Tickande bomb
NU har det vairt jobbig en längre tid. Sedan vi meddelade min dotter att vi skulle flytta isär har hon varit helt oregerlig, och det blev än mer jobbigt sedan vi bara var vi två ifrån början på december. Och precis då skolan började efter julllovet var givetvis pappa i stan och hälsade på sin dotter. Just som hon skulle börja försöka med att få tillbaka sin vanliga veckorutin i skolan och sina hobbyn och inte längre skulle kunna hänga nätterna på Messenger och sova hela dagarna.
Hela julen blev platt som en pannkaka på grund av det, inget blev som det var planerat, men det blir det ju inte i vanliga fall heller, men julen var bara så helt fel!
I alla fall, alltid när dottern träffar sin far blir det en massa byk att tvätta efteråt, och det blev det givetvis denna gången också, och än värre än vanligt, dvs vid tidigare tillfällen. Nu fick hon för sig att hon skall flytta hemifrån men att pappa skall få stå för vårdnaden fast än han inte ens är bosatt i trakten utan på helt andra sidan av landet, glömmandes att hon faktiskt en ganska så stor del av detta året fortfarade är minderårig och desutom har funktionshinder, vilket innebär att hon inte kan göra det. Jag menar nu inte att hon är dum, det är hon inte, hon är faktiskt ganska så begåvad men hon har inte den verklighetsuppfattning som det skulle krävas av henne att bo själv. Hon fattar inget av pengar och tid, det finns bara inte.
Nu har jag varit helt ensam hemma hela veckan. Hon stack till en kompis i måndags och jag har inte hört ifrån henne sedan dess. Har varit i kontakt med hennes läkare, socialen, skolan osv men inget händer, ingen gör något. Och nu fick jag dessutom till råga på allt häromdagen reda på av bekanta som sett det hela, inte en gång utan regelbundet vid åtskilliga tillfällen, att hon är med i ett gäng som tillbringar helgerna supandes på stan slumpmässigt spöande upp folk som går förbi. Och jag vet ju redan att de tvingar henne att dricka, det har hon ju redan berättat hemma. Nu vet jag dessutom att hon dricker 12 starköl varje kväll som hon dricker. Och jag vet hur jag skulle må om jag drack sex stycken, och det är skitfull! För det första så förstår jag inte riktigt det här med att dricka öl, det smakar inte ens gott, men det är en parantes.
Även om nu dottern personligen inte skulle vara med och misshandla folk, så är hon ju där och låter det hända. Hon ser på det och förr eller senare så går något åt helvete fel. Det gör det alltid i såna här fall, och jag får inte medhåll någonstans ifrån. Kanske skulle det vara bättre som hon flyttade till sin pappa, hon skulle ju i alla fall komma ifrån sitt illa valda och mycket dåliga sällskap, och man blir ju som man umgås.
Men att hennes pappa, som hittils inte riktigt har velat, eller kunnat eller vad nu än orsaken är att han inte deltagit i hennes uppfostran och som jag på senare tid fått reda på genom gemensamma bekanta, han har börjat dricka igen och det är bara en tidsfråga innana han faller tilbaka in i sina gamla missbrukartakter och börjar använda tyngre droger än så. Så vad göra?
Jag är orolig och får ingen hjälp, och bomben tickar på...en dag, förr eller senare smäller det. Och jag hoppas vid Gud att min dotter inte då är i närheten av den, men jag orkar inte med längre. Mina krafter som alltid verkat hålla, jag som alltid orkat kämpa på till sista man, jag vill inte längre. Glöden har på något sätt falnat, kanske har jag helt resignerat.
Hur kan man som förälder säga att man inte orkar eller inte vill längre? Jag måste kunna få tänka bara på mig själv också, hur jag skall orka. Om jag inte orkar längre så kan jag ju inte hjälpa min dotter, och nu orkar jag inte med hennes attityd längre. Bara bråk hela tiden, skolkningar och förseningar, hela tiden bara käft tillbaka...vad blev det av mig i det hela? Vem är jag och vad vill jag? Men orken tog slut...
Hela julen blev platt som en pannkaka på grund av det, inget blev som det var planerat, men det blir det ju inte i vanliga fall heller, men julen var bara så helt fel!
I alla fall, alltid när dottern träffar sin far blir det en massa byk att tvätta efteråt, och det blev det givetvis denna gången också, och än värre än vanligt, dvs vid tidigare tillfällen. Nu fick hon för sig att hon skall flytta hemifrån men att pappa skall få stå för vårdnaden fast än han inte ens är bosatt i trakten utan på helt andra sidan av landet, glömmandes att hon faktiskt en ganska så stor del av detta året fortfarade är minderårig och desutom har funktionshinder, vilket innebär att hon inte kan göra det. Jag menar nu inte att hon är dum, det är hon inte, hon är faktiskt ganska så begåvad men hon har inte den verklighetsuppfattning som det skulle krävas av henne att bo själv. Hon fattar inget av pengar och tid, det finns bara inte.
Nu har jag varit helt ensam hemma hela veckan. Hon stack till en kompis i måndags och jag har inte hört ifrån henne sedan dess. Har varit i kontakt med hennes läkare, socialen, skolan osv men inget händer, ingen gör något. Och nu fick jag dessutom till råga på allt häromdagen reda på av bekanta som sett det hela, inte en gång utan regelbundet vid åtskilliga tillfällen, att hon är med i ett gäng som tillbringar helgerna supandes på stan slumpmässigt spöande upp folk som går förbi. Och jag vet ju redan att de tvingar henne att dricka, det har hon ju redan berättat hemma. Nu vet jag dessutom att hon dricker 12 starköl varje kväll som hon dricker. Och jag vet hur jag skulle må om jag drack sex stycken, och det är skitfull! För det första så förstår jag inte riktigt det här med att dricka öl, det smakar inte ens gott, men det är en parantes.
Även om nu dottern personligen inte skulle vara med och misshandla folk, så är hon ju där och låter det hända. Hon ser på det och förr eller senare så går något åt helvete fel. Det gör det alltid i såna här fall, och jag får inte medhåll någonstans ifrån. Kanske skulle det vara bättre som hon flyttade till sin pappa, hon skulle ju i alla fall komma ifrån sitt illa valda och mycket dåliga sällskap, och man blir ju som man umgås.
Men att hennes pappa, som hittils inte riktigt har velat, eller kunnat eller vad nu än orsaken är att han inte deltagit i hennes uppfostran och som jag på senare tid fått reda på genom gemensamma bekanta, han har börjat dricka igen och det är bara en tidsfråga innana han faller tilbaka in i sina gamla missbrukartakter och börjar använda tyngre droger än så. Så vad göra?
Jag är orolig och får ingen hjälp, och bomben tickar på...en dag, förr eller senare smäller det. Och jag hoppas vid Gud att min dotter inte då är i närheten av den, men jag orkar inte med längre. Mina krafter som alltid verkat hålla, jag som alltid orkat kämpa på till sista man, jag vill inte längre. Glöden har på något sätt falnat, kanske har jag helt resignerat.
Hur kan man som förälder säga att man inte orkar eller inte vill längre? Jag måste kunna få tänka bara på mig själv också, hur jag skall orka. Om jag inte orkar längre så kan jag ju inte hjälpa min dotter, och nu orkar jag inte med hennes attityd längre. Bara bråk hela tiden, skolkningar och förseningar, hela tiden bara käft tillbaka...vad blev det av mig i det hela? Vem är jag och vad vill jag? Men orken tog slut...
Kommentarer
Trackback
