymma fältet. Tro det vare sig om ni vill eller inte men så är det. Det har nu hänt två gånger sedan de med mitt medgivande gjorde beslutet om att onhänderta min lilla tös. Först var de i hennes skola och pratade med henne, och hon smet. Sedan ringde de till henne och nu är hon sedan två dagar försvunnen, på okänd ort. Och det finns alltid snälla kompisar som i sitt oförstånd hjälper till med att härbärgera en rymling. Och nu har mobilen antingen lagt av, eller så har hon stäng av den för att polisen inte skall hitta henne. Innan mobilen la av var jag egentligen inte orolig men nu är hon onåbar!
Så här sitten jag och biter på naglarna, har inte ro med någonting...försöker få tiden till att gå. Och allt hela den här röran handlar om är att prata om saken. Att gå igenom saken, det som hände och sedan besluta vad som är bäst. Att bo kvar hemma om vi får hjälp med terapi eller nåt, flytta till pappa eller vad det nu blir....
Socialen ringer i förväg och förvarnar de barn som de skall omhänderta, så att de i god tid hinner rymma fältet. Tro det vare sig om ni vill eller inte men så är det. Det har nu hänt två gånger sedan de med mitt medgivande gjorde beslutet om att onhänderta min lilla tös. Först var de i hennes skola och pratade med henne, och hon smet. Sedan ringde de till henne och nu är hon sedan två dagar försvunnen, på okänd ort. Och det finns alltid snälla kompisar som i sitt oförstånd hjälper till med att härbärgera en rymling. Och nu har mobilen antingen lagt av, eller så har hon stäng av den för att polisen inte skall hitta henne. Innan mobilen la av var jag egentligen inte orolig men nu är hon onåbar!
Så här sitten jag och biter på naglarna, har inte ro med någonting...försöker få tiden till att gå. Och allt hela den här röran handlar om är att prata om saken. Att gå igenom saken, det som hände och sedan besluta vad som är bäst. Att bo kvar hemma om vi får hjälp med terapi eller nåt, flytta till pappa eller vad det nu blir....
Tickande bomb
NU har det vairt jobbig en längre tid. Sedan vi meddelade min dotter att vi skulle flytta isär har hon varit helt oregerlig, och det blev än mer jobbigt sedan vi bara var vi två ifrån början på december. Och precis då skolan började efter julllovet var givetvis pappa i stan och hälsade på sin dotter. Just som hon skulle börja försöka med att få tillbaka sin vanliga veckorutin i skolan och sina hobbyn och inte längre skulle kunna hänga nätterna på Messenger och sova hela dagarna.
Hela julen blev platt som en pannkaka på grund av det, inget blev som det var planerat, men det blir det ju inte i vanliga fall heller, men julen var bara så helt fel!
I alla fall, alltid när dottern träffar sin far blir det en massa byk att tvätta efteråt, och det blev det givetvis denna gången också, och än värre än vanligt, dvs vid tidigare tillfällen. Nu fick hon för sig att hon skall flytta hemifrån men att pappa skall få stå för vårdnaden fast än han inte ens är bosatt i trakten utan på helt andra sidan av landet, glömmandes att hon faktiskt en ganska så stor del av detta året fortfarade är minderårig och desutom har funktionshinder, vilket innebär att hon inte kan göra det. Jag menar nu inte att hon är dum, det är hon inte, hon är faktiskt ganska så begåvad men hon har inte den verklighetsuppfattning som det skulle krävas av henne att bo själv. Hon fattar inget av pengar och tid, det finns bara inte.
Nu har jag varit helt ensam hemma hela veckan. Hon stack till en kompis i måndags och jag har inte hört ifrån henne sedan dess. Har varit i kontakt med hennes läkare, socialen, skolan osv men inget händer, ingen gör något. Och nu fick jag dessutom till råga på allt häromdagen reda på av bekanta som sett det hela, inte en gång utan regelbundet vid åtskilliga tillfällen, att hon är med i ett gäng som tillbringar helgerna supandes på stan slumpmässigt spöande upp folk som går förbi. Och jag vet ju redan att de tvingar henne att dricka, det har hon ju redan berättat hemma. Nu vet jag dessutom att hon dricker 12 starköl varje kväll som hon dricker. Och jag vet hur jag skulle må om jag drack sex stycken, och det är skitfull! För det första så förstår jag inte riktigt det här med att dricka öl, det smakar inte ens gott, men det är en parantes.
Även om nu dottern personligen inte skulle vara med och misshandla folk, så är hon ju där och låter det hända. Hon ser på det och förr eller senare så går något åt helvete fel. Det gör det alltid i såna här fall, och jag får inte medhåll någonstans ifrån. Kanske skulle det vara bättre som hon flyttade till sin pappa, hon skulle ju i alla fall komma ifrån sitt illa valda och mycket dåliga sällskap, och man blir ju som man umgås.
Men att hennes pappa, som hittils inte riktigt har velat, eller kunnat eller vad nu än orsaken är att han inte deltagit i hennes uppfostran och som jag på senare tid fått reda på genom gemensamma bekanta, han har börjat dricka igen och det är bara en tidsfråga innana han faller tilbaka in i sina gamla missbrukartakter och börjar använda tyngre droger än så. Så vad göra?
Jag är orolig och får ingen hjälp, och bomben tickar på...en dag, förr eller senare smäller det. Och jag hoppas vid Gud att min dotter inte då är i närheten av den, men jag orkar inte med längre. Mina krafter som alltid verkat hålla, jag som alltid orkat kämpa på till sista man, jag vill inte längre. Glöden har på något sätt falnat, kanske har jag helt resignerat.
Hur kan man som förälder säga att man inte orkar eller inte vill längre? Jag måste kunna få tänka bara på mig själv också, hur jag skall orka. Om jag inte orkar längre så kan jag ju inte hjälpa min dotter, och nu orkar jag inte med hennes attityd längre. Bara bråk hela tiden, skolkningar och förseningar, hela tiden bara käft tillbaka...vad blev det av mig i det hela? Vem är jag och vad vill jag? Men orken tog slut...
Hela julen blev platt som en pannkaka på grund av det, inget blev som det var planerat, men det blir det ju inte i vanliga fall heller, men julen var bara så helt fel!
I alla fall, alltid när dottern träffar sin far blir det en massa byk att tvätta efteråt, och det blev det givetvis denna gången också, och än värre än vanligt, dvs vid tidigare tillfällen. Nu fick hon för sig att hon skall flytta hemifrån men att pappa skall få stå för vårdnaden fast än han inte ens är bosatt i trakten utan på helt andra sidan av landet, glömmandes att hon faktiskt en ganska så stor del av detta året fortfarade är minderårig och desutom har funktionshinder, vilket innebär att hon inte kan göra det. Jag menar nu inte att hon är dum, det är hon inte, hon är faktiskt ganska så begåvad men hon har inte den verklighetsuppfattning som det skulle krävas av henne att bo själv. Hon fattar inget av pengar och tid, det finns bara inte.
Nu har jag varit helt ensam hemma hela veckan. Hon stack till en kompis i måndags och jag har inte hört ifrån henne sedan dess. Har varit i kontakt med hennes läkare, socialen, skolan osv men inget händer, ingen gör något. Och nu fick jag dessutom till råga på allt häromdagen reda på av bekanta som sett det hela, inte en gång utan regelbundet vid åtskilliga tillfällen, att hon är med i ett gäng som tillbringar helgerna supandes på stan slumpmässigt spöande upp folk som går förbi. Och jag vet ju redan att de tvingar henne att dricka, det har hon ju redan berättat hemma. Nu vet jag dessutom att hon dricker 12 starköl varje kväll som hon dricker. Och jag vet hur jag skulle må om jag drack sex stycken, och det är skitfull! För det första så förstår jag inte riktigt det här med att dricka öl, det smakar inte ens gott, men det är en parantes.
Även om nu dottern personligen inte skulle vara med och misshandla folk, så är hon ju där och låter det hända. Hon ser på det och förr eller senare så går något åt helvete fel. Det gör det alltid i såna här fall, och jag får inte medhåll någonstans ifrån. Kanske skulle det vara bättre som hon flyttade till sin pappa, hon skulle ju i alla fall komma ifrån sitt illa valda och mycket dåliga sällskap, och man blir ju som man umgås.
Men att hennes pappa, som hittils inte riktigt har velat, eller kunnat eller vad nu än orsaken är att han inte deltagit i hennes uppfostran och som jag på senare tid fått reda på genom gemensamma bekanta, han har börjat dricka igen och det är bara en tidsfråga innana han faller tilbaka in i sina gamla missbrukartakter och börjar använda tyngre droger än så. Så vad göra?
Jag är orolig och får ingen hjälp, och bomben tickar på...en dag, förr eller senare smäller det. Och jag hoppas vid Gud att min dotter inte då är i närheten av den, men jag orkar inte med längre. Mina krafter som alltid verkat hålla, jag som alltid orkat kämpa på till sista man, jag vill inte längre. Glöden har på något sätt falnat, kanske har jag helt resignerat.
Hur kan man som förälder säga att man inte orkar eller inte vill längre? Jag måste kunna få tänka bara på mig själv också, hur jag skall orka. Om jag inte orkar längre så kan jag ju inte hjälpa min dotter, och nu orkar jag inte med hennes attityd längre. Bara bråk hela tiden, skolkningar och förseningar, hela tiden bara käft tillbaka...vad blev det av mig i det hela? Vem är jag och vad vill jag? Men orken tog slut...
