Att leva med Adhd och Aspergers-syndrom

Så nu har tiden återigen gått, inget har hänt och här sitter jag fortfarande. Nej, det är faktiskt inte riktigt sant. Eftersom dottern nu vägrat att komma hem, vilket inte jag heller hade varit positiv för, att vi bara skulle fortsätta där vi slutade så blev det som det blev. Socialen kontaktades ifrån skolans sida och nu har det blivit liv i luckan.

Socialen ringer i förväg och förvarnar de barn som de skall omhänderta, så att de i god tid hinner rymma fältet. Tro det vare sig om ni vill eller inte men så är det. Det har nu hänt två gånger sedan de med mitt medgivande gjorde beslutet om att onhänderta min lilla tös. Först var de i hennes skola och pratade med henne, och hon smet. Sedan ringde de till henne och nu är hon sedan två dagar försvunnen, på okänd ort. Och det finns alltid snälla kompisar som i sitt oförstånd hjälper till med att härbärgera en rymling. Och nu har mobilen antingen lagt av, eller så har hon stäng av den för att polisen inte skall hitta henne. Innan mobilen la av var jag egentligen inte orolig men nu är hon onåbar!

Så här sitten jag och biter på naglarna, har inte ro med någonting...försöker få tiden till att gå. Och allt hela den här röran handlar om är att prata om saken. Att gå igenom saken, det som hände och sedan besluta vad som är bäst. Att bo kvar hemma om vi får hjälp med terapi eller nåt, flytta till pappa eller vad det nu blir....